En första vandring

Från Marrakesh begav vi oss med lokalbuss i två timmar norrut. Vägen kantades framförallt av olivträd som fanns i massor. Kung och regering försöker uppmuntra olivplantering och subventionerar helt alla plantager. Anledningarna är främst två: olivträd kräver inte mycket vatten vilket är en stor fördel i vattenfattiga Marocko, samt att olivträd kan bli väldigt gamla (1000 år). På lång sikt kan det nog betala sig, med andra ord.

När bergen började torna upp sig bytte vi buss och tog en minibuss upp längs bergssidorna. Utsikten bestod av böljande kullar med låg vegetation som skiftade i många färger av grönt med den röda jorden som underliggande täcke. Här var det väldigt mycket svalare än i Marrakesh! Vi inledde besöket med att äta lunch hos en lokal familj. Först serverades sallad – salade marocaine – som är hackade tomater med lök men med vissa variationer. Därefter kom teet – the marocaine – som innebär grönt te med en stark mintsmak efter att de stoppat i en sorts mynta i tekannan och en hel del socker. Redan en favorit hos några i gruppen. Höjdpunkten var dock tagine! Det är en gryta som i timmar kokas mör. I det här fallet bestod den av kyckling och grönsaker – himmelskt!

På eftermiddagen bestämde vi oss för att ta en första liten vandring. Vi gick ned till det som är en naturlig bro som vi tidigare passerat med minibussen. Under årtusenden har den lilla floden gröpt ut berget och bildat en gigantisk sal med öppningar åt båda hållen. Minst 100 meter i takhöjd. Nedför trapporna gick vi tills såg salen uppenbara sig så sakteliga och blev större och större. Vid stranden av bäcken/ån hade familjer picknick.

Därefter gick vi två timmar bland traktens små jordlotter och bevattningskanaler. Sköldpaddorna utnyttjade solen och värmde sig längs kanalerna. Överallt växer oliver och mandel. På kvällen avslutade vi dagen på vårt fina hotell med att äta ännu en tagine – även denna oerhört god.

Nästa dag vaknade vi och gick ut för en dagsvandring. Vi började i en liten by som gick genom. Husen var byggda i traktens röda sten. Nästan varje hus hade en liten toppig byggnad i anslutning till huset. Det var en liten enmanshammam, alltså en liten bastu för en person. Ungefär som i Sverige där många har sin egen bastu. Under några timmar gick i det lätt kulliga, öppna landskapet. Vi hade med oss Abdul som vi ätit lunch med dagen innan som känner till de lokala stigarna. Efter ett tag sluttar det nedåt och en utsträckt by breder ut sig för våra ögon. Väl i den pustar vi ut under ett olivträd och serveras mintte tillsammans med nybakat bröd, färskost och olivolja av en familj.

Vi fortsätter nedåt i sluttningen och Khaled pekar ut spår från en svunnen tid. En gång var marken vi stod på havsbotten som rest sig ur havet. Kvar var spår från en dinosaurie i den forna leran. I några timmar vandrar vi mellan odlingar av druvor, mandlar, fikon och över kanaler i den frodiga dalen. Vi har sällskap av nyfikna barn som sällan ser utlänningar i sin hemtrakt. Vi kommer fram till en flod som knappt har något vatten i sig men flodbäddens bredd vittnar om att den årligen är fylld. I skuggan serveras en picknick med små köttbullar, haricots verts och aubergine i olika röror. Nybakat bröd är tillbehör och det avslutas med färsk frukt och det eviga minttet.

I någon timme vandrar vi uppför flodbädden innan vi viker av upp mot kullarna. Genom stundtals tät vegetation går vi kulle upp och ner och tittar på de omgivande bergen i skiftande kulörer. Bergen är ofta kala men ser stundtals ut att vara draperade i guld på grund av det linvita gräset som växer i sluttningarnas lapptäcke.

Dagen avslutas med att åka fullsmockad taxi tillbaka till hotellet ackompanjerat av arabisk musik på högsta volym och personer hängandes ut ur dörrarna. En värdig avslutning, som innan duschen blev en välkommen syn för att få bort halva Atlasbergen som samlats på sig under dagen.

Nästa dag beger vi oss till Fes, Marockos kulturella och intellektuella huvudstad…

/Sverker