Jakten på den blå-hjälmade vangan

bluehelmeted vanga

Sista dagen. De flesta av oss 17 i gruppen gick iväg tidigt på morgonen för att leta efter den märkliga fågel som lockar ornitologer från hela världen. Tre timmar för att nå platsen där man hittat ett bo. Stort imponerad av mina medresenärerers uthållighet och uppblommat fågelintresse. Förklaringen är förstås vår reseledares smittande entusiasm och imponerande kunnighet. Själv vägrade jag. Inte sex timmar i snårskogen för en fågel!

Så kom gruppen tillbaka, upprymda över att ha tagit bilder av den otroligt sällsynta blå-hjälmade vangan. Och jag grämde mig förstås, vilket en av våra guider måste ha sett. “No worry sir, we can go, still time before dark if we walke fast and take shortcuts”.

Ingen tvekan. Full fart iväg på leriga småstigar, över vattendrag genom den orörda regnskogen. Guidens “shortcuts” var gansk tuffa. Vi hittade fågeln vid boet. Då flög den! Allt förgäves? Nej, efter en halvtimme var den tillbaka med en liten kameleont i näbben. Hurra, riktigt bra bilder! Strax före mörkret tillbaka vid vårt lilla hotell och jag var nöjd med denna sista dag i Madagaskars regnskogar.

En researrangörs summering;
- Hotellen var en fröjd, med något undantag. Flertalet blev en upplevelse i sig, vilket kanske var något nytt för mig.
- Maten fantastisk. I nationalparkerna är man hänvisad till hotellet. Alltså lyx-mat till ett (relativt) högt pris.
Zebu-biffen vill jag rekommendera.
- Transporterna funkade trots att;
Tåget bara gick på måndagar.
Båten bara gick på fredagar förutsatt att det var normalt högvatten och inte blåste för mycket.
Inrikesflyget bara gick på torsdagar.
… och allt kunde ändras, ställas in utan förvarning.

Målet var Masoala, ett av jordens “nature-hotspots”. Men på en riktig resa är det inte enbart slutmålet som är viktigt. Lika viktig är vägen dit.

Christian Jutvik