månadsarkiv: juli 2009

Framme i Manali

Två timmar forsenad anlände jag till Delhi i måndags kl 05.15 på morgonen. Senaste gången jag var här, snart fem år sen, fick jag min forsta indiska kulturchock. Jag anlände mitt i natten och från taxin kunde jag se människor som låg och sov utmed gatorna,  på refugerna, overallt, tätt packade som sillar. Men nu ser jag inte en enda. Min taxichauffor berättar att man nu “forflyttat” uteliggarna till stadens utkanter. Problem som inte syns finns ju inte, eller hur?

Floden Beas i Manali

Floden Beas i Manali

Här serveras jag dahl pa en "langa"

Här serveras jag dahl pa en "langa"

Annars verkade det mesta vara sig likt i Delhi. Indien borjar nästan kännas som hemma nu. Jag hann dock inte se så mycket av Delhi eftersom jag behovde ta igen lite forlorad somn på hotellet och uträtta lite praktiska ärenden innan min buss till Manali skulle gå. Något jag glomt var dock hur lång tid allting tar i Delhi. Min autorikshachaffor hittade inte vägen till platsen där bussen skulle gå utan irrade runt runt. Därtill hamnade vi i en trafikstockning utan like. I sista sekunden hann jag som tur var med bussen, efter att ha cirklat runt en timme, en sträcka som vanligtvis skulle ta 15 minuter. Puh…

Bussen till Manali var bekväm, och vägen forvanansvärt bra. Jetlaggad som jag var sov jag en stor del av resan. Men resan tog 16 timmar, flera timmar längre än normalt eftersom kraftigt monsunregn sinkade oss.

Manali ligger på 2050 meters hojd, och bergstopparna är runt 5000 meter hoga. Så skont att slippa ifrån avgaserna, kaoset och den tryckande hettan i Delhi. Redan när jag kom hit slogs jag av hur gront det är här, så vackert. Manali stad  är inte så mycket att se egentligen, det har tyvärr utvecklats till ett “backpackerghetto”, men omgivningarna är vackra och det är en skon plats att koppla av på ett par dagar. Natten blev dock allt annat än lugn. Jag tillbringade istället flera timmar i fullt krig med stora, gräshoppsliknande insekter som flog runt på mitt hotellrum… Varifrån de kom är fortfarande ett mysterium eftersom fonstrena var stängda (och nej, hotellet används inte av Läs & Res).

Idag gjorde jag en utflykt med buss från Manali till Parvati Valley och Manikuram. Utsikten var naturligtvis fantastisk. I Manikuram finns naturligt heta källor. Där har man byggt ett badhus och ett sikh-tempel intill. Jag såg ingen bada i källorna, de kanske är alltfor heliga for det. Jag åt lunch på en langa, ett sikhiskt matställe vid templet där alla sitter på rad på golvet och blir serverade dahl (linsrora) och ris. Maten är helt gratis och alla jobbar volontärt på en langa.

Imorgon åker jag vidare mot Leh. Resan kommer att ta två dagar med overnattning i Keylong. Nu är det dags att gå och få lite välbehovlig vila innan morgondagens strapats.

På väg mot Ladakh

Så var det äntligen dags. Imorgon flyger jag till Delhi, där jag kommer att landa den 27 juli kl 03.10 lokal tid. Lite resfeber har jag allt, även om allt nu är packat och klart.

Trots att det nu är fjärde gången jag besöker Indien har jag bara sett en liten del av detta fascinerande jätteland, och jag är lika förväntansfull denna gång. Den här gången ska jag resa till Ladakh, längst upp i nordligaste Indien, för att lära mig mer om den del av Indien som också kallas  “Lilla Tibet”. Detta eftersom en majoritet av invånarna är av tibetanskt ursprung och kulturen är mer tibetansk än indisk. Jag reser också till Ladakh för att lära mig mer om Läs & Res resa dit, en ny resa som gick för första gången i augusti 2008. Självklart kommer jag också att träffa vår reseledare Ali.

I New Delhi kommer jag bara att stanna några timmar, redan samma kväll ska jag nämligen ta en buss upp till Manali i Himachal Pradesh. Precis som på Läs & Res resa kommer jag att åka landvägen upp till staden Leh, som ligger på 3500 meters höjd. Jag kommer att tillbringa tre dagar på vindlande, slingrande vägar. Nästa inlägg blir troligtvis från Manali. Vi hörs!

Baat 4 dagar i Chendrawasibukten

Berättelse från resan Nya Guinea.

 

Vaar utriggar kanot

Trevligt att  Susanne och andra tar er tid att laesa mina spridda noteringar om min resa i Papua, den indonesiska delen av Nya Guinea. Just nu befinner jag mig i staden Manokwari paa nordkusten belaegen bredvid den stora Chendrawasi bukten (paradisbukten). Under fyra dagar reste vi runt med baat. Baat haer innebaer utriggarkanot. En laang, smal kanot med hoegt fribord. Vid sidorna tre meter ut aer tvaa kraftiga bambustaenger monterade. Detta ger stadga aat en annars rank farkost. Bak satt det en 40 haestar Yamaha. Inga paddlar, det var paa Sten Bergmans tid!

Foerst en liten aaktur med skramlande lastbil avsedd foer passagerare. Inte saa laangt, bara fyra timmar paa gropig vaeg med naagra flodoevergaangar. Tillaeggas kan att fordonet i fraaga saknade ljuddaempare. Ett aeventyr och en upplevelse kan jag nog tycka om man aldrig tidigare varit med om naagot liknande. Det har jag. Naagra av mina aatta medresenaerer delade tyvaerr inte min uppfattning. Vi anlaende till Ransiki naer moerkret kom vid 18-tiden. Tog in paa stadens enda losmen (enklare hotell som normalt nyttjas av lokalbefolkningen). “Oacceptabel standard” tyckte en resenaer, dessutom maaste man gaa 400 m foer att hitta en warung, naagot som ocksaa starkt ogillades. Inga roliga kommentarer tycker jag,  aennu traakigar foer oevriga resenaerer som tyckte det var spaennande att komma ut i den indonesiska verkligheten.Trist, men ibland faar vi med naagon person som inte foerstaatt vaar information (eller inte laest den).

Haerligt komma ut paa havet. Baaten kaendes saeker aeven om vattnet skvaette oever ansiktet. Foersta byn Yomakam var en upplevelse. Husen boerjade en bit upp paa stranden oever hoegvattennivaan, fortsatte med flera hus sammanbundna med spaangar, laangt ut i vattnet. Hela konstruktionen paa en skog av paalar. Haer stod jag och tittade ned paa stim med myriader av smaafisk som roerde sig synkront. Sjaelv sov jag och Lasse laengst ut, foerstaas. Sova goer man direkt paa golvets plankor. Foerunderligt nog sover jag utmaerkt paa saadant underlag, medan jag alltid har problem i luftkonditionerade hotellrum. Proeva gaerna sjaelv hemma paa parkettgolvet!

Haer sov jag foersta natten.

Naesta morgon avfaerd med byns halva befolkning vinkande farvael, selamat jalan (trevlig resa). Baaten forsade fram mellan regnskogsklaedda oear ca tvaa meter oever korallreven. Saag kakaduor och tvaa par av den stoersta naeshornsfaageln. Dessa lever hela livet i par, naagot som foer en ensam man kan kaennas avundsvaert. Fick t o m en bra bild paa en av dem naer kaptene Herrman slog av motorn. Efter ett par timmar anlaende vi till Purupi foer att proeva paa lite Robinson Kruse-liv. Haer skulle vi sova paa en uppbyggd plattform under skaermskydd strax ovanfoer sandstranden. Mat tillagades med stor framgaang av reseledaren Marius som redan tidigare visat sig kunna laga baade gott och rikligt paa soetpotatis och annat sk naerproducerat. Haer finns bara naerproducerat! Tvaa mycket naerproducerade tonfiskar stektes oever elden.

Eftermiddagen snorklade vi alla oever korallreven. Fint, gudomligt fint. I timmar laag jag daer och braende ryggen. Ocksaa fin plats foer snaeckletning, naagot jag aer en haengiven utoevare av. Paa natten blaaste det upp, men paa plankor sover jag som sagt gott. I aerlighetens namn maaste jag dock erkaenna att en vaenlig vaeninna laanat mig sitt liggunderlag.

Naesta dags by Yeriyari saag helt annorlunda ut. Inga hus paa paalar. Prydliga hus med staket kring den vaelsopade gaarden.  Klippta haeckar och inte fullt saa lusiga hundar. Snorklingen var haer dock medioker. Dock saag Thomas en stor haj och saag mycket noejd ut. Sjaelv gjorde jag en utflykt in i skogen men eftersom timmen var sen hann jag inte se saa mycket mer aen gardens med odlingar av taro och banan. I sumpiga omraaden vaexte sagopalmen. Maergen i stammen har ett mjukt, vitt innandoeme som aer  stapelfoeda oever hela Melanesien.

Hemresan blev ett aeventyr. Det blaaste upp och ploetsliga kastvindar fick utryggarna att dyka djupt i vattnet. Nu oeverskoeljdes vi passagerare av vatten men kapten Herman stod upp hela tiden och dirigerade faerden synbarligen foertjust infoer sina uppskakade passagerare. Fast egentligen var vi naestan alla ganska lyckliga.

Inte saa laett ordna en saadan utflykt. Dyrt foerstaas. Ca 20 milj rupees (20 000 SEK). Skall man goera en riktig expedition utanfoer turistvaerlden maaste man vara flera foer att dela paa fasta kostnader.

Nu skall jag handla lite av det lokala hantverket. Penisfodral, en ruggig kasuarkniv och kvinnornas naetkassar har jag redan. Kanske hittar jag naagot annat oemotstaandligt….

I morgon boerjar den hemska resan hem. Flyg till Makassar paa Sulawesi, vidare till Denpasar paa Bali daer jag tanker ta en stor oel (i Papua raader alkoholfoerbud), oevernattning och vidare till Kuala Lumpur daer en direktmaskin till Stockholm vaentar. I hope!

Christian

Mer om resan Nya Guinea.

Vandringar i centrala hoeglandet

Berättelse från resan Nya Guinea.

Saa har vi kommit till Baliemdalen, en bred dal omgiven av hoega och fr a branta berg. Omgivningarna aer saa svaarforcerade att man aennu inte lyckats bygga en vaeg hit. Jo man har byggt en vaeg, men men den rasar hela tiden. Till huvudorten Wamena maaste allt transporteras med flyg.  Detta innebaer att priserna aer ca fyra ganger hoegre haer aen vid kusten. En liter bensin kostar 32 kronor!

Konflikten mellan papuanerna och indonesiern aer tydlig. Butiker, restauranger, hotell drivs av indonesier och i baesta fall finns pauaner anstaellda. Utanfoer staden har jag inte sett en enda indones. Till indonesiernas (occupationsmakten enligt en del) maaste jag dock saega att man har faatt igaang en imponerande ekonomisk utveckling. I varje by finns skolor och naer jag staeller fraagan om hur manga barn som verkligen finns kvar i klass sex – “alla naturligtvis”! Faa utvecklingslaender kan visa paa naagot liknande.

Baliemdalen “upptaecktes” foerst 1938. Dani-folket levde daa paa “stenaaldersnivaa”. Redskapen gjordes av sten och ben, stamkrigen var vanliga och baade huvudjakt och kannibalism foerekom. Vid slutet av vaerldskriget kom missioaererna till denna jungfruliga trakt foer att jaga foertappade sjaelar. Huvudjakten och krigen slutade relativt snart, aeven om naagon missionaer laer ha faatt bidra rent fysiskt till en god fest. Omvaendelsen gick snabbt med gaavor och foermaaner. Har du laest boken “Ingen tobak – inget halleluja” av Erik Lundqvist? Underfoerstaatt “ge mig tobak, saa skall jag saega halleluja och hylla den vite mannens gud. I dag aer naestan alla papuaner kristna och det ligger smaa soeta kyrkor i alla stoerre byar. Aeven i avlaegsna omraaden.

I Jesu namn kraevde aeven missionaererna fraan Europa och Nordamerika att hela livsstilen skulle foeraendras. Foeljden blev en vaaldtaekt av den lokala kulturen. I dag gaar alla kvinnor i vaesterlaendska second-hand klaeder och endast gamla maen baer fortfarande stolt sin koteka – penisfodral, som enda klaedesplagg. Kontrasten mellan dessa nakna gamlingar staaende bredvid blaenkande monsterjeepar aer slaaende.

De oevriga i gruppen foersvann ut paa vandring i fem dagar, medan jag kande mig klen med feber och konstiga utslag. Dock inte vaerre aen att jag redan naesta dag hittade en bra guide och sjaelv gav mig ut i tre dagar. Fantastiskt landskap med bergssidor klaedda med vaelskoetta svedjeodlingar. Byar med runda, graestaeckta tak. Vaenliga, nyfikna maenniskor utan undantag. Man haelsar paa alla man moeter. Alla talar nu indonesiska, saa lite basic indonesiska aer en stor foerdel. Sjaelv foervaanas jag oever att jag kommer ihaag saa mycket av spraaket fraan tidigare besoek i Indonesien. Med mina ca 200 ord klarar jag att hyfsat ta mig fram.

Nu naer jag ofrivillgt inte kunde vandra med de andra, tog jag mig foermaanen att bo “hemma hos”, dvs tillsammans med en familj, i staellet foer i skolor eller saerskilda hus foer turister. Haart underlag och tidvis vael roekigt, men spaennande och intressant. Kunde aeven bott i manshuset, men missade denna upplevelse. Att anpassa mig till den lokala kulturen aer ett krav jag alltid staeller paa mig sjaelv, vilket naturligtvis ocksaa ger en mycket starkare reseupplevelse. Skall jag var helt uppriktig saa var det inte saa daer sjaelvklart att enbart aeta soetpotatis  (petatas !) till middag och frukost. Naaja, groena blad ingick ocksaa i middagn, vilket blev en favorit. Under dagen kunde jag ocksaa handla utsoekta bananer och annat som jag inte hittar naagot namn paa, laengs vaegen.

Svaart fatta sig kort, finns saa mycket mer att beraetta… Dock staar internetuppkopplingen i motsats till mer ambitioesa utlaeggningar. Och min granne i baaset bredvid roeker kontinuerligt. Utanfoer skriker en kakadua kontinuerligt. Att ladda upp bilder vill jag inte ens taenka paa. Och jag har ju massor med haerliga bilder!

I dag aer det presidentval. Det var det ocksaa naer jag var i Indonesien foer fem aar sedan. Ska gaa och titta paa roestningen. Tror den sittande presidenten Yudhoyono blir aatervald. Landet hoer till de laender som klarat laagkonjunkturen allra baest. Dessutom maaste jag hitta en skarpslipad rakhyvel.

Visst ja, i eftermiddag aer vi inbjudna till “grisfest”. Dvs vi betalar foer grisen och faar deltaga i den traditionella slakten med pilbaage och vid tillagningen i en kokgrop. Ser fram emot trevligheter och en lite grisfett, aeven om den lilla grisen sakert skall delas med hela byn.

Christian

Mer om resan Nya Guinea.