Allt ordnar sig i Marocko

Berättelse från resan Marocko.

Det finns – fortfarande – en hjälpsamhet i det här landet som gör att man känner sig trygg, även när det trasslar till sig. Jodå jag tog bussen till Fez i fredags. Men eftersom jag ville hinna dit innan den regionala turisbyran stängde så väntade jag inte till eftermiddagen då CTM, det mer välorganiserade bussbolaget hade avgångar utan var där redan vid 9-tiden för att åka med ett av de privata bolagen, av varierande kvalitet.

Fez-Fez-Fez ropade biljettmannen och jag köpte en biljett utan att titta närmare på den. En buss kom in på stationen. Fez-Fez-Fez ropade mannen och jag klev ombord. Resan gick genom för mig välkända trakter först till Souk el Arba (Souk betyder marknad och har hålls sedan länge marknad varje vecka).

Vid Mehra Bel Ksiri bytte vi fläktrem och höll på att glömma en dam i grön gilaba (lång broderad rock med huva) som hunnit in på ett kafe under pausen. Men medpassagerarna protesterade ljudligt när chauffören började köra, så hon hann ombord. Nästa större stad var Sidi-Kacem som ligger som i en gryta mellan bergen = mycket varmt. Vi åkte förbi avtaget till Ain Karma, en by där jag en gång varit på bröllop.

Vi kom förbi Volubilis, ruinerna fran ett av Roms mest avlägsna utposter uppfört på 300-talet f Kr och tuffade så småningom in på busstationen i Meknes. Väldigt många gick av och ganska många gick på men jag satt kvar, jag skulle ju vidare till Fez. Bussen, som ju var försenad (fläktremmen) körde ivag ganska snabbt.

Efter ett tag kom biljettkontrollanten upp (passagerarna sitter en trappa upp), ser mig och säger: Quest-ce que vous faites encore la (Vad gör du här fortfarande). Jag skall till Fez! Men vi åker inte till Fez, den här bussen går tillbaka till Tanger. Men jag har biljett till Fez säger jag och drar upp biljetten. Där står Meknes, på biljetten. Men karlen sade ju Fez, sade jag lite upprörd.

- Det ordnar sig sade biljettkillen, tog upp mobilen och började ringa och jag fick hänga med ner till chauffören med handbagaget. Bussen stannade och Al hamdul Ilah (Gud vare lov) sa låg resväskan kvar i bagaget. Vi åkte vidare och strax före Volubilis kom en annan buss på väg mot Meknes. Båda bussarna stannade och jag och bagaget lämpades snabbt ombord på den andra bussen.

Jag var snart tillbaka i Meknes och kunde ta nästa buss till Fez. Att chauffören med hög röst berättade om den stolliga utländskan som satt kvar på vändande buss – det fick jag svälja eller rättare sagt jag log mot alla passagerarna och låtsades inte förstå.

Nu kom jag givetvis för sent till Fez för att besöka turistbyrån, men det kanske var lika väl det. Hotellet som jag snabbt bestämde mig för, utifrån vad jag hittade i Lonely planet var fullt, men killen som hjälpte mig att hitta dit tittade på mig och sade, jag vet ett annat nyöppnat riad som är bättre – och billigare. Jag föll för stället direkt och har nu förhandlat med Hadj Ahmed Tazi (ägaren) så att Läs och Res nu har ett alldeles eget ställe i Fez – som inte ens finns med i Lonely planet.

Två möjliga kandidater – båda via kontakter – till reseledare för våra Marockoresor har jag nu, men det berättar jag mera om i nästa inlägg. Jag åker i kväll vidare till Azrou och i morgon träffar jag en man från organisationen för bergsguider i Mellan-Atlas för att lägga upp en bra rutt för tre dagars vandring i ett oerhört vackert landskap. Inshallah!

Mer om våra resor i Marocko.