månadsarkiv: december 2012

Bland folkmusiker i halvöken – mötet med Indien

Berättelse från Indien.

Av Jonas Landahl

Mitt första möte med Indien gjordes med Läs och Res i början av 90-talet. Det blev inledningen till ett intresse som har resulterat i ytterligare tiotalet resor till den fascinerande subkontinenten. Samt till författandet av två böcker. Läs och Res resehäfte lockade då bland annat med temat ”Folkmusik i Indien” – en resa till delstaten Rajasthan där den folkliga musiken anses vara särskilt spännande och varierad. För den musik- och kulturintresserade var detta väldigt frestande. Att resa på landsbygden, till avlägsna byar, bo hemma hos lokalbefolkningen, besöka en nationalpark och göra en kamelritt i öknen.

Holi, Bhopas, Dholak och Algoja

Folkmusikresan bjöd en rad minnesvärda möten och upplevelser. Vid tiden för Holifestivalen (vårens ankomst) sjunger äldre och barn Dhamal-sånger. I Shekawatis småstäder framförs på kvällarna Gindar Dance; ståtligt klädda män som rör sig i cirklar och rytmiskt slår bambukäppar mot varandra. I Tharöknen, framför Khimsar Royal Castle, möter vi kringvandrande Bhopas (barder) som framför sina sagomättade ballader och kvinnor som sjunger med starka röster och dansar med rasslande fotbjällror.

I Jaisalmer, i en hydda i öknen, sveps vi in i en sagostämning när musiker sjunger bönesånger för folkgudarna och trollar fram känslosamma toner på harmonium och smattrande rytmer på dholaktrumma. En känd flöjtspelare, Tagaram Bheel som tidigare arbetade som herde, tar oss med på en musikalisk utflykt utöver det vanliga. På sin algojaflöjt spelar han en kontinuerlig ton utan andningsuppehåll samtidigt som den bedårande vackra melodin framförs. Det påminner intressant nog om smäktande irländska folktoner.

I en liten by utanför Pokaran möter vi en berömd sarangibyggare som fått fina priser för sin hantverksskicklighet. Sarangi är en slags fiol och vi inbjuds att se på hur det går till när akustiklådan karvas ut med hammare och stämjärn. Fiolen vandrar runt och förvåningen är stor inför den makalösa förvandlingen av ett stycke trä. Bybor trängs i dörröppningen. Två pojkar tittar in och trakterar en cylinderformad liten trumma och kartal – en slags kastanjetter. Med smittande glädje stämmer de upp en kraftfull sång, spelar virtuost på sina instrument och vi häpnar över denna självklara stolthet. De tillhör ett särskilt folkmusikkast och har spelat och sjungit sedan barnsben.

I Ghanerao bor vi hos familjer och ser den i Rajasthan så berömda dansen Tera Tali utföras av sångerskan Mangi Bai som turnérat i stora delar av världen. Den väl genomarbetade dansen har sitt ursprung i folkgruppen Kamar. Hon omgärdas av två kvinnliga danserskor och tre manliga musiker. Skickligt utför de sittande sina speciella dansnummer med små cymbaler, manjiras, som de rytmiskt svänger över sina huvuden i takt med den suggestiva musiken.

Folkmusiken i Rajasthan är väldigt blandad. Sångerna handlar om separation och gemenskap, om folk, djur, natur och äktenskap. Särskilt i öknen är de folkliga traditionerna så rika och man finner ofta hela samhällen av professionella sångare. Musik är och har alltid varit en viktig del av det indiska livet. Den mest uppmärksammade musikkategorin i Väst är den indiska klassiska musiken och i synnerhet den Nordindiska klassiska musiken.

I Indien bygger musiken på gamla traditioner och har stor betydelse vid religiösa festivaler och i det vardagliga livet. Över hela Indien finns musiker och musikkaster med egna traditioner, instrument och danser. Sång och dans är ett naturligt sätt att beskriva och uttrycka känslor och musiken spelar en stor och viktig roll i människors liv. I Indiens delstater finns ett stort utbud av olika sorters folkmusik. Folklig musik är mångskiftande och viktig framför allt på landsbygden. Vissa kaster lever på att framföra sång och musik i olika rituella sammanhang. Rajasthan har sina egna musik- och dansstilar; Dholis, Bhopas, Kalbelias (ormtjusardans), Manganiars, Langas, med flera. Varje kast har sin egen musikaliska tradition och sina egna instrument.

På kamelrygg i Tharöknen

Tidigt en morgon blir vi skjutsade en mil ut i öknen. Det är stjärnklart, svalt och alldeles tyst i mörkret där sju stycken öknens skepp väntar på att ta oss ett par mil genom Tharöknen. Min kamel, Manjou, ligger ned med fram- och bakbenen instoppade under den väldiga kroppen. Han är inte på något vidare humör denna morgon, frustar och rycker. Några bestämda ord från kamelskötaren och ett par bloss på en cigarett (!) har en lugnande effekt och vi kan börja vår ökenritt. Drygt femtio miljoner människor lever i Rajasthan, delstaten som bär på en lång feodal historia med storslagna palats, fort och minimal produktivitet i jordbruket till för bara några decennier sedan. Som besökare lägger man märke till männens praktfulla turbaner och kvinnornas färggranna kläder – en motvikt till det lite färglösa halvökenlandskapet. Musik, dans, muralmålningar och festivaler är andra ingredienser som ger liv åt vardagen.

Vi balanserar två meter över marken och ser ut över de långsträckta sanddynerna. Kamelerna faller snart in i en linje efter varandra och rör sig sakta i en behaglig rytm. Under färden passerar vi små byar och ofta möter oss redan utanför byn en grupp barn och gör sällskap, med skratt och gester, fram till byns utkant. Den röda solskivan lyfter från horisonten och det blir snabbt ljust och varmt, nödvändigt att ta av både jacka och tröja. Plötsligt dyker en flock chinkaras upp ett femtiotal meter längre bort. De graciösa gasellerna möter oss med blicken och försvinner strax med några vackra språng utanför zoomskärpan.

Som skydd för solen uppmanas vi av guiden Ramesh Jangid att vira in huvudet med en enkel turban av tunt muslintyg. Kamelsafaris för turister är särskilt populärt i staden Jaisalmer i västra Rajasthan. Den sandiga staden med sitt gyllene fort tornar upp sig mitt i öknen. De mytomspunna berättelserna om kamelkaravaner i fjärran östern lockar till spännande äventyr. För lokalbefolkningen är dock kamelen, vid längre färder, utbytt mot jeep. Vi gör cirka fem kilometer i timmen och passerar då och då ödsligt belägna gårdar. Värmen blir till slut tryckande. Knorranden hörs i gruppen. En resenär klagar över ont i baken och en annan är törstig. Den svala ökenfläkten som först var så behaglig skickar nu iväg små partiklar av sand som blåser upp i ansiktet och in under kläderna. Utanför den lilla byn Tapu lägger jag mig på en charpoy – en träsäng med flätad botten – och pustar ut. Charpoyen är en flyttbar möbel som fungerar som vanlig säng och sittmöbel. Vid de enkla vägrestaurangerna sitter man på en charpoy och äter och använder den sedan för vila.

Under ett skuggande träd värmer vi lite torkad mat; soppa gjord på cous-cous med ärtor och lök. Efter ytterligare tjugo kilometers skumpande gör vi nästa stopp. Vi kliver ner från de väldiga djuren som genast går ner i liggställning och rullar sig förtjust i sanden, gurglar och slänger med tungan så att saliven bubblar i mungiporna. De ser allmänt lyckliga ut.

Efter några timmars vila har vi piggnat till och är redo för avfärd. Men kamelskötarna har inte hunnit äta och vi dröjer oss därför kvar. Lite längre bort vid ett vitkalkat hus skiner dess ägare upp när vi stannar kvar och bjuder oss att komma in i sitt minimala sov- och matrum. Inredningen är enklast möjliga, en säng, en matta, några kärl, en hylla med några böcker och ett slitet fotogenkök. På väggen hänger några färgbilder med motiv från den hinduiska mytologin. Vi bjuds på chaj, chapatis och stekta grönsaker i olja och kryddor. Maten är egentligen avsedd för honom själv men han insisterar på att bjuda. När han inte kan skilja på Sweden och Switzerland säger vi bara ”Bofors”. ”Ah, Bofors country…Sweden!” skrattar han igenkännande. Vid den här tidpunkten hade den några år tidigare så uppmärksammade korruptionsskandalen nått ut till varje indisk by.

Tidigt dagen därpå fortsätter kamelfärden. Kamelskötarna nynnar på en sång där de står i mörkret och väntar på oss. Under sista etappen sätter några av i galopp. Andra kliver ner i den medföljande vagnen eftersom sadelgnidandet har fått sin tribut. Färden går på ökenstigar, asfalterade småvägar och genom byar. Efter ett par timmar når vi staden Osian och tar in på ett hotell. Längtan efter en svalkande dusch är obegränsad men konstigt nog finns det bara varmt vatten. Värmer man verkligen upp vattnet i en ökenstad? Förklaringen ges när vi upptäcker ledningsrören som löper på den solbelysta husväggen. Många nya överraskningar väntar på oss under den fortsatta färden i Rajasthan.

 

Mer om våra resor i Indien.