Kategoriarkiv: Nya Guinea

Baat 4 dagar i Chendrawasibukten

Berättelse från resan Nya Guinea.

 

Vaar utriggar kanot

Trevligt att  Susanne och andra tar er tid att laesa mina spridda noteringar om min resa i Papua, den indonesiska delen av Nya Guinea. Just nu befinner jag mig i staden Manokwari paa nordkusten belaegen bredvid den stora Chendrawasi bukten (paradisbukten). Under fyra dagar reste vi runt med baat. Baat haer innebaer utriggarkanot. En laang, smal kanot med hoegt fribord. Vid sidorna tre meter ut aer tvaa kraftiga bambustaenger monterade. Detta ger stadga aat en annars rank farkost. Bak satt det en 40 haestar Yamaha. Inga paddlar, det var paa Sten Bergmans tid!

Foerst en liten aaktur med skramlande lastbil avsedd foer passagerare. Inte saa laangt, bara fyra timmar paa gropig vaeg med naagra flodoevergaangar. Tillaeggas kan att fordonet i fraaga saknade ljuddaempare. Ett aeventyr och en upplevelse kan jag nog tycka om man aldrig tidigare varit med om naagot liknande. Det har jag. Naagra av mina aatta medresenaerer delade tyvaerr inte min uppfattning. Vi anlaende till Ransiki naer moerkret kom vid 18-tiden. Tog in paa stadens enda losmen (enklare hotell som normalt nyttjas av lokalbefolkningen). “Oacceptabel standard” tyckte en resenaer, dessutom maaste man gaa 400 m foer att hitta en warung, naagot som ocksaa starkt ogillades. Inga roliga kommentarer tycker jag,  aennu traakigar foer oevriga resenaerer som tyckte det var spaennande att komma ut i den indonesiska verkligheten.Trist, men ibland faar vi med naagon person som inte foerstaatt vaar information (eller inte laest den).

Haerligt komma ut paa havet. Baaten kaendes saeker aeven om vattnet skvaette oever ansiktet. Foersta byn Yomakam var en upplevelse. Husen boerjade en bit upp paa stranden oever hoegvattennivaan, fortsatte med flera hus sammanbundna med spaangar, laangt ut i vattnet. Hela konstruktionen paa en skog av paalar. Haer stod jag och tittade ned paa stim med myriader av smaafisk som roerde sig synkront. Sjaelv sov jag och Lasse laengst ut, foerstaas. Sova goer man direkt paa golvets plankor. Foerunderligt nog sover jag utmaerkt paa saadant underlag, medan jag alltid har problem i luftkonditionerade hotellrum. Proeva gaerna sjaelv hemma paa parkettgolvet!

Haer sov jag foersta natten.

Naesta morgon avfaerd med byns halva befolkning vinkande farvael, selamat jalan (trevlig resa). Baaten forsade fram mellan regnskogsklaedda oear ca tvaa meter oever korallreven. Saag kakaduor och tvaa par av den stoersta naeshornsfaageln. Dessa lever hela livet i par, naagot som foer en ensam man kan kaennas avundsvaert. Fick t o m en bra bild paa en av dem naer kaptene Herrman slog av motorn. Efter ett par timmar anlaende vi till Purupi foer att proeva paa lite Robinson Kruse-liv. Haer skulle vi sova paa en uppbyggd plattform under skaermskydd strax ovanfoer sandstranden. Mat tillagades med stor framgaang av reseledaren Marius som redan tidigare visat sig kunna laga baade gott och rikligt paa soetpotatis och annat sk naerproducerat. Haer finns bara naerproducerat! Tvaa mycket naerproducerade tonfiskar stektes oever elden.

Eftermiddagen snorklade vi alla oever korallreven. Fint, gudomligt fint. I timmar laag jag daer och braende ryggen. Ocksaa fin plats foer snaeckletning, naagot jag aer en haengiven utoevare av. Paa natten blaaste det upp, men paa plankor sover jag som sagt gott. I aerlighetens namn maaste jag dock erkaenna att en vaenlig vaeninna laanat mig sitt liggunderlag.

Naesta dags by Yeriyari saag helt annorlunda ut. Inga hus paa paalar. Prydliga hus med staket kring den vaelsopade gaarden.  Klippta haeckar och inte fullt saa lusiga hundar. Snorklingen var haer dock medioker. Dock saag Thomas en stor haj och saag mycket noejd ut. Sjaelv gjorde jag en utflykt in i skogen men eftersom timmen var sen hann jag inte se saa mycket mer aen gardens med odlingar av taro och banan. I sumpiga omraaden vaexte sagopalmen. Maergen i stammen har ett mjukt, vitt innandoeme som aer  stapelfoeda oever hela Melanesien.

Hemresan blev ett aeventyr. Det blaaste upp och ploetsliga kastvindar fick utryggarna att dyka djupt i vattnet. Nu oeverskoeljdes vi passagerare av vatten men kapten Herman stod upp hela tiden och dirigerade faerden synbarligen foertjust infoer sina uppskakade passagerare. Fast egentligen var vi naestan alla ganska lyckliga.

Inte saa laett ordna en saadan utflykt. Dyrt foerstaas. Ca 20 milj rupees (20 000 SEK). Skall man goera en riktig expedition utanfoer turistvaerlden maaste man vara flera foer att dela paa fasta kostnader.

Nu skall jag handla lite av det lokala hantverket. Penisfodral, en ruggig kasuarkniv och kvinnornas naetkassar har jag redan. Kanske hittar jag naagot annat oemotstaandligt….

I morgon boerjar den hemska resan hem. Flyg till Makassar paa Sulawesi, vidare till Denpasar paa Bali daer jag tanker ta en stor oel (i Papua raader alkoholfoerbud), oevernattning och vidare till Kuala Lumpur daer en direktmaskin till Stockholm vaentar. I hope!

Christian

Mer om resan Nya Guinea.

Vandringar i centrala hoeglandet

Berättelse från resan Nya Guinea.

Saa har vi kommit till Baliemdalen, en bred dal omgiven av hoega och fr a branta berg. Omgivningarna aer saa svaarforcerade att man aennu inte lyckats bygga en vaeg hit. Jo man har byggt en vaeg, men men den rasar hela tiden. Till huvudorten Wamena maaste allt transporteras med flyg.  Detta innebaer att priserna aer ca fyra ganger hoegre haer aen vid kusten. En liter bensin kostar 32 kronor!

Konflikten mellan papuanerna och indonesiern aer tydlig. Butiker, restauranger, hotell drivs av indonesier och i baesta fall finns pauaner anstaellda. Utanfoer staden har jag inte sett en enda indones. Till indonesiernas (occupationsmakten enligt en del) maaste jag dock saega att man har faatt igaang en imponerande ekonomisk utveckling. I varje by finns skolor och naer jag staeller fraagan om hur manga barn som verkligen finns kvar i klass sex – “alla naturligtvis”! Faa utvecklingslaender kan visa paa naagot liknande.

Baliemdalen “upptaecktes” foerst 1938. Dani-folket levde daa paa “stenaaldersnivaa”. Redskapen gjordes av sten och ben, stamkrigen var vanliga och baade huvudjakt och kannibalism foerekom. Vid slutet av vaerldskriget kom missioaererna till denna jungfruliga trakt foer att jaga foertappade sjaelar. Huvudjakten och krigen slutade relativt snart, aeven om naagon missionaer laer ha faatt bidra rent fysiskt till en god fest. Omvaendelsen gick snabbt med gaavor och foermaaner. Har du laest boken “Ingen tobak – inget halleluja” av Erik Lundqvist? Underfoerstaatt “ge mig tobak, saa skall jag saega halleluja och hylla den vite mannens gud. I dag aer naestan alla papuaner kristna och det ligger smaa soeta kyrkor i alla stoerre byar. Aeven i avlaegsna omraaden.

I Jesu namn kraevde aeven missionaererna fraan Europa och Nordamerika att hela livsstilen skulle foeraendras. Foeljden blev en vaaldtaekt av den lokala kulturen. I dag gaar alla kvinnor i vaesterlaendska second-hand klaeder och endast gamla maen baer fortfarande stolt sin koteka – penisfodral, som enda klaedesplagg. Kontrasten mellan dessa nakna gamlingar staaende bredvid blaenkande monsterjeepar aer slaaende.

De oevriga i gruppen foersvann ut paa vandring i fem dagar, medan jag kande mig klen med feber och konstiga utslag. Dock inte vaerre aen att jag redan naesta dag hittade en bra guide och sjaelv gav mig ut i tre dagar. Fantastiskt landskap med bergssidor klaedda med vaelskoetta svedjeodlingar. Byar med runda, graestaeckta tak. Vaenliga, nyfikna maenniskor utan undantag. Man haelsar paa alla man moeter. Alla talar nu indonesiska, saa lite basic indonesiska aer en stor foerdel. Sjaelv foervaanas jag oever att jag kommer ihaag saa mycket av spraaket fraan tidigare besoek i Indonesien. Med mina ca 200 ord klarar jag att hyfsat ta mig fram.

Nu naer jag ofrivillgt inte kunde vandra med de andra, tog jag mig foermaanen att bo “hemma hos”, dvs tillsammans med en familj, i staellet foer i skolor eller saerskilda hus foer turister. Haart underlag och tidvis vael roekigt, men spaennande och intressant. Kunde aeven bott i manshuset, men missade denna upplevelse. Att anpassa mig till den lokala kulturen aer ett krav jag alltid staeller paa mig sjaelv, vilket naturligtvis ocksaa ger en mycket starkare reseupplevelse. Skall jag var helt uppriktig saa var det inte saa daer sjaelvklart att enbart aeta soetpotatis  (petatas !) till middag och frukost. Naaja, groena blad ingick ocksaa i middagn, vilket blev en favorit. Under dagen kunde jag ocksaa handla utsoekta bananer och annat som jag inte hittar naagot namn paa, laengs vaegen.

Svaart fatta sig kort, finns saa mycket mer att beraetta… Dock staar internetuppkopplingen i motsats till mer ambitioesa utlaeggningar. Och min granne i baaset bredvid roeker kontinuerligt. Utanfoer skriker en kakadua kontinuerligt. Att ladda upp bilder vill jag inte ens taenka paa. Och jag har ju massor med haerliga bilder!

I dag aer det presidentval. Det var det ocksaa naer jag var i Indonesien foer fem aar sedan. Ska gaa och titta paa roestningen. Tror den sittande presidenten Yudhoyono blir aatervald. Landet hoer till de laender som klarat laagkonjunkturen allra baest. Dessutom maaste jag hitta en skarpslipad rakhyvel.

Visst ja, i eftermiddag aer vi inbjudna till “grisfest”. Dvs vi betalar foer grisen och faar deltaga i den traditionella slakten med pilbaage och vid tillagningen i en kokgrop. Ser fram emot trevligheter och en lite grisfett, aeven om den lilla grisen sakert skall delas med hela byn.

Christian

Mer om resan Nya Guinea.

Tre dagar i Kamoro

Berättelse från resan Nya Guinea.

Tre dagar aer en lang tid naer man aer ute i dittills okaenda omraden. Jag har varit i Indonesien ett flertal ganger och till min foervaaning  inte alls gloemt min enkla men mycket anvaendbara indonesiska, men s

Vi laemnar byn Tekwua i saellskap med en del av byns innevaanare

Vi laemnar byn Tekwua i saellskap med en del av byns innevaanare

Kvaellsscen vid floden

Kvaellsscen vid floden

oedra Nya Guineas mangrove omraaden var foerstaas nytt.

Vi 9 svenskar lastas i baaten vid en lerig flodbank. Full fart med 40 hk daer bak. Tacksam foer att inte alla tog med sig allt sitt bagage. Sjaelv har jag bara med mig en liten ryggsaeck med det jag kan taenkas behoeva under resan. I fyra timmar aaker vi i ett naetverk av slingrande floder. Stora breda och smaa daer vi flera ganger koer fast paa lerbankar. Daa aer det bara att hoppa ur baaten och dra. 

Saa kommer regnet. Haart slagregn. Men alla aer foerberedda och regnklaeder och vattentaeta saeckar aer snabbt framme. Regnet upphoer och vi ankommer byn Atau som ligger vid havet.  Vaelordnat och prydligt med hus av braedor paa rad laengs en bred stig. Haer finns skola och naturligtvis en katolsk kyrka.  Missionen har haft stor framgaang i att omvaenda de primitiva hedningarna. Daermed har ocksaa det mesta av den gamla kulturen foersvunnit. Foere maten tar jag och naagra reskamrater ett kvaellsdopp i flodmynningen. Naagra avstaar p g a krokodilfaran. Paa kvaellen lagar vaar reseledare Marius mat foer oss. Inkvartering hos olika familjer.

Natten var lugn, dvs jag insomnade redan 20.30 och sov till 4. Paa morgonen gick faerden ut paa havet. Foer att undvika skvaettet fraan vaagorna gick vi naagra kilometer laengs stranden. Hittade benen efter en strandad val. En ryggkota vaegde nog 8 kilo. Laangt ut i det grunda havet stod japanska kanoner, laemningar fraan andra vaerldskriget.  Vilka sandstraender! Mil efter mil med vit sand och naestan oede. Kanske en tummelplats foer noejessugna turister? Knappast, hit kommer foerutom Laes och Res grupp aldrig naagra utlaenningar. 

Naesta by var mer traditionell. Vackra hus paa paalar med tak av pandanusblad. Vandrade runt i byn och haelsad paa alla. Kanske lite vael mycket fotografering, men det aer svaart laata bli naer allt aer nytt och spaennande. Tillsammans med Lars at jag middag i var vaerdfamilj. Sago-pudding och en stor fisk som vi snabbt slukade. Sago kommer fraan sagopalmen som vaexer i sumpmarker och utgoer stapelfoedan. Knappast gott, men maett blir man.

Paa morgonen blev vi erbjudna koepa en nyfaangad krokodilunge. Jag och Aasa kunde inte motstaa den soetnosen som annars skulle blivit sald foer skinnet. 100 kr kostade han. Inte utan visst besvaer slaepptes han ut i en mindre flod efter naagra timmars resa.

Norrut ersattes mangroven av hoegre skog. Djurlivet visade sig. Kakaduor och naeshornsfaaglar. Roligast var nog naer vi stannade nedanfoer stora traed med sovande flygande raevar (fladdermoess med en vingbredd paa en dryg meter). 1000-tals sa Marius. Kanske naagra hundra, men vilket skaadespel! Det togs nog ocksaa naagra hundra bilder.

Nu tillbaka i den hoegljudda lilla staden Timika. Boerjade med att aeta en rejael tallrik med naagot vars namn jag gloemt. Men underbart gott efter all sago. Dessutom ett stort glas kopi susu, javanesiskt kaffe.

Internetkafeer paa smaa orter har sina problem. Starkt taalamodsproevande, kanske nyttigt foer en saadan som mig. Naer stroemmen gick foer ett tag sedan fick jag boerja om fraan boerjan. Har nu haallit paa i 2,5 timmar. Hoppas du tycker det var vaert det!

Mer om resan Nya Guinea.

Non-stop Stockholm – Nya Guinea

Berättelse från resan Nya Guinea.

Flyga långt har aldrig varit min grej. Och Nya Guinea ligger “på andra sidan jordklotet”, som vi sa som barn.

Den här resan blev dessutom värre än väntat. Malaysia Airlines fina direktflyg kunde inte tanka på Arlanda p g a av reparationer. Väntan. Till slut flög vi till Amsterdam för att få bensin för den långa resan till Kuala Lumpur. Där uppstod ett annat fel så att det inte gicka att tanka. Väntan. Till slut fick de i bensinen och vi kom upp igen.

Nu ligger Amsterdam längre från Kuala Lumpur än vad Stockholm gör (12,5 timmar) och frågan var om vi med 9 timmars försening skulle hinna med anslutningen till Denpasar på Bali. Det gjorde vi med minsta möjliga marginal.

Pa Bali skulle vi haft en dag för vila. Nu blev det 4 tim innan jag skulle vidare. Kl 02.50 gick flyget till Timika på södra Nya Guinea. På den lilla flygplatsen mötte vår nye reseledare Marius oss med ett “Welcome to my country”. Då hade det gått 43 tim utan nästan någon sömn!

Hela den här dagen har jag tillbringat i horisontalläge pa Hotell Serayu. Utanför dånar flockar med motorcyklar, många utan ljuddämpare. Men nu sov jag ändå. Jag har ätit middag, inte på det tjusiga men trista hotellet, utan på en warung. Så heter de enkla matställen som sätts upp vid mörkrets inbrott. De tjusigare har tyg runt något eller några få bord. På tyget beskrivs vad som serveras med text och bilder. T o m en dum turist fattar vad bilder på en tupp, fisk, get eller and innebär. Köket står på en liten vagn utanför och allt lyses upp av stormlyktor. Själv åt jag gado, kropok och ett stort dricksglas kopi java. Härligt att vara tillbaka i Indonesien. Eller är det har egentligen Indonesien? Det har jag tre veckor på mig att upptäcka.

Nyss kom mina reskamrater. Åtta stycken från 25 till 60. Spänstiga och fräscha. Strax skall vi ha ett första möte och i morgon ger vi oss ut på den första stora utflykten till Kamoro-folket i låglandet. Under tre dagar reser vi med båt på stora och små floder. Övernattar gör vi i byarna. Spännande, spännande och du skall få en rapport.
Selamat tingal från Christian

Mer om resan Nya Guinea.

Om Sten Bergman

Berättelse från resan Nya Guinea.

En av våra mest kända “upptäktsresande”.  Kanske den siste. Han har skrivit ett flertal böcker och alla över 55 år minns hans skorrande radioröst. Från Nya Guinea är han känd med böckerna Bland vildar och paradisfåglar och Min far är kannibal. Själv köpte jag böckerna nyligen på antikvariat.net. Fantastisk läsning av en man som redan på 50-talet tog sig till de inre delarna av Nya Guinea. Vid den tiden var den västra hälften av ön fortfarande en holländsk koloni. Intressant är att lokalbefolkningen vid den tiden tycktes leva i gott samförstånd med de holländska styresmännen. Detta i motsats till i dag då papuanerna på olika sätt opponerar sig våldsamt mot det indonesiska styret.

Sten Bergman ägnade sig åt att samla in djur av allehanda slag. Främst var han intresserad av paradisfåglar som det då fanns gott om i det område som tidigare hette Vogelkopf. Han samlade in fåglar och och andra djur som senare överlämnades till Riksmuséet. Det vetenskapliga värdet var nog tveksamt, men han tycks ha stortrivts. Samtidigt höll han sig med ett helt menageri av tama djur som sprang omkring i hans hus eller satt i burar.

Människorna beskrevs i termer av vita, bruna (indonesier) och svarta (papuanerna). De senare kallar han vildar där det egentligen enbart är utseendet och udda sedvänjor som beskrivs. Fokus ligger på huvudjakt och kannibalism som på 1950-talet fortfarande förekom i avsides belägna trakter. Rasist? Jo, naturligtvis, men samtidigt visar han en godmodig, vänlig attityd mot vildarna. Nyfikenheten över allt det exotiska gör att han tillbringar stor del av tiden hos människor ute i byarna. Och, detta måste sägas till hans fördel, han drar sig inte för några strapatser och umbäranden för att ta sig till de mest avlägsna byarna. Han deltar i fester, sover i rökiga hus bland grisar och förfädrens kranier.

Undrar om jag skall klara något liknande? Huvudjakt, kannibalism och stamkrig är borta, men hur mycket av den livstil som Bergman beskriver har förändrats? Naturligtvis hinner jag inte se och förstå särskilt mycket under mitt korta besök. Men säkert en del och jag tänker berätta så mycket jag hinner under min resa som börjar om exakt en vecka. Håll tummarna för att det vimlar av internetkaféer på Nya Guinea!

Mer om resan Nya Guinea.

En månad kvar!

Berättelse från resan Nya Guinea.

Just pratat med Pollytarius  i nästan en timme. Han är vår betrodde reseledare i Indonesien och har jobbat för Läs & Res sedan 80-talet. Då tonårig dajak som tolkade åt mig på Borneo. Nu har han nyligen återkommit från uppdrag i Papua, den indonesiska delen av Nya Guinea. Uppdraget var att hitta en ny reseledare, eftersom vi haft lite problem med den tidigare. Ett knepigt uppdrag, men lättare för honom än för mig. Och han har tydligen lyckats. Nye reseledaren heter Marius Revideso och bor i Manokwari på nordkusten. Har pratat också med honom. Men telefon till Nya Guinea är inte kul. Han verkar dock bra och engelskan var inget problem.

Marius skall leda den resa som börjar 25.6. Vi blir en liten grupp på nio lyckliga resenärer. Min uppgift är att styra upp reseledaren i alla detaljer så att resan följer vår resefilosofi. Han har tidigare erfarenhet av att guida utlänningar, men säger han nu är nervös inför all nyheter med vårt sätt att resa, t ex bo hemma hos folk i byarna och acceptera lokala transporter. Nervös, men förtjust  och stolt över att få visa upp sitt land.

Med Pollytarius ville jag kolla upp flygen för gruppen och för mig själv. Förutom långflyget till Bali, ingår inte mindre än sju flyg. Inte bra, men helt nödvändigt. Nya Guinea är väglöst land. Jag reser en dag tidigare. Fick ett bra pris med Malaysian, bara 8200 kr på deras direktmaskin till Kuala Lumpur med bra anslutning till Denpasar. Om bara flygen går som de ska, så skall nog hela resan gå galant. Ser verkligen fram emot att komma iväg till Nya Guinea, som var mina drömmars resmål när jag som 10-åring låg på magen och studerade kartor och läste Sten Bergman.

Mer om resan Nya Guinea.