Det stora äventyret – att möta människor
I 25 år har jag rest till platser som knappast finns på kartan och under nästan lika lång tid ordnat så att andra kan få samma upplevelser. Över hela världen. Låt mig förklara med det här exemplet från den lilla quecha-byn på 3600 meters höjd i Anderna.
En av LÄS och RES grupper var på väg till Peru i somras och jag såg en chans att hänga med. Skulle också bli spännande med 15 okända reskamrater. Att svenska TV, reseprogrammet Packat & Klart skulle filma resan, var nog ytterligare en faktor i sammanhanget.
Cusco, Machu Piccu, långt in i Amazonas och vandringar in bland de högsta bergen - allt det jag kunde tänka på när det gäller Peru lockade mig oerhört. Men också det för mig okända. Framför allt: hur skulle indianerna uppe i Anderna ta emot oss? De har ju inte precis rykte om sig att vara vänskapliga mot sådana som oss - gringos.
Inti Raymi - en festival för alla
Landade i den berömda gamla inkahuvudstaden Cusco på 3300 meters höjd. Staden var packad med turister och allt som följer med turismen. Luften är förstås tunn och jag flåsade mig upp för de backiga gatorna utan trottoarer, fullständigt livrädd för den vilda biltrafiken som alltid hade förkörsrätt.
Men det var Inti Raymi, årets största festival då man firade midvintersolståndet enligt gammal inka-tradition. Under två dagar pågick paraderna runt stadens torg inför hundratusentals åskådare. Vår reseledare Carmen Blanco ville absolut att vi skulle delta. Alla skulle ju vara med! Tyckte väl det lät måttligt kul, men ställde upp av plikt.
Ibland är det härligt att ha helt fel. Vilken fest! Vilket tryck av lössläppt mänsklig glädje! Vi var de enda utlänningarna och tågade på kvällen till musik, dans och åskådarnas bifall. Unga flickor rusade fram och tvingade oss dansa. Svenska sånger ljöd över Placa de Armada och jag blev intervjuad av Peruansk TV två gånger. På spanska. Undrar hur det blev med tanke på att jag inte talar spanska.
Nästa morgon bar det av med tåg till Machu Picchu. Detta mänskliga underverk var nästan lika storslaget som på alla bilder jag tidigare sett. Bortsett från att det nu var packat med turister. Att få bilder utan turister och guider med flaggor i kepsen var inte så lätt. Inte skall man resa till Peru enbart för att se Machu Picchu. Ändå är det just dit alla turister vill resa. Titta på reseannonserna och i guideböckerna!
Coca-té med Quecha
Fyra dagars besök i en by med det svåruttalade namnet Pampahuyalla väntade nu. Uppriktigt sagt var det just vistelsen i byn som lockade mig att följa med på resan. Timmar i buss på smala grusvägar som slingrande, klättrade fram i det skoglösa bergslandskapet. Framme i byn omringas vår minibuss av bybefolkningen, män, kvinnor med blommor i håret och barn som tävlar om att bli burna på besökarnas axlar.
Solen faller snabbt och med den försvinner värmen. Trots att vi befinner oss nära ekvatorn sjunker nattemperaturen ofta under fryspunkten, samtidigt som de oftast soliga dagarna kan vara nog så svettiga. Vi befinner oss 3600 meter över havet. Mat och sovplats bjuds vi på i ”kommunalhuset”. När det efter maten bjuds coca-té blir rummet absolut packat av svenskar och nyfikna, frusna indianer. Cocabladen i den här obehandlade formen har knappast någon narkotisk effekt, men påstås motverka höjdsjuka. Själv drack jag massor av té och tuggade på bladen eftersom jag alltid varit dålig på att klara tunn luft.
Quechaindianers samhällen är påfallande jämlika. Inga stora jordägare, inga jordlösa. Fattiga förstås, men ingen direkt nöd. Grupper från LÄS och RES hade besökt byn ett par gånger tidigare. Vi betalar dem relativt bra och pengarna delades lika bland byns familjer. Det syntes - nu hade varje hus fått elanslutning. Elektricitet hade man haft i många år, men ingen hade haft råd att betala för elmätaren. För mig som ansvarig för resan blev det ett påtagligt bevis för vad bra turism kan åstadkomma.
Vi svenskar fördelades på olika familjer. Två i varje familj. Själv placerades jag hos en familj som bodde högst upp i byn på närmare 4000 meter. Stigen sluttade brant. Jag kämpade med huvudvärk, men kunde inte hålla jämna steg med herr Sinforoso, mannen i ”min familj”. Fotografering tog jag som ursäkt för att få vila och få ned pulsen. I buskarna surrade kolibris, hopplösa att fokusera med automatskärpa. Ju högre vi kom desto mäktigare växte sig de omgivande bergen med toppar kring 6000 meter. Min familj bodde högst upp på krönet. Den enorma utsikten, de vitkalkade husen med halmtäckta tak och majs i olika gula och röda färger som låg utlagda för tork - skönheten är svår att hitta ord för. Maten jag bjöds bestod av potatis av olika sorter och diverse sädesslag som jag inte sätt tidigare, kornbröd och ägg. Allt svaldes ned med coca-té. Runt benen pilade små marsvin som sparades till fest. Generositeten och intresset för den märklige gästen var påtaglig.
I grannfamiljen skulle en ettårig pojke döpas. Jag fick äran att bli gudfar till lille Romario (jo så skulle han heta). Enligt gammal sed fick jag klippa av en lock av hans kalufs. Den grävdes senare ned invid huset. Inbjudna var 50 grannar, vänner och släkt från kringliggande byar. Ingen tycktes notera gringon bland gästerna.
Det är lätt att bli långrandig och trötta dig som läster, men de starka upplevelserna griper mig fortfarande. Låt mig bara berätta om potatisen. Det lär finnas 2-3000 olika sorter och den andinska indianerna är experter på att odla rätt sort på rätt plats. Och vilka smaker! Förra veckan prövade jag den frystorkade varianten som jag fick som gåva. Det smakade inte alls dumt efter ett halvt år i mitt skafferi.
Sista dagen samlades hela byn för den stora skördefestivalen. Officiellt är man katoliker, men här i bergen vill man inte chansa utan offrar också till Pancha Mama (Jordens Moder). Majsöl stänks över potatis och redskap och gamla böner läses. Man dricker och festar rejält. Männen gör en minga, ett gemensamt arbete. Och arbeta kan de! Med långsmala spadar vänder tjugo man ganska snabbt upp en hel åker. Grästovorna upp och ned som om en stor plog gått fram - ”den andinska plogen”. Här skulle det sättas potatis!
Avskedet från byn blev utdraget och känslosamt. Både vi svenskar och byborna var starkt berörda. Vi hade alla fått uppleva något spännande och viktigt.
Christian Jutvik