Kategoriarkiv: Vandra i Himalaya

Gompor, gur-gur och Dalai Lama

Flög tillbaka till Delhi i morse. Skönt att slippa tillbringa tre dagar på en skakig buss. Men det är varmt som i en ångande bastu och jag saknar redan Ladakh…

Det är säkert 99 % luftfuktighet. Det ska enligt almanackan vara monsunperiod nu, men det har nästan inte kommit något regn alls i år i Delhi, vilket i sin tur kan bero på klimatförändringarna.

Dagarna har bara runnit iväg och det finns tusen saker jag skulle kunna berätta men som tyvärr inte ryms här, svårt också när man ideligen blir avbruten av elavbrott. De senaste dagarna i Leh har jag tillbringat med att irra omkring i stans gränder och studera folklivet, besöka buddhistiska kloster utanför Leh samt umgås med Alis familj. Jag har nästan börjat vänja mig vid att dricka gur-gur (ladakhiskt te som innehåller salt och yaksmör). Det heter gur-gur på grund av ljudet som uppkommer när man blandar te, salt och yaksmör.

I söndags kom His Holyness Dalai Lama till Leh. Gatorna var kantade av folk som ville hälsa honom välkommen, alla uppklädda i sina allra finaste tibetanska/ladakhiska kläder, med blommor och rökelse i händerna. Man fick en liten skymt av honom genom bilfönstret. Ni undrar förstås om jag fick tillfälle att möta honom. Dagen efter att han anlänt gick vi till tibetanska exilregeringens kontor för att be om tillstånd, men tyvärr, tyvärr. Det var strikta förhållningsorder: inga besök alls var tillåtna förrän han kommer tillbaka till Leh från Zanskar runt den 20:e augusti. His Holyness är numera en gammal man och behövde vila efter den långa resan och anpassa sig till höjden i Leh. De närmaste dagarna skulle han tillbringa genom att meditera. Det kanske inte var meningen att jag skulle träffa honom nu… Nästa gång!

Ladakh är definitivt en av mina favoritplatser i Indien, och jag vill absolut åka tillbaka. Elva dagar där var alldeles för kort. Men man måste spara något till nästa besök, så Nubra Valley och Tso Moriri Lake får bli nästa gång…

Och förresten. Delhi har förändrats sen mitt förra besök. Tunnelbanan är nästan klar, lufkonditionerad och supermodern. Man slipper numera fastna i timslånga bilköer. Idag har jag besökt Old Delhi; den kaotiska marknaden med en myriad av dofter och där man kan köpa allt mellan himmel och jord; den stora mosken Jama Masjid och det största sikh-templet i Delhi. Fridfulla oaser mitt i kaoset. Jag börjar äntligen gilla Delhi!

I natt flyger jag tillbaka till Stockholm, via Istanbul. Slut på äventyr för denna gång!

 

Den gigantiska Buddhastatyn vid Likir

Den gigantiska Buddhastatyn vid Likir

Ali

Ali

 

Munknoviser vid Likir

Munknoviser vid Likir

Tillbaka i Leh

Kom tillbaka till  Leh igår efter en fantastisk men också krävande femdagarsvandring från Lamayuru till Chilling. De första tre dagarna var det ca 35 grader i skuggan. Lägg till en brant stigning på 1700 meter den tredje dagen, upp till det högsta av de fyra passen, Konskelapasset som ligger på 4900 meters höjd… Men jag klarade det!

Inga ord kan beskriva hur vackert det är i Ladakh, jag låter bilderna tala för sig själva.

Buddhistiska böneflaggor vid Konskela-passet

Buddhistiska böneflaggor vid Konskela-passet

Campingplatsen vid Hinju

Campingplatsen vid Hinju

Uppför Lagan-passet på 4700 meter

Uppför Lagan-passet på 4700 meter

Vägen nedför Lagan-passet är mycket brant

Vägen nedför Lagan-passet är mycket brant

Packhästar kan vara bra att ha

Packhästar kan vara bra att ha

För övrigt har jag aldrig sett så många olika färger av sten och klippor…

Jullay från Ladakh

Så är jag äntligen här i Ladakh. 3500 meter närmare himlen, solen, stjärnorna. Luften är tunn på syre så här högt uppe i bergen och solen extremt stark. Landskapet är väldigt kargt, och på bergstopparna klänger buddhistiska borgar och gompor (kloster). Ladakh är den enda regionen i världen där den tibetanska kulturen och religionen fortfarande hålls levande, fri från förtryck.
Baracha-La, 4892 meter över havet

Baracha-La, 4892 meter över havet

Ladakh är ett distrikt i östra delen av Kashmir, beläget mellan bergskedjan Kunlun i norr och Himalaya i soder. Det är en av de mest avlägsna platserna i Indien och efter att ha rest hit landvägen i tre dagar känns det som att komma till världens ände. Ladakh liknar ingen annan del av Indien jag varit i tidigare. Det är en säregen plats, geografiskt, klimatmässigt och kulturellt. Majoriteten av befolkningen i Leh, ca 77 %  är anhängare av tibetansk buddhism, medan den andra stora befolkningsgruppen består av shiamuslimer (ca 14 %). Både det tibetanska och det muslimska inflytandet år starkt, tibetanska gompor och moskéer blandas om vartannat. I morse vaknade jag först av moskéns böneutrop kl 05.00 och en timme senare av   av en buddhistisk puja (bön), ett  suggestivt mässande ljud. De flesta pratar ladakhiska här, vilket påminner mycket om tibetanska. An så länge har jag bara lyckats lära mig ett ord, “jullay” som betyder hej.

Ökenformationer på vägen mot Leh

Ökenformationer på vägen mot Leh

Resan hit från Manali var en upplevelse. Första dagens resa startade på livsfarligt slingrande vägar, så smala att vi fick stanna för mötande trafik, vilket gjorde att resan tog fyra timmar längre än normalt. De håller på att bredda vägen, men det kommer ta tid innan arbetet är klart. Under de första timmarnas resa upp till Rothang-passet (3978 m ö h) var landskapet grönt och lummigt. Rothang betyder på tibetanska ungefär “pile of corpse”, eftersom 72 män omkom här på 1800-talet i en snölavin. Efter Rothangpasset förändrades landskapet radikalt, blev allt kargare, mer liknande ett månlandskap. Ladakh räknas som en “bergsöken” eftersom det inte regnar mer än ungefär 100 mm per år. Mot slutet av resan passerade vi det högsta bergspasset, Taglang-La som ligger på ca 5300 meters höjd. Många i bussen blev höjdsjuka, kräktes eller hade feber, men själv kände jag nästan ingenting. Till slut kom vi fram till Leh på fredagskvällen.Trots att det är en obekväm resa är det absolut värt att göra den en gång i livet, för de spektakulära vyernas skull. Dessutom anpassar man sig lättare till höjden när man åker landvägen. Och rysningarna utefter ryggraden när man befinner sig 2 decimeter från ett brant stup… man känner verkligen att man lever!

Thikse-klostret utanför Leh

Thikse-klostret utanför Leh

Jag bor hemma hos vår reseledare Alis familj. Han bor med sin fru, yngsta sonen och dottern samt två barnbarn. De har sex barn, varav fyra döttrar. Jag har ett eget rum med utsikt över bergen och jag blir bjuden på god ladakhisk mat. Jag har lyckats övertala kvinnorna att få hjälpa till med middagen ikväll, det ska bli spännande… Ali har hjälpt mig med en massa saker. Imorgon ska jag iväg på fem dagars trekking uppe i bergen, tillsammans med fyra andra turister ska jag vandra från Lamayuru till Chilling. Med oss kommer vi ha en guide, packhästar och en kock.

Den 9:e augusti kommer Dalai Lama hit. Han kommer stanna här några dagar innan han åker vidare till Zanskar. Han är bara i Leh en gång var tredje år ungefär, så jag har extrem tur. Tyvärr kommer han inte hålla något tal medan jag är här, men om turen fortsätter vara med mig kanske jag får en privat audiens hos Hans Höghet… Håll tummarna!

Framme i Manali

Två timmar forsenad anlände jag till Delhi i måndags kl 05.15 på morgonen. Senaste gången jag var här, snart fem år sen, fick jag min forsta indiska kulturchock. Jag anlände mitt i natten och från taxin kunde jag se människor som låg och sov utmed gatorna,  på refugerna, overallt, tätt packade som sillar. Men nu ser jag inte en enda. Min taxichauffor berättar att man nu “forflyttat” uteliggarna till stadens utkanter. Problem som inte syns finns ju inte, eller hur?

Floden Beas i Manali

Floden Beas i Manali

Här serveras jag dahl pa en "langa"

Här serveras jag dahl pa en "langa"

Annars verkade det mesta vara sig likt i Delhi. Indien borjar nästan kännas som hemma nu. Jag hann dock inte se så mycket av Delhi eftersom jag behovde ta igen lite forlorad somn på hotellet och uträtta lite praktiska ärenden innan min buss till Manali skulle gå. Något jag glomt var dock hur lång tid allting tar i Delhi. Min autorikshachaffor hittade inte vägen till platsen där bussen skulle gå utan irrade runt runt. Därtill hamnade vi i en trafikstockning utan like. I sista sekunden hann jag som tur var med bussen, efter att ha cirklat runt en timme, en sträcka som vanligtvis skulle ta 15 minuter. Puh…

Bussen till Manali var bekväm, och vägen forvanansvärt bra. Jetlaggad som jag var sov jag en stor del av resan. Men resan tog 16 timmar, flera timmar längre än normalt eftersom kraftigt monsunregn sinkade oss.

Manali ligger på 2050 meters hojd, och bergstopparna är runt 5000 meter hoga. Så skont att slippa ifrån avgaserna, kaoset och den tryckande hettan i Delhi. Redan när jag kom hit slogs jag av hur gront det är här, så vackert. Manali stad  är inte så mycket att se egentligen, det har tyvärr utvecklats till ett “backpackerghetto”, men omgivningarna är vackra och det är en skon plats att koppla av på ett par dagar. Natten blev dock allt annat än lugn. Jag tillbringade istället flera timmar i fullt krig med stora, gräshoppsliknande insekter som flog runt på mitt hotellrum… Varifrån de kom är fortfarande ett mysterium eftersom fonstrena var stängda (och nej, hotellet används inte av Läs & Res).

Idag gjorde jag en utflykt med buss från Manali till Parvati Valley och Manikuram. Utsikten var naturligtvis fantastisk. I Manikuram finns naturligt heta källor. Där har man byggt ett badhus och ett sikh-tempel intill. Jag såg ingen bada i källorna, de kanske är alltfor heliga for det. Jag åt lunch på en langa, ett sikhiskt matställe vid templet där alla sitter på rad på golvet och blir serverade dahl (linsrora) och ris. Maten är helt gratis och alla jobbar volontärt på en langa.

Imorgon åker jag vidare mot Leh. Resan kommer att ta två dagar med overnattning i Keylong. Nu är det dags att gå och få lite välbehovlig vila innan morgondagens strapats.

På väg mot Ladakh

Så var det äntligen dags. Imorgon flyger jag till Delhi, där jag kommer att landa den 27 juli kl 03.10 lokal tid. Lite resfeber har jag allt, även om allt nu är packat och klart.

Trots att det nu är fjärde gången jag besöker Indien har jag bara sett en liten del av detta fascinerande jätteland, och jag är lika förväntansfull denna gång. Den här gången ska jag resa till Ladakh, längst upp i nordligaste Indien, för att lära mig mer om den del av Indien som också kallas  “Lilla Tibet”. Detta eftersom en majoritet av invånarna är av tibetanskt ursprung och kulturen är mer tibetansk än indisk. Jag reser också till Ladakh för att lära mig mer om Läs & Res resa dit, en ny resa som gick för första gången i augusti 2008. Självklart kommer jag också att träffa vår reseledare Ali.

I New Delhi kommer jag bara att stanna några timmar, redan samma kväll ska jag nämligen ta en buss upp till Manali i Himachal Pradesh. Precis som på Läs & Res resa kommer jag att åka landvägen upp till staden Leh, som ligger på 3500 meters höjd. Jag kommer att tillbringa tre dagar på vindlande, slingrande vägar. Nästa inlägg blir troligtvis från Manali. Vi hörs!