Kategoriarkiv: Uzbekistan

Samarkand Rock’n Roll!

Berättelse från resan Uzbekistan.

Amir Timur, Samarkands store son och Uzbekistans nationalhjälte, är en typ som jag inte alls gillar. En sådan åsikt skall man hålla tyst om när man är på besök i landet där storgatan i varje stad är döpt efter hjälten. Värt att notera är att samma gator under sovjettiden bar namnet ”Ulitza Lenina”, det vill säga ”Lenin Street”.

Jag gillar inte Amir Timur, eller Tamerlane som han också benämns, eftersom han var en osedvanligt blodtörstig man. Tamerlane var en erövrare som under andra hälften av 1300-talet regerade över ett rike vilket sträckte sig från Turkiet i väster till Kina i öster, Indien i söder och nästan så långt norr ut som till Moskva. Vart Tamerlane än drog fram dränktes jorden med blod och förstörelse. Nu skall i ärlighetens namn sägas att det land som idag utgör Uzbekistan, dränkts i blod många gånger under årtusendena. Chinggis Khan och Stalin var inga duvungar och dagens president, Islam Karimov, är ingen ängel han heller.

Men, inte desto mindre, är Samarkand Tamerlanes gyllene stad. I Samarkand lät han uppföra fantastiska byggnader med en sällan skådad utsmyckning. Jag kan inte göra annat än erkänna att min kapitulation inför staden var direkt och ovillkorlig. Tidigare under mitt Uzbekiska äventyr har jag ju besökt Khiva och Bukhara. När jag jämför de tre sägenomspunna städerna tycker jag att Khiva har en trolsk magi som viskar om de gamla zoroastriernas rike, Bukhara är en helig stad, men Samarkand är en högst levande och pulserande storstad i händelsernas centrum.

När jag vandrar genom Samarkand börjar jag fundera över vad vi menar med att en plats är ”kosmopolitisk”? Samarkand kallas för ”världens spegel” och för mig kunde en benämning inte vara mer korrekt. Under årtusendena har människor från när och fjärran färdats till Samarkand och det jag tycker så mycket om med staden är att så är fallet än idag. Här blandas uigurer och iranier, ryssar och tadjiker, koreaner och armenier, kazakher och judar i en färgsprakande mix av olika språk, musik, konst och inte minst mat! Min poäng är att ”kosmopolitisk” är en benämning som vi ofta använder för städer som Barcelona eller London, men här i ett dammigt och ganska bortglömt hörn av världen finner jag vad som för mig motsvarar ordets egentliga betydelse.

Igår gjorde vi en utflykt som tog oss högt upp i Zerafshanbergen. Guidade av den eminente taxichauffören Ikram färdades vi på små, slingrande vägar mellan grönskande små byar som klättrar på bergens sidor. Ikram, som är persier, smattrade svavelosande haranger på fem språk till alla som försökte sig på förolämpningen att köra om honom, medan jag klängde mig fast i bilens handtag och försökte strunta i hårnålskurvornas stup.

Bland annat besökte vi en by på den Tadjikiska gränsen som heter Sufia, där det finns en helig källa. Naturligtvis är det inte så konstigt att en källa med friskt, klart vatten är helig i ett land där vatten är lika mycket värt som guld. I sammanhanget kan nämnas att ”Zerafshan” betyder just gyllene gåva. Vi besökte också marknaden i Urgut. Här snackar vi en riktig marknad; inte alls den blekare och mer organiserade variant man finner i städerna. Nyplockad frukt av alla de slag, nötter, grönsaker, olika typer av redskap, tobak och opium, olika . . . hrm . . . delar av djur :) Allt presenterat med en ljudvolym som kan mäta sig med vilken rockkonsert som helst! Vi provade också på nybakade samsa, en slags piroger bakade i en så kallad töndir (mer känd som tandoriugn i Sverige).

Ikram har en musiksmak med preferens för smörpop från sent 80-tal och under hela utflykten spelade han sin egen samling på högsta volym ”My own compilation, 180 melodies, all the same high quality!”. Varje gång jag känner igen en låt och sjunger med, vilket gäller i 95% av fallen, blir han överlycklig och prisar översvallande min musikaliska bildning . . .

Just nu sitter vi på tåget från Samarkand till Tashkent. Jag är full av intryck från den stad jag drömt om så länge; av smältdegeln av historia och människor i dåtid och nutid. Det starkaste intrycket är att Samarkand är så mycket mer än svunna tider och kamelkaravaner; den hamrande pulsen finns där och tack vare Ikrams insatser kommer Samarkand alltid att vara Rock’n Roll för mig!

Mer om resan Uzbekistan.

Fullmåne över Bukhara

Berättelse från resan Uzbekistan.

Kyzyl Kum, den röda öknen, är stor och svettig att korsa. Resan från Nukus till Bukhara tog nästan elva timmar. Jag vet inte om jag är lite skadad av mitt jobb, men sanningen är att jag tyckte att det var ganska häftigt att korsa en så stor öken. Den här vägen har människor färdats under tusentals år. Idag reser vi 60 mil på en dag; under karavanernas tid avverkade man 3-4 mil per dag. Det slående är att än idag är öknen en vild och isolerad plats; man reser mil efter mil efter mil, utan att se ett enda hus eller ens en bensinmack. När vi nästa dag gjorde rundvandring i Bukhara kom vi till ett torn som under karavanernas tid användes som fyr; när det var sandstorm tände man en stor eld i tornet för att de som färdades genom öknen skulle finna vägen till Bukhara.

Bukhara är en kosmopolitisk stad som är lätt att tycka om. Den anses också var den heligaste staden i hela Centralasien, eftersom många av huvudpersonerna i islams historia har verkat här. De centrala delarna av Bukhara har en historia som spänner över flera tusen år och mycket lite har ändrats i stadens arkitektur under de senaste tvåtusen åren. Gamla stan är en fullkomlig orgie av gigantiska moskéer med blå kupoler, minareter med intrikata ornament, svala arkader och sofistikerade medrassas.

Vi bor på ett mysigt litet Bed & Breakfast i de gamla judiska kvarteren i Bukhara. När damen som sköter om gästerna såg att jag hade satt upp håret i flätor och jag dessutom hälsade henne på ryska, bestämde hos sig för att jag är en fin flicka som hon skall ta hand om. Följaktligen ger hon mig en blöt puss på kinden på morgonen och talar om att jag måste äta ordentligt. Hrm . . . jo, ja, alltså . . . man behöver ALDRIG vara hungrig i Uzbekistan. Portionerna är stora och maten i allmänhet hemlagad och mycket god. Hotelldamen serverar mig två stekta ägg, korv, bröd, kefir och muffins med motiveringen att jag har en ansträngande dag framför mig. Jag försöker lamt protestera att jag fortfarande är mätt efter föregående kvälls nudelsoppa. Det tycker damen är struntprat och propsar på att jag måste äta och jag vill ju inte förstöra hennes bild av att jag är en fin flicka så jag gör snällt som hon säger . . .

På kvällen har jag en stund för mig själv och tar snabbt det enkla beslutet att hoppa över middagen :) Istället strosar jag genom gamla stan till kryddmarknaden, där jag slår mig ner på ett litet chaikhana med en kanna kaneldoftande te eller choi som man säger här. Efter dagens hetta svalkar den ljumma kvällsbrisen underbart och månen står full över Bukharas minareter. Uzbekisk poppmusik skvalar inifrån tehuset. Just nu är livet perfekt, just här vill jag vara och ingenting annat önskar jag mig . . .

Mer om resan Uzbekistan.

Aralsjön – välkommen till Mars!

Berättelse från resan Uzbekistan.

Varför ger man sig ut i öknen för att söka ett svunnet hav? Jag träffade några amerikaner dagen innan vi gav oss av som just hade varit vid Aralsjön och var ganska besvikna. Jag tror att det handlar om förväntningar. Aralsjön är inte en stor badplats utan ett gigantiskt studium av hur människan satt naturen ur balans.

Vi lämnade Nukus i gryningen och körde mot nordväst, upp på Ustyurtplatån. Vägen blev snabbt sämre och sämre, tills den efter några timmar upphörde helt och övergick till hjulspår i sanden. Jag var glad att färdas tillsammans med människor som hittar i öknen, eftersom spåren gick åt olika håll och riktmärken saknades helt.

Aralsjön har drabbats av uttorkning eftersom de sovjetiska samhällsplanerarna bestämde sig för att satsa på bomullsodling i Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan. De två stora floder som tidigare försåg Aralsjön med friskt vatten från bergskedjorna i söder och öster, Syr Darya (Jaxartes) från den Kazakiska sidan och Amu Darya (Oxus) från den Uzbekiska sidan, dränerades i snabb takt genom ett oändligt antal bevattningskanaler. Den naturliga följden blev att Aralsjön inte fick något tillflöde av friskt vatten och den har under åren av uttorkning splittrats i ett antal mindre sjöar utan förbindelse med varandra. Syr Darya har idag endast förbindelse med en mindre sjö i Kazakstan och Amu Darya når överhuvudtaget inte fram till någon sjö längre. Det som är riktigt sorgligt är att bomullsodling egentligen inte är en ideal gröda varken i Kazakstan, Uzbekistan eller Turkmenistan.

I början av 1960-talet täckte Aralsjön en yta om 66.000 kvadratkilometer; 2010 var samma siffra 12.000 kvadratkilometer. Samtidigt har salthalten i sjön stigit från 11 gram per liter vatten till 110 gram. Ingenting kan längre leva i det vatten som en gång var basen för tiotusentals människors utkomst. På mindre än en generation har livet helt förändrats och möjligheten att bo och leva vid sjön har försvunnit. Där ett stort, friskt och rikt hav en gång bredde ut sig, färdas man idag genom en salt, giftig öken.

Mitt på dagen kom vi till en plats vid kanten av platån, som ända fram till slutet av sextiotalet var en blomstrande liten stad med en egen fiskfabrik. Det var en lätt absurd känsla att vandra mellan de sandtäckta ruinerna av skolan, kommunhuset och kyrkogården . . .

Sent på eftermiddagen, efter en svettig och mycket dammig färd, kom vi så fram till det som återstår av sjön. ”Välkommen till Mars!” var min spontana känsla i det märkliga landskap som bredde ut sig. Visserligen utgör Aralsjön en miljökatastrof av gigantiska mått, men samtidigt kan man inte undgå att slås av kombinationen vatten, öken, sanddyner och bergsplatåer. Visst är historien tragisk, men naturen är i sin isolering oändligt vacker.

Efter ett försök till bad, som slutade med att vi flöt som korkar, gjorde vi snabbt upp eld och lagade middag. Månen gick upp och därefter tändes stjärnhimlen över vår lägerplats. Natten var ljummen och vi bestämde oss för att sova utan tält. Jag tycker mycket om öknar om natten; vinden som viskar till söms, skuggorna som bildas mellan sanddynerna och slutligen solen som stiger över horisonten i gryningen.

Nästa dag väntade återigen en lång färd i jeep, tillbaka till Nukus. Nu tog vi vägen via Moynak som tidigare var centrum för fiskeindustrin på den Uzbekiska sidan av Aralsjön. Moynak av idag är halvt om halvt en spökstad, bebodd av en spillra av den tidigare befolkningen. Giftiga sandstormar och ett allt mer extremt klimat gör livet svårt. En stor del av människorna som fortfarande bor i Moynak arbetar i den gas- och oljeindustri som kommit i uttorkningens spår. Det pågår försök att stabilisera det lilla som återstår av Aralsjön, men de är i allmänhet halvhjärtade och inte särskilt framgångsrika. Vem vill egentligen rädda ett hav när det finns gas och olja att utvinna på dess botten?

På eftermiddagen ställde vi oss den stora frågan: ”Var är Amu Darya”? Uzbekistans södra flod har idag sitt utlopp någonstans söder om Moynak, men den är så dränerad av kanaler att den är svår att hitta. Efter några timmars letande fann vi utloppet av den stora floden. För mig var upplevelsen av Amu Daryas utlopp den egentliga summeringen av vår lilla expedition. Amu Darya som betyder ”den väldiga” kallades också ”den galna” av araberna eftersom den ofta svämmade över i vilda proportioner och var oförutsägbar och svår att korsa. Den antika benämningen av floden var Oxus och i otaliga historiska beskrivningar och epos omnämns floden som något fundamentalt; Oxus var den stora hjälten i de skiftande centralasiatiska rikena. Därför skapar upplevelsen av den väldiga, livgivande flodens inskränkning en om möjligt än större sorg inom mig än besöket vid den vattenpöl som idag är Aralsjön.

Mer om resan Uzbekistan.

Sandslottet vid öknens kant

Berättelse från resan Uzbekistan.

Som alltid var det en befrielse att lämna storstaden. En dag i Tashkent räcker alldeles utmärkt enligt min mening! Den Uzbekiska huvudstaden totalförstördes i en jordbävning 1966 och består idag av breda avenyer kantade av postsovjetiska skrytbyggen. Mitt i allt detta finner man oaser, som till exempel Chorsu Bazaar. Om det växer och om det går att äta, så finns det till försäljning på den här bazaren!

Vi flög till Urgench i sydvästra Uzbekistan igår kväll och fortsatte därefter till Khiva. Att komma till Khiva på kvällen, då staden vilar under en stjärnklar himmel med flödande månljus, är en upplevelse jag önskar alla! Stadsmuren ser ut som ett gigantiskt sandslott, och därinnanför väntar dussintals antika, heliga byggnader med blå kupoler och imponerande minareter. Det visade sig att vi skulle bo i den antika medrassan, det vill säga den tidigare muslimska skolan. Mycket lite har ändrats i byggnaden när den gjordes om till hotell – tur nog är det inte tillåtet att modifiera eller överdrivet restaurera byggnaden. Man har helt enkelt ställt in två sängar i varje rum som tidigare var inackordering för medrassans elever. De pengar som man tjänar på hotellrörelsen används för att bevara byggnaden så att den kan hållas öppen för alla som vill besöka den.

Idag har vi vandrat runt bland alla stadens fantastiska byggnader, guidade av den lokale förmågan Timur, som bor i och arbetar som licensierad guide i Khiva. Timur visade sig vara en väldigt trevlig kille, som inte främst betraktar sig som Uzbek, utan som Khorzem. Khiva ligger ju i provinsen Khorzem, som har sitt eget språk och sin egen kultur, vilket manifesterar sig i den vackra keramik och de tyger som man producerar här.

Till lunch åt vi fisk från Amu Darya, eller Oxus som är det antika namnet Uzbekistans södra flod. Jag var lite förvånad att det gick att få så fantastiskt god fisk i Uzbekistan, eftersom landet inte har någon kust alls. Svaret jag fick är att Uzbekistan är överraskningarnas land! Nu är det en stunds siesta innan nya upptäckter väntar – men jag sitter och jobbar :) Jag ser fram emot ännu en kväll under Khorzems klara stjärnhimmel, då Khiva förvandlas till ett stort sandslott vid kanten av en öken som viskar om sagor . . .

Mer om resan Uzbekistan.

The Golden Journey to Samarkand

Berättelse från resan Uzbekistan.

Ända sedan jag var liten flicka har jag drömt om Samarkand . . . Vilken väv är det som spänner våra drömmar? Jag vet inte. Men nu är jag äntligen på väg.

Idag kittlas mitt intresse för Uzbekistan av mer än de klassiska, gyllene städerna Samarkand, Bukhara och Khiva; att få besöka det öde Karakalpakstan, att få en chans att se Aralsjön medan den fortfarande existerar, att få korsa Kyzyl Kum-öknen och övernatta hos nomader och att få njuta av det bördiga Fergana lockar minst lika mycket.

Just nu är jag i transit på Kievs flygplats och om några timmar lyfter planet till Tashkent. Under sexton dagar ska jag resa runt i Uzbekistan tillsammans med vår kommande reseledare Nadia och försöka ta reda på allt som behövs för att Läs & Res nästa år ska kunna arrangera en resa till landet.

Orden blir lätt för stora och beskrivningen platt; därför avslutar jag den här bloggen med James Elroy Fleckers ord (de avslutande raderna ur hans dikt ”The Golden Journey to Samarkand”):

We travel not for trafficking alone
By hotter winds our fiery harts are fanned
For lust of knowing what should not be known
We take the Golden Road to Samarkand

Mer om resan Uzbekistan.