månadsarkiv: augusti 2009

Gompor, gur-gur och Dalai Lama

Flög tillbaka till Delhi i morse. Skönt att slippa tillbringa tre dagar på en skakig buss. Men det är varmt som i en ångande bastu och jag saknar redan Ladakh…

Det är säkert 99 % luftfuktighet. Det ska enligt almanackan vara monsunperiod nu, men det har nästan inte kommit något regn alls i år i Delhi, vilket i sin tur kan bero på klimatförändringarna.

Dagarna har bara runnit iväg och det finns tusen saker jag skulle kunna berätta men som tyvärr inte ryms här, svårt också när man ideligen blir avbruten av elavbrott. De senaste dagarna i Leh har jag tillbringat med att irra omkring i stans gränder och studera folklivet, besöka buddhistiska kloster utanför Leh samt umgås med Alis familj. Jag har nästan börjat vänja mig vid att dricka gur-gur (ladakhiskt te som innehåller salt och yaksmör). Det heter gur-gur på grund av ljudet som uppkommer när man blandar te, salt och yaksmör.

I söndags kom His Holyness Dalai Lama till Leh. Gatorna var kantade av folk som ville hälsa honom välkommen, alla uppklädda i sina allra finaste tibetanska/ladakhiska kläder, med blommor och rökelse i händerna. Man fick en liten skymt av honom genom bilfönstret. Ni undrar förstås om jag fick tillfälle att möta honom. Dagen efter att han anlänt gick vi till tibetanska exilregeringens kontor för att be om tillstånd, men tyvärr, tyvärr. Det var strikta förhållningsorder: inga besök alls var tillåtna förrän han kommer tillbaka till Leh från Zanskar runt den 20:e augusti. His Holyness är numera en gammal man och behövde vila efter den långa resan och anpassa sig till höjden i Leh. De närmaste dagarna skulle han tillbringa genom att meditera. Det kanske inte var meningen att jag skulle träffa honom nu… Nästa gång!

Ladakh är definitivt en av mina favoritplatser i Indien, och jag vill absolut åka tillbaka. Elva dagar där var alldeles för kort. Men man måste spara något till nästa besök, så Nubra Valley och Tso Moriri Lake får bli nästa gång…

Och förresten. Delhi har förändrats sen mitt förra besök. Tunnelbanan är nästan klar, lufkonditionerad och supermodern. Man slipper numera fastna i timslånga bilköer. Idag har jag besökt Old Delhi; den kaotiska marknaden med en myriad av dofter och där man kan köpa allt mellan himmel och jord; den stora mosken Jama Masjid och det största sikh-templet i Delhi. Fridfulla oaser mitt i kaoset. Jag börjar äntligen gilla Delhi!

I natt flyger jag tillbaka till Stockholm, via Istanbul. Slut på äventyr för denna gång!

 

Den gigantiska Buddhastatyn vid Likir

Den gigantiska Buddhastatyn vid Likir

Ali

Ali

 

Munknoviser vid Likir

Munknoviser vid Likir

Tillbaka i Leh

Kom tillbaka till  Leh igår efter en fantastisk men också krävande femdagarsvandring från Lamayuru till Chilling. De första tre dagarna var det ca 35 grader i skuggan. Lägg till en brant stigning på 1700 meter den tredje dagen, upp till det högsta av de fyra passen, Konskelapasset som ligger på 4900 meters höjd… Men jag klarade det!

Inga ord kan beskriva hur vackert det är i Ladakh, jag låter bilderna tala för sig själva.

Buddhistiska böneflaggor vid Konskela-passet

Buddhistiska böneflaggor vid Konskela-passet

Campingplatsen vid Hinju

Campingplatsen vid Hinju

Uppför Lagan-passet på 4700 meter

Uppför Lagan-passet på 4700 meter

Vägen nedför Lagan-passet är mycket brant

Vägen nedför Lagan-passet är mycket brant

Packhästar kan vara bra att ha

Packhästar kan vara bra att ha

För övrigt har jag aldrig sett så många olika färger av sten och klippor…

Jullay från Ladakh

Så är jag äntligen här i Ladakh. 3500 meter närmare himlen, solen, stjärnorna. Luften är tunn på syre så här högt uppe i bergen och solen extremt stark. Landskapet är väldigt kargt, och på bergstopparna klänger buddhistiska borgar och gompor (kloster). Ladakh är den enda regionen i världen där den tibetanska kulturen och religionen fortfarande hålls levande, fri från förtryck.
Baracha-La, 4892 meter över havet

Baracha-La, 4892 meter över havet

Ladakh är ett distrikt i östra delen av Kashmir, beläget mellan bergskedjan Kunlun i norr och Himalaya i soder. Det är en av de mest avlägsna platserna i Indien och efter att ha rest hit landvägen i tre dagar känns det som att komma till världens ände. Ladakh liknar ingen annan del av Indien jag varit i tidigare. Det är en säregen plats, geografiskt, klimatmässigt och kulturellt. Majoriteten av befolkningen i Leh, ca 77 %  är anhängare av tibetansk buddhism, medan den andra stora befolkningsgruppen består av shiamuslimer (ca 14 %). Både det tibetanska och det muslimska inflytandet år starkt, tibetanska gompor och moskéer blandas om vartannat. I morse vaknade jag först av moskéns böneutrop kl 05.00 och en timme senare av   av en buddhistisk puja (bön), ett  suggestivt mässande ljud. De flesta pratar ladakhiska här, vilket påminner mycket om tibetanska. An så länge har jag bara lyckats lära mig ett ord, “jullay” som betyder hej.

Ökenformationer på vägen mot Leh

Ökenformationer på vägen mot Leh

Resan hit från Manali var en upplevelse. Första dagens resa startade på livsfarligt slingrande vägar, så smala att vi fick stanna för mötande trafik, vilket gjorde att resan tog fyra timmar längre än normalt. De håller på att bredda vägen, men det kommer ta tid innan arbetet är klart. Under de första timmarnas resa upp till Rothang-passet (3978 m ö h) var landskapet grönt och lummigt. Rothang betyder på tibetanska ungefär “pile of corpse”, eftersom 72 män omkom här på 1800-talet i en snölavin. Efter Rothangpasset förändrades landskapet radikalt, blev allt kargare, mer liknande ett månlandskap. Ladakh räknas som en “bergsöken” eftersom det inte regnar mer än ungefär 100 mm per år. Mot slutet av resan passerade vi det högsta bergspasset, Taglang-La som ligger på ca 5300 meters höjd. Många i bussen blev höjdsjuka, kräktes eller hade feber, men själv kände jag nästan ingenting. Till slut kom vi fram till Leh på fredagskvällen.Trots att det är en obekväm resa är det absolut värt att göra den en gång i livet, för de spektakulära vyernas skull. Dessutom anpassar man sig lättare till höjden när man åker landvägen. Och rysningarna utefter ryggraden när man befinner sig 2 decimeter från ett brant stup… man känner verkligen att man lever!

Thikse-klostret utanför Leh

Thikse-klostret utanför Leh

Jag bor hemma hos vår reseledare Alis familj. Han bor med sin fru, yngsta sonen och dottern samt två barnbarn. De har sex barn, varav fyra döttrar. Jag har ett eget rum med utsikt över bergen och jag blir bjuden på god ladakhisk mat. Jag har lyckats övertala kvinnorna att få hjälpa till med middagen ikväll, det ska bli spännande… Ali har hjälpt mig med en massa saker. Imorgon ska jag iväg på fem dagars trekking uppe i bergen, tillsammans med fyra andra turister ska jag vandra från Lamayuru till Chilling. Med oss kommer vi ha en guide, packhästar och en kock.

Den 9:e augusti kommer Dalai Lama hit. Han kommer stanna här några dagar innan han åker vidare till Zanskar. Han är bara i Leh en gång var tredje år ungefär, så jag har extrem tur. Tyvärr kommer han inte hålla något tal medan jag är här, men om turen fortsätter vara med mig kanske jag får en privat audiens hos Hans Höghet… Håll tummarna!