Med svensk ull och slända i Peru

februari 2007

Christina Westling reste med Läs och Res till Peru. I mitten av sjuttiotalet gick jag på en 1-årig vävkurs i Leksand. En dag kom skolans rektor ner till kyrkbacken och gamla sockenstugan där vi huserade. Han hade varit på en lång och spännande resa till Peru och höll en intressant föreläsning. För att inspirera oss i vårt textila arbete visade han bilder, föremål och textilier. Jag minns att jag tänkte: Detta vill jag också uppleva!

Det tog många år att realisera drömmen men nu har min man och jag nyligen kommit hem från en trevlig och innehållsrik resa i Peru.

Peru är mössland nummer ett och jag drabbades av en akut mössmani. Utan svårigheter kunde ryggsäcken ha fyllts med enbart mössor, ingen den andra lik. På ön Taquile i Titicacasjön finns mösslandets kronjuveler, helt fantastiska mössor! Jag har stickat en hel del och hade jag inte med egna ögon sett att man spinner och stickar dessa mössor på ort och ställe, hade jag aldrig trott att de var handgjorda! Nu är jag stolt ägare till en Taquilemössa. Jag köpte bara en och det betraktar jag som en prestation. Så småningom kommer den att pryda en av väggarna här hemma, den är precis lika fin som den finaste tavla!

De dagar vi tillbringade i bergsbyn var verkligen en av höjdpunkterna på resan och en utmaning i att kommunicera utan ord. Kvinnorna i familjen pratade quechua och kunde liksom jag bara ett fåtal fraser på spanska. Hur skulle vi kunna förstå varandra?

Jag satsade på gemensam kunskap och praktisk tillämpning av densamma. Innan avfärd till Peru så hade jag med stort bryderi och med hänsyn till möjligheterna att kommunicera, funderat på vad jag skulle ta med mig till värdfamiljen. Jag ville ge bort något ”lagom”, som de har nytta av och som de ”förstod sig på”. Det resulterade i att min svåger fick bidra med en egenhändigt tillverkad slända och jag själv stickade en Rättviksmössa. Rättviksmössan är en gammal spelmansmössa från Rättviks socken och med anor från 1700-tet. Jag ville visa att även vi svenskar kan sticka och att vi är stolta över våra traditioner.

Jag måste tillstå att det blev succé. Sällan har jag hittat så rätt. Första dagen efter frukosten tog jag fram sländan och den ull som var med från Sverige. Nyfikenheten var total men det visades ingen större förvåning. Dessa kvinnor tillbringar ju stora delar av sin dag med att spinna. Det var första gången som byn tog emot turister och de kan ju knappast veta att någon i vårt land som sysslar med hantverk ofta betraktas som en varelse från förhistorisk tid.

Jag kunde ju inte komma till Peru med en slända utan garn så innan avresa passade jag på att fräscha upp mina gamla färdigheter. Det var tur. Det tog inte många minuter förrän jag befann mig spinnande på en peruansk slända allt medan kvinnorna i familjen turades om att testa den svenska. På den peruanska blev det så småningom några meter ojämnt garn men på den svenska fylldes i rask takt med högklassig kvalité. Kvinnorna klargjorde att den svenska sländan fungerade betydligt bättre än den som de vanligtvis använde.

Den medhavda Rättviksmössan fick byns ledare vid avslutningsceremonin. Carmen vår reseledare berättade för alla bybor att mössan var en symbol som skulle visa att vi alla, världen över har något gemensamt; att vårt kulturarv är en viktig bit av vår identitet som vi ska värna om och vara stolta över. Efter Carmens fina tal så fick jag gå fram och sätta mössan på huvudet på byns ledare. Till min oförställda häpnad så fick jag en mössa i retur av honom. Det var en modern mössa i handspunnet och växtfärgat garn. Den mössan fick jag och det var stort!

Resor och platser: Peru