Resebrev från Myanmar. Andra kapitlet

maj 2014


av Bengt Hildebrand. Tyvärr kom inte hans härliga bilder med i den här versionen. Hoppas kunna visa dem här senare.

2014-03-13

Mingalaba!
Från Mandalay for vi till närbelägna Sagaing där vi tog in på Shwe Pyae Sone Hotel varifrån vi gjorde utflykter i omgivningarna. Bl a besökte vi Sagaing Hill med en utsådd av kloster och pagoder samt fina vyer över floden Irrawaddy (Ayeyarwady) och nejderna. Vi besökte också Amarapura där det intressantaste var den långa träbron U-Bein, världens längsta dito i träslaget teak och en riktig burmaikon. Vidare avlade vi en visit i vård färdledare Myint Tuns hemby Natsein där vi träffade några av hans släktingar och fick en idé om hur det dagliga livet kunde se ut för en bybo. Myint Tun överraskade för övrigt genom att under resan vara tämligen frispråkig, även i politiska frågor.

I Burma har man inte efternamn så t ex Myint Tun kallas inte Myint eller Mr Tun utan kort och gott Myint Tun. Detta gör naturligtvis att man inte kan se av folks namn vilka som är släkt med varandra. Mer än hälften av karlarna bär longyi, ett kjolliknande höftskynke. Köpte mig en egen sådan i Mandalay men kände mig aldrig riktigt bekväm i den då jag saknade ordentliga byxfickor. Man ser också många kvinnor och en hel del barn med gul färg utsmetad på kinderna. Detta kallas thanaka och är en blandning av vatten och nedmalt trä/bark från vissa träd och det skall tydligen medföra lycka samt anses tjusigt.

Vi äntrade sedan en båt på vilken vi sedan tillbragte två dagar på Irrawaddy med måltider ombord och nattvila på madrasser på däck. Det påminde lite om min tidigare båttur i sydindiska Kerala Backwaters. Vi gjorde ett ordentligt strandhugg, vid pagoden i Mingun, som om den någonsin hade färdigställts hade blivit världens största. Här träffade vi för första gången påflugna försäljare, vilket vi tidigare varit förskonade från. Burmeser är annars generellt mycket lågmälda och vänliga med idel leenden och man får sällan ett nej om man vill fotografera någon.

Vår flodtur slutade i Bagan-området där vi kamperade på Bagan Umbra Hotel nära staden Nyaung-U. Bagan är ännu en burmaikon och världsberömt för sina tusentals gamla tempel och pagoder spridda över en stor slätt. Området är inte helt olikt Angkor Wat i Kambodja, minus djungeln förstås. Hyrde cykel och utforskade trakten, både med och utan guide. Tillbringade också en del tid vid hotellpoolen och läste bokklassikern "Burmese Days" av George Orwell. På väg från Bagan mot nästa destination stannade vi till vid Mount Popa, centrum för den prebuddhistiska andetron (det finns 37 huvudsakliga andar, s k nats), där vi besteg berget och besökte templet på dess topp.

Blev lite förvånad att det i det fram till nyligen så slutna Burma fanns gott om fungerande bankomater, skapligt WiFi på de flesta hotell och mobiltelefoner i var mans hand . På den fronten har utvecklingen dock gått snabbt eftersom det enligt min Lonely Planet från 2011 då knappt fanns någotdera. Såg många utländska besökare som antingen reste i grupp eller på egen hand. Massturismens portar står om inte på vid gavel så i alla fall på glänt.
Efter en relativt lång bussresa nådde vi fram till den lilla staden Kalaw och Seint Hotel. Vi var åter i Shan State och på lite högre höjd med svalare klimat vilket var skönt efter hettan i Bagan. Vi körde en dags trekking light med lokalguide och besök i minoritetsbyar. Egentligen skulle vi sedan vidare med tåg men det sket sig så vi fick rekvirera en buss till Nyaungshwe via Shwenyaung (!)

Baserade på Nan Da Wunn Hotel i Nyaungshwe utforskade vi sedan med båt den berömda Inlesjön känd för sina flytande byar (lite som i Bruneis huvudstad) och dito odlingar. Naturligtvis fick vi också se några av de fiskare som framför sina båtar på ett mycket udda vis - med ett ben slingrat runt den enda åran (se bild nedan) och som sjön är berömd för. Från den näraliggande staden Heho flög vi sedan med Asian Wings Airways (ett av Burmas många flygbolag) till Rangoon.

Vid växling eller betalning med USD, som i praktiken fungerar som parallell valuta, avkrävdes man dollarsedlar i perfekt skick. De underkändes för minsta fläck, reva, hål eller veck. De lokala sedlarna (kyat) däremot var alla betydligt mer illa åtgångna än min sämsta dollarsedel.

Gruppresan avslutades i Rangoon (Yangon) där vi cirka tre veckor tidigare hade börjat vår rundtur. Hade här en heldag på egen hand vilken jag utnyttjade till långa promenader utanför absoluta centrum. Bl a besökte jag den stora och fina parken runt Kandawgyisjön samt Aung San Suu Kyis hus. Tyvärr fick jag ingen skymt av "The Lady" själv. Unnade mig även lite burmesisk massage som avslutades med att den lilla massösen, med mig i bukläge, gick fram och åter på min rygg, rumpa och på mina lår. Att så kallad "Happy Ending" förekommer hade jag förvisso hört talas om - men knappast detta!

I Burma råder en underlig trafiksituation med högertrafik och i princip bara högerstyrda bilar vilket ju egentligen är inkompatibelt. I Rangoon märkte man för övrigt snabbt att de annars i asiatiska städer så vanliga vesporna och motorcyklarna helt lyste med sin frånvaro. Enligt obekräftade rykten förbjöds de plötsligt helt efter att en av juntageneralerna fått en plåtskada på sin limousin när den blev påkörd av en scooter.

Nu skall jag strax ut till flygplatsen och på egen hand vidare till ett nytt land.

The road goes on forever and the party never ends …

Bgt - i Rangoon, Burma (Myanmar)

Resedagbok från Myanmar. Första kapitlet

maj 2014


av Bengt Hildebrand. Tyvärr kom inte hans härliga bilder med i den här versionen
2014-03-01
Mingalaba!

Efter att ha hållit mig hemma i Sverige så pass länge som två månader lite drygt var det så dags att packa kappsäcken igen. Som vanligt följer jag en mall i Excel, förvisso modifierad för varje enskild resa, och använder sedan halvannat decennium en och samma ryggsäck, så packningen går allt som oftast väldigt geschwint.
Efter ett uppehåll på tio år hade jag bokat ännu en resa med Läs & Res, min tredje med det företaget.

Destinationen var Burma (numera Myanmar) som jag nosat på redan 2006 då jag gjorde en fåtalet timmar lång visit från Thailand. Denna gång skulle Burma dock utforskas betydligt grundligare och under hela tre veckor.
Flög ner med KLM och Malaysia Airlines (dock ej med det plan som senare spårlöst försvann) via Schiphol och KLIA. Väl framme i Burmas de facto huvudstad Rangoon (numera Yangon) löste jag för ynka 30 USD ut mitt VOA (Visa On Arrival), som Läs & Res förberett. Tog sen taxi till Thamada Hotel i stadens centrum.

Hade ett dygn i Rangoon på egen hand innan jag bytte boende till likaledes centrala Panorama Hotel och där sammanstrålade med Läs & Res färdledare, burmesen Myint Tun, och den svenska gruppen. Följde Lonkans förslag på Walking Tour och såg då bl a pagoden Sule Paya, Mahabandoola Park med självständighetsmonumentet, diverse koloniala byggnader i varierande skick, Yangonfloden och den enorma Bogyoke Aung San Market samt diverse andra dito marknader. Noterade för övrigt att det på gatorna öppet bjöds ut t-shirts med och böcker om Aung San Suu Kyi, en omöjlighet för bara några år sedan.
Gjorde sedan tillsammans med gruppen ett besök vid den makalösa Schwedagon Paya, Burmas heligaste plats tillika största sevärdhet. Runt själva den gyllene stupan var det fullt med Buddhor, torn, tinnar och små tempel, det mesta förgyllt och vackert blänkande i solnedgången. Firade sedan min födelsedag med att smälta dagens intryck medan jag inmundigade några kalla burmesiska öl.
Rangoon after dark var för övrigt, trots sin storlek, på grund av elbrist en nästan nedsläckt stad, och påminde i detta avseende om nordkoreanska Pyongyang.

Burma som under kolonialtiden var en del av Brittiska Indien styrs sedan 1960-talet av en militärjunta där de ledande personerna skott sig på landets råvaror och narkotikasmuggling samt gått hårt åt inbillad eller verklig opposition. Ökända är bl a massakrerna på munkar och andra protesterande 1988 och 2007. De senaste åren har dock en uppmjukning skett även om Tatmadaw, dvs militären, fortfarande anses styra bakom den demokratiska kulissen. I detta töväder har Aung San Suu Kyi kunnat byta sin mångåriga husarrest mot en plats i parlamentet. Politiska fångar har vidare frigetts, censuren mildrats och landet öppnats för massturism med mera.
Nästa morgon begav vi oss i en modern långfärdsbuss ut på, som Rudyard Kipling nog hade sagt, "the road to Mandalay". Den nybyggda motorvägen var nästan helt tom på trafik vilket återigen ledde tankarna till Nordkorea. I Mandalay som är Burmas näst största stad och belägen i inlandet kamperade vi på Gold Yadanar Hotel. Den första av våra två heldagar här gjorde vi en sightseeing som hette duga med besök vid allsköns pagoder, kloster, palats, marknader och verkstäder samt såg solnedgången från Mandalay Hill. Highlights var kungliga palatset som delvis liknade förbjudna staden i Beijing, Gyllene Buddhan i Mahamuni Paya och inte minst Kuthodaw Paya med "världens största bok" med >700 sidor, var och en huggen i marmor och inrymd i sin egen pagod.

Jag passade också på att gå på marionetteater, musik- & dansföreställning samt en förvånansvärt frispråkig (anti-regim) varieté med de berömda Moustache Brothers. Mandalay är inte för inte Burmas kulturhuvudstad. Min föreställning om Mandalay som en skimrande sagostad kom däremot på skam när jag vid ankomsten möttes av damm, smog, smuts och trafikkaos. Mina "romantiska" förväntningar grusades således på samma sätt som de tidigare gjort vid ankomst till andra sägenomspunna städer såsom Samarkand och Timbuktu.

Burma är 1½ gång så stort som Sverige och har 50-60 miljoner invånare varav ungefär 10% bor i Rangoon och där även Mandalay och den nybyggda huvudstaden Nay Pyi Daw är miljonstäder. Folkgruppen burmaner dominerar bland burmeserna men det finns också en mängd stamfolk i landet. Utseendemässigt ser människorna ut som kineser, thailändare, indier, eller en mix däremellan. Valutan heter kyat (uttalas "chett").
I landet bor ett stort antal fattiga och förtryckta minoritetsfolk och det har rått nästan konstant väpnat uppror sedan självständigheten 1948 även om de flesta gerillorna numera lagt ner vapnen. Det finns sju i alla fall till namnet delvis självstyrande stamprovinser men det totala antalet folkgrupper är fler än hundra.

Burma med sin bördiga jord var en gång Asiens kornbod och en av världens största risexportörer. Nu efter decenniers vanstyre råder istället återkommande livsmedelsbrist. Landet är ekonomiskt efterblivet med en BNP per capita på mindre än 1% av Sveriges samt rankas som ett av världens mest korrupta länder. Förutom den bördiga jorden finns det i Burma gott om mineraler och ädelträ och landet har en enorm potential för turism och skulle därför egentligen kunna vara välmående på alla sätt.

Med buss bar det sedan vidare till Pyin Oo Lwin (f d Maymyo), en så kallad "Hill Station" dit de brittiska kolonialherrarna drog sig undan de heta somrarna nere på slätterna. Här bodde vi på Royal Parkview Hotel som namnet till trots varken var kungligt eller hade utsikt över någon park. Huvudattraktionen här var den fina botaniska trädgården National Kandawgyi Garden, men vi tittade också på lite marknader och postkoloniala byggnader.

Sedan for vi med ett långsamt gammalt tåg till den lilla staden Hsipaw (Thibaw) genom jordbrukslandskap upp i Shanbergen. Höjdpunkten, i dubbel bemärkelse, var passagen över den höga Gokteikviadukten från 1901. Hsipaw är shanfolkets huvudstad och vi besökte med lokal guide deras byar, åt lokala rätter (bl a shan noodles) och tog en flodtur. Under vistelsen i Hsipaw bodde vi utmärkt på Mr Charles Guesthouse.
Från Hsipaw tog vi sedan bussen åter till Mandalay där vi nu softar en natt innan det imorgon bär vidare mot nya äventyr.
The road goes on forever and the party never ends …

Bgt - i Mandalay, Burma (Myanmar)

Tanzania okt 2013

februari 2014

Ingeli Andreasson bloggar om sina resor. Här kan du läsa om den resa till Tanzania hon gjorde med Läs & Res hösten 2014.
Katalog 2018

Du har väl vår senaste katalog?

Snart kommer vår nya sajt.

(under tiden hittar du alla nyheter på vår gamla sajt)

Fortsätt till lasochres.se