Kategoriarkiv: Västra Indien

Sova med vargar

Berättelse från resan Västra Indien.

I ett folje bestande av tre dromedarer med tillhorande forare och karror, tolkar och en faraherde som vagvisare gav vi oss ut i vildmarken – the Great Runn of Kutch. Hasmukh hade sagt till oss att ta med ordentligt med vatten ut i oknen och att dricka aven om vi inte var torstiga. Oknen ar inte att leka med och det ar latt att snabbt bli uttorkad och sjuk.

The Great Runn of Kutch ar en saltoken i norra Kutch som bildades efter en jordbavning for tusentals ar sedan. Jordbavningen var sa kraftig att Indiska Oceanen, som tidigare bredde ut sig over omradet, trangdes undan. Idag bebos oknen av herdar som vandrar med sin boskap och av olika nomadfolk.

Forsta dagen av vart aventyr tog vi oss bara sa langt som till gransen av oknen, dar jorden fortfarande ar odlad (aven om det enda som vaxer i den salta jorden ar bomull och ricin). Pa eftermiddagen kom vi fram till den forsta familj vi skulle bo hos och blev valkomnade med det obligatoriska chaiet. Det ar valdigt latt att bli van med en indisk familj och dagen forflot under glad lek med barnen och besok i en grannby.

Nasta morgon borjade vi tidigt eftersom vi skulle vandra (eller rida dromedar) mer an tre mil genom den riktigta oknen under dagen. Jag var sa lycklig nar jag satt dar pa dromedarryggen i den friska morgonluften och vi i sakta mak tog oss fram medan solen steg hogre och hogre pa himlen. Landskapet blev allt mer torftigt och till sist var allt runt oss knastertorrt sa langt ogat kunde se.

Efter en lang formiddag under en obarmhartig sol stannade vi for rast nagra hundra meter fran den pakistanska gransen. Hasmukh gjorde snabbt upp eld och lagade lunch som vi at samtidigt som vi spanade efter vilda kameler. Vi sag ocksa hundratals tranor – de kommer till Great Runn of Kutch fran Sibirien for att hacka.

Strax innan morkret foll kom vi sa fram till vart mal; ett omrade med cirka 40 byar som bebos av ett folk som kallas sindi. Sindi ar ett folk som gissningsvis har vandrat till Kutch fran Baluchistan och Pakistan.

Sallan har jag kommit till en mer fridfull plats. “Var” familj valkomnade oss in med varma, vanliga ogon och gemenskap kring elden. I en sadan narhet spelar det inte sa stor roll om man inte kan prata med varandra, man forstar anda. Nar det var dags att sova ville jag och tva av mina reskamrater sova ute. Da fick vi ligga pa en slags repsangar med MANGA filtar over oss och en liten lagereld – lika olidligt hett som det ar i oknen pa dagen, lika isande kallt blir det pa natten. Sa gick vi och la oss under den oandliga stjarnhimlen till ljudet av eldens lugna knaster. Nastan omedelbart borjade det yla, valdigt nara. Det finns gott om varg i Great Runn of Kutch och de dras till manniskornas far och getter. Hela natten horde vi vargyl valdigt nara den lilla klungan av bostadshus och nu kan jag arligt saga att jag har sovit med vargar pa bara nagra tiotals meters avstand.

Sallan har jag traffat sa stolta, vanliga, fridsamma och framforallt generosa manniskor som de vi bodde hos under tva dygn. Det ar ett hart arbete att overleva i oknen, men manniskorna har goda kunskaper som bygger pa erftarenhet sedan tusentals ar. Till exempel bygger man sina hus av koskit – for det forsta ar det hallbart och latt att halla rent (det var kliniskt rent hos sindifolket) och for det andra har torkad koskit den goda egenskaper att det skrammer bort flugor! Jag kanner en stor tacksamhet mot de manniskor som med oppen famn under nagra dagar tagit emot oss i sina hem och delat med sig av sina erfarenheter till oss!

Resan borjar nu lida mot sitt slut och vi befinner oss i den lilla hamnstaden Mandvi. Har bygger man fortfarande stora fraktbatar pa traditionellt satt i tra. For en frostnupen svansk ar det ocksa fantastiskt att fa vandra langs de milsvida, kritvita, ode sandstrander som omger Mandvi :)

Cecilia

Mer om resan Västra Indien.

My brother from other mother

Berättelse från resan Västra Indien.

Munkar och nunnor ar inte alls traiga och trakiga typer – tvartom! De har vigt sina liv till att tjana hogre syften, men de briljerar ocksa med ett knivskarpt intellekt och en glittrande humor. I Junagadh bodde vi som jag tidigare berattat i ett kloster tillagnat Lord Swaminaraya (som jag nu forstatt anses vara en reinkarnation av Lord Krishna). Vi blev mycket val mottagna i klostret av “chefsmunken” som kom och tittade till oss varje dag och sag till att vi hade det bra. Ett sarskilt gott oga hade han till John, var yngsta gruppmedlem. “Chefsmunken” deklarerade redan forsta dagen av var vistelse att han tankte hanga sitt halsband om Johns hals, och att John da skulle tillhora Swaminaraya och vara tvungen att leva efter de regler som religionen stipulerar. “Da blir det ingen flickvan, eller hur?” fragade jag. “Jo, en flickvan kan han ha” svarade chefsmunken med ett brett leende, “Men han maste vara strikt vegetarian och far inte rora alkohol sa lange han lever! Dessutom maste han ga till bonestunden klockan fem varje morgon!”. Nasta morgon nar vi at frukost kom munken tillbaka och fotade John med sin mobilkamera (munkar har faktiskt ocksa mobiler) och darefter fick John en bamsekram och en tillonskan om lycka till i framtiden. Hasmukh skakade pa huvudet och sa “Oh, I think that the monk wants to kidnap John, he sees real monk material in him . . . ” Jag fick en bra bild av de tva dar det ser ut som chefsmunken tanker ”my brother from other mother” :)

Efter en lang bussresa tvars over Gujarat kom vi sa till “the Indian Wild West” – den lilla provinsen Kutch. Det var med stolthet i rosten som Hasmukh berattade om denna del av Indien; Kutch har aldrig varit kolonialiserat utan har alltid varit sjalvastandigt. Det beror pa att Kutch i princip ar en o, omfluten av vatten och oken. Invanarna i Kutch ser sig egentligen inte som Indier – de ar Kutchee! I modern tid och aven idag utgor Kutch en krockkudde mellan Indien och Pakistan och varje morgon hor vi Indiska luftvapnets spaningsflyg.

Jag tycker valdigt mycket om att vara har! Vi bor i Bhuj som ar huvudstad i Kutch med cirka 150.000 invanare. Det ar skillnad pa att vara har mot resten av Gujarat; landskapet ar annorlunda (den narmaste liknelse jag kan tanka mig ar sodra Oland, fast torrare) och manniskorna ar coolare. Allra bast tycker jag om att ta en promenad i Bhuj tidigt pa morgonen; da ar trafiken lugnare och man moter barn pa vag till skolan och vuxna pa vag till sina jobb. Pa marknaderna rader en febril aktivitet och man far tillrackig underhallning genom att sla sig ned med gubbarna vid nagon liten vagn dar det serveras chai (kryddat te med mjolk och socker). Dofterna av lok, morotter och farsk koriander blandas med koskit och roken fran de sma eldar som folk varmer sig kring i morgonkylan.

Vi gjorde en liten sightseeing till fots i stan tillsammans med Hasmukh igar och hann med ett besok i Maharajan av Kutchs gamla palats. Av en handelse rakade vi stota ihop med prinsen av Kutch som Hasmukh faktiskt kanner (Maharajorna har ingen politisk makt langre, men de ar fortfarande hogt respekterade personer). Prinsen talade utmarkt engelska eftersom hans far, den forna Maharjan, varit ambassador bland annat i Norge.

Pa eftermiddagen var jag pa strovtag i basaren. Jag var pa jakt efter nagon som kunde sy upp en drakt at mig enligt det lokala modet. Till sist hittade jag en – till min stora forvaning kvinna – som hade en liten butik. I allmanhet ar det mannen som ar skraddare har och kvinnor ser man nastan inte alls i butikerna. Damen jag hittade kallar sig “Senorita” och talar alldeles utmarkt engelska, vilket ar annu mer ovanligt. Hon plockade kvickt fram tyger av den lokala varianten som jag blivit sa foralskad i och tog mina matt. Sedan bestallde hon te till mig och forklarade att jag kunde hamta mina saker nasta dag. “You should be in Loney Planet!” sa jag imponerat. “I already am in Lonely Planet” svarade hon och slangde nonchalant sin scarf over axeln . . .

Man kan inte undvika att bli berord nar man promenerar i Bhuj. I januari 2001 drabbades staden av en mycket svar jordbavning som varade i 90 sekunder och 10% av stadens befolkning dog. Hasmukh berattar om hur han lag begravd under rasmassor i sex timmar innan raddningen kom. Nar vi gar genom staden och han visar mig platsen dar det tidigare lag en forskola har jag nara till graten. I princip alla hus i Bhuj forstordes i jordbavningen 2001, man ser bara ruiner av den tidigare bebyggelsen har och dar. I dag ar staden helt ateruppbyggd, men nu far man bara bygga hus i max tva vaningar.

Igar kvall tog Hasmukh med oss till en liten by utanfor Bhuj dar man ar mycket duktiga vavare. Vi fick traffa den aldste i byn som en gang i tiden vunnit pris som den kunnigaste inom sitt yrke – vavare – i hela Indien. Han visade oss runt i byn, visade hur arbetet gar till och hur man lever. Jag har sallan sett produktion av ull- och bomullstyger i sadan kvalitet och i sadana fantastiska farger och monster! Allt gors for hand med en otrolig skicklighet. Nar Hasmukh fragade om vi skulle rora pa oss, var det nagon som fragade om vi kunde fa se lagret. Det visade sig att man kunde handla direkt i byn och da blev gruppen helt galen! Nagra gravde ner sig i ett horn och bladdrade i ett hav av pladar. Sjalv satt jag pa golvet och kunde inte ta handerna fran en klarrod, tjock kamelharsmatta. Cajsa stod vid spegeln med sex halsdukar och nagot glasartat i blicken. En timma och manga stora paket senare begav vi oss tillbaka till stan . . .

Imorgon ska vi ut i oknen – the Great Runn of Kutch! Jag har lite samma kansla som innan safarin i Sassan Gir; det pirrar i magen och jag langtar efter att ge mig ut i vildmarken! Vi kommer att vandra, rida kamel eller aka vagn cirka fem mil och under tre dagar bo hemma hos familjer i oknen. Det kallar jag nyarsfirande!

Gott Nytt Ar fran Cecilia i Kutch!

Mer om resan Västra Indien.

Plotsligt kom det fyra lejon pa vagen

Berättelse från resan Västra Indien.

Fran Diu akte vi till den mycket lilla staden Sasan Gir med tag. Det ar roligt att aka tag i Indien! Fonstrena ar oppna och det flaktar behagligt. Dessutom far man snabbt manga nya vanner. Jag hade min lilla bilderbok fran Sverige med mig, vilket visade sig vara en hit. Efter att ha visat den var jag kompis med halva vagnen.

Efter fyra timmar pa taget kom vi till Sasan Gir och dar fick vi inte ga ut ensamma efter morkrets inbrott, eftersom det i den har delen av Gujarat hander flera ganger i veckan att manniskor blir attackerade av leoparder. Pa kvallen hade jag svart att somna; det pirrade i magen som nar jag var liten; Jag ska pa safari imorgon!

Nasta morgon gick vi upp klockan 05:00. Det var kallt och vi hade palsat pa oss allt vi hade i kladvag. Nar vi satte oss i de oppna jeeparna och for in i den morka skogen stod manen full pa himlen och det var stjarnklart. Medan det sakta blev ljusare och ljusare skumpade vi fram och sag en mangd djur: olika sorters hjortar, ugglor, “kingfisher-bird” och andra faglar. Sa for vi uppfor en liten backe och plotsligt sa var lokala guide; “Det ar fyra lejon dar framme!” Det kandes overkligt nar vi korde fram och jag sjalv sag de stora djuren. Kameran gick varm, men en av mina reskamrater viskade till mig “Kom ihag att uppleva ocksa, inte bara fota”. Sa gick lejonen forbi jeepen, sag mig i ogonen och forsvann bortot vagen. Da kom tva till och var guide sa till oss “You are very, very lucky, it is extremely rare that people come this close to the lions”. Lejonhonan la sig en bit fran jeepen och borjade gora ett ropande ljud, for att kalla pa resten av sin familj. Det sista vi sag av lejonen var hur hanen i gruppen lekte med en av honorna, precis som vanliga katter gor. Omtumlade for vi tillbaka till byn och berattade for var reseledare Hashmukh vad vi varit med om. Han trodde oss knappt eftersom man skall ha en god portion tur for att overhuvudtaget fa se lejonen.

Sasan Gir National Park ar det enda stalle i varden dar det asiatiska lejonet fortfarande lever. Den naturliga utbredningen for dessa djur stracker sig egentligen anda fran Syrien till ostra Indien. Det asiatiska lejonet var pa vag att bli utrotat pa grund av en hansynslos jakt och till sist fanns det bara 22 djur kvar. Idag finns det 411 djur i och omkring Sasan Gir. Nu ar stammen pa vag att hjalpligt aterhemta sig tack vare det fina arbete som man bedriver i Sasan Gir National Park, men det asiatiska lejonet som art ar fortfarande i stor fara.

Igar akte vi vidare till Junagadh, en av de storre staderna i Gujarat med omkring 200.000 invanare. Det blev ett spontanstopp pa vagen med besok pa en liten bondgard. Vi fick se hur och vad man odlar och traffa manniskorna som bor pa garden. Nar vi fragade var reseledare Hashmukh om besoket var uppgjort pa forhand sa svarade han “No, no, a guest is always welcome in India!” Enligt de gamla heliga skrifterna sa skall Gud en gang komma i form av en framling, sa darfor ar framlingar alltid valkomna och mottas med oppen famn.

Idag ar det Julafton! Passande nog sa bor vi i ett kloster har i Junagadh; Swaminarayn Monastery. Vi bor, sover och ater tillsammans med munkar och pilgrimmer. Ju mer jag far forklarat om de indiska religionerna, desto mer komplicerat blir det, men jag har forstatt att  Swaminaray ar en form av hinduism. Klockan sex pa morgonen borjar klockorna klamta och trummorna spela till munkarnas sang i det stora vackra templet pa garden, sa det blir inga sovmorgnar :)

Junagadh ar en pilgrimsplats for saval hinduer som for jihiniter. For en troende hindu ar det obligatoriskt att en gang i livet besoka det heliga berget utanfor Junagadh. Vi har idag varit vid foten av berget, eftersom Hashmukh ville att vi skulle fa se skillnaden mellan hinduismen och jihinismen. Vi har acksa fatt traffa en sa kallad naken jihinist-munk. De har munkarna lever utan nagra som helst tillhorigheter, de har inte anns nagra klader – himlen och luften ar deras hem. Da de oftast ar pa vandring i skogen sa ar de svara att hitta, ungefar som lejonen i Sasan Gir sa Hashmukh. Med sina goda kontakter lyckades han naturligtvis anda.

Jag vill passa pa att onska alla hemma i Sverige en God Jul har fran 25 gradiga Gujarat! Vi far se nar vi hors igen!

Cecilia

Mer om resan Västra Indien.

Med Bollywood-rikshaw pa Diu

Berättelse från resan Västra Indien.

Sa ar vi pa Diu, den lilla on i Arabiska havet som tidigare var portugisisk koloni och blev fritt fran kolonialvaldet forst 1961.

Gardagen bjod pa en skumpig fard fran Palitana till kusten – vagen fanns i princip inte langre eftersom man holl pa att bygga nytt. Men nar man aker med en reseledare som Hasmukh vantar alltid nagot spannande runt hornet! Vi hann bade med bomullsskord och besok i en by, dar ALLA ville bjuda oss pa te och sa kallad smormjolk (smormjolk gors pa buffelmjolk och smakar som vattnig yoghurt – for oss turister den basta medicinen for magen). Jag var mest glad att fa traffa en riktig mjolnare, som var precis sa vit i haret som jag trott att en mjolnare ar!

Det var skont att komma till hotellet pa Diu och ta en dusch, nagon i gruppen sa att “nu kan man verkligen prata om att tvatta bort resdammet!” Aven om det var skumpigt sa var det spannande att aka jeep genom sydostra Gujarat, som ar valdigt bordigt och gront.

Diu ar en mycket liten o; 13 km lang och 3 km bred. Vi gjorde stan pa formiddagen och hann se fortet som borjade byggas pa 1400-talet av turkar och sedan fardigstalledes av portugiser. Darafter var det antligen dags for: BAD! Diu bjuder pa kilometerlanga strander med mycket gott om plats. On ar ett semesterparadis for indier, men eftersom de allra flesta inte kan simma sa bader de inte i nagon storre utstrackning. Jag som kan simma tyckte att det var underbart att slanga mig i de stora vagorna (iford nyinkopt knalang herrskjorta, eftersom man ska vara valkladd nar man badar i Indien). Om jag inte har helt fel sa var det nog 24 grader i vattnet. Jag fragade Hasmukh om inte hann skulle bada, men han svarade ”Jag ar inte galen unge!” :) Just sa sa han, pa klingande svenska!

Hela gruppen har ocksa agerat fotomodeller pa Nagoa beach; “Just one photo please, this is my son” och sa har man helt plotsligt tva ungar i famnen, som naturligtvis grater eftersom foraldrarna har slangt over dem till framlingar och fotar for glatta livet . . .

Cajsa och jag delade en rikshaw tillbaka till stan. Var chauffor visade sig vara Bollywood-fantast och spelade pa hogsta volym for oss under hela farden. Jag var mest imponerad av att han hade fjarrkontroll till cd-spelaren (en rikshaw ar egentligen en trehjulig moppe) och kunde gora bollywood-steg samtidigt som han korde!

Imorgon aker vi vidare till Sassan Gir National Park, sa vi far se nar jag skriver igen. Nu vantar middag med nygrillad fisk!

Cecilia

Mer om resan Västra Indien.

“Titta vad jag har hittat! En akta utlanning!”

Berättelse från resan Västra Indien.

Det var en befrielse att lamna Mumbai och komma till Gujarat. Med minsta mojliga marginal hann vi med flyget till Bhavnagar, da en av de taxibilar som transporterade gruppen korde bort sig pa vagen till flygplatsen. Skont att inte jag ar reseledare, puh! Det var nog lite svattigt for Hasmukh!

Vi ar nu i pilgrimsstaden Palitana, en plats som ar helig for Jihinister (Jihinism ar en gren av hinduismen). Vi har tur som kommer mitt i den tid da cirka 20.000 pilgrimmer kommer till den plats som ar lika helig for Jihinisterna som Mecka ar for muslimerna.

Vi bor pa ett pilgrimsharberge och blir mottagna som vanner. Vi deltar i pilgrimmernas maltider och far aven mota deras gurus. Det ar nastan svart att tro att det ar pa riktigt som jag far uppleva det har. Igar kvall stotte vi ihop med en procession som firade de pilgrimmer som under dagen vandrat tre ganger upp och ned for det heliga berget. Flera av oss grat (inklusive jag sjalv som vanligtvis inte ar av det lattrorda slaget), da det vi upplevde var sa speciellt.

I morse startade vi 06:00 och vandrade de 3.600 trappstegen uppfor Jihinisternas heliga berg. Det var en obeskrivlig upplevelse att komma till toppen med over 800 tampel i soluppgang.

Vi ar de enda utlanningarna har och vacker stor uppstandelse vart vi an gar. Alla barn vill bli fotade tillsammans med oss. Carl, en kille i gruppen, blev igar uppraggad av en tonaring pa motorcykel som tog honom pa en rundtur i Palitana. “Titta vad jag har hittat! En akta utlanning!”

Det kanns lite markligt att det var lattare att hitta ett internetcafe i Palitana, med heliga kor och vildsvin utanfor pa gatan, an det var i storstaden Mumbai . . . Uppkopplingen ar dock langsam, sa det har ar allt for den har gangen!

Cecilia

Mer om resan Västra Indien.

“You can not WALK all the way to Chowpatty Ma’m, you must take a taxi!”

Berättelse från resan Västra Indien.

Jag ska vara med pa Las & Res rundresa i Vastra Indien. Till vardags jobbar jag med ekonomi pa Las & Res, men just nu har jag semester och dessutom i uppdrag att blogga da och da fran resan.

Efter tre dagar I mangmiljonerstaden Mumbai ar det dags att summera storstadsintrycken; imorgon bitti ar det dags att dra vidare till Gujarat dar  de riktiga aventyren tar sin borjan . . .

I Lonely Planet beskrivs Mumbai som “overvaldigande”. Jag vet inte riktigt om jag haller med – jag upplever den som en valdigt stor stad med manga, manga manniskor och en forskracklig trafik. Som vilken storstad som helst med andra ord. Inte desto mindre ar det haftigt att vara har!

De forsta tva dagarna agnade jag mig at strovtag I marathonklass. Det jag genast slogs av var manniskors nyfikenhet och vanliga hjalpsamhet. “Where are you going ma’m?” “Do you need any help ma’m?” “No, you can not WALK all the way to Chowpatty Ma’m, you must take a taxi!”

Nu har jag tagit mig fram till fots ivarjefall, trots omgivningens forundran. Pa det sattet har jag pa nagra fa dagar lyckats insupa stadens atmosfar och fa en glimt hur komplext Mumbai ar – ofattbar lyx sida vid sida med slum och direkt misar. Jag har strovat genom en mangd basarer och ar numera en himmelsbla sari rikare, trots att jag inte har en aning om hur jag ska knyta den. Igar blev det lunch pa klassiska Leopold’s. Alla som har last “Shantaram” av Gregory David Roberts  forstar nog varfor jag kallar detta café klassiskt. Da just denna bok ar en av de stora anledningarna till mitt besok I Mumbai, rekommenderar jag den varmt.

Idag kande jag for att ta det lite lugnare och begav mig darfor till “De hangande tradgardarna”; en stor prunkande park i de sodra delarna av central Mumbai. For den som har fatt nog av trafikstockningar utgor denna park en uppfriskande oas och det var underbart att flanera nagra timmar i relativt lugn. Parken ligger pa en hojd med fantastisk utsikt over Chowpatty beach och stora delar av centrala Mumbai. Det blev inte samre av lunch i skuggan bestaende av solmogen mango!

En sak som ar konstigt ar att det ar svart att hitta internetcafeer i Mumbai; det hade jag inte alls raknat med. Vi far se hur det blir framover . . . jag aterkommer sa fort jag kan med en ny rapport.

Tillsvidare, over-and-out; allt gott fran 30-gradiga Mumbai!

Mer om resan Västra Indien.