My brother from other mother
Munkar och nunnor ar inte alls traiga och trakiga typer - tvartom! De har vigt sina liv till att tjana hogre syften, men de briljerar ocksa med ett knivskarpt intellekt och en glittrande humor. I Junagadh bodde vi som jag tidigare berattat i ett kloster tillagnat Lord Swaminaraya (som jag nu forstatt anses vara en reinkarnation av Lord Krishna). Vi blev mycket val mottagna i klostret av "chefsmunken" som kom och tittade till oss varje dag och sag till att vi hade det bra. Ett sarskilt gott oga hade han till John, var yngsta gruppmedlem. "Chefsmunken" deklarerade redan forsta dagen av var vistelse att han tankte hanga sitt halsband om Johns hals, och att John da skulle tillhora Swaminaraya och vara tvungen att leva efter de regler som religionen stipulerar. "Da blir det ingen flickvan, eller hur?" fragade jag. "Jo, en flickvan kan han ha" svarade chefsmunken med ett brett leende, "Men han maste vara strikt vegetarian och far inte rora alkohol sa lange han lever! Dessutom maste han ga till bonestunden klockan fem varje morgon!". Nasta morgon nar vi at frukost kom munken tillbaka och fotade John med sin mobilkamera (munkar har faktiskt ocksa mobiler) och darefter fick John en bamsekram och en tillonskan om lycka till i framtiden. Hasmukh skakade pa huvudet och sa "Oh, I think that the monk wants to kidnap John, he sees real monk material in him . . . " Jag fick en bra bild av de tva dar det ser ut som chefsmunken tanker "my brother from other mother" :)
Efter en lang bussresa tvars over Gujarat kom vi sa till "the Indian Wild West" - den lilla provinsen Kutch. Det var med stolthet i rosten som Hasmukh berattade om denna del av Indien; Kutch har aldrig varit kolonialiserat utan har alltid varit sjalvastandigt. Det beror pa att Kutch i princip ar en o, omfluten av vatten och oken. Invanarna i Kutch ser sig egentligen inte som Indier - de ar Kutchee! I modern tid och aven idag utgor Kutch en krockkudde mellan Indien och Pakistan och varje morgon hor vi Indiska luftvapnets spaningsflyg.
Jag tycker valdigt mycket om att vara har! Vi bor i Bhuj som ar huvudstad i Kutch med cirka 150.000 invanare. Det ar skillnad pa att vara har mot resten av Gujarat; landskapet ar annorlunda (den narmaste liknelse jag kan tanka mig ar sodra Oland, fast torrare) och manniskorna ar coolare. Allra bast tycker jag om att ta en promenad i Bhuj tidigt pa morgonen; da ar trafiken lugnare och man moter barn pa vag till skolan och vuxna pa vag till sina jobb. Pa marknaderna rader en febril aktivitet och man far tillrackig underhallning genom att sla sig ned med gubbarna vid nagon liten vagn dar det serveras chai (kryddat te med mjolk och socker). Dofterna av lok, morotter och farsk koriander blandas med koskit och roken fran de sma eldar som folk varmer sig kring i morgonkylan.
Vi gjorde en liten sightseeing till fots i stan tillsammans med Hasmukh igar och hann med ett besok i Maharajan av Kutchs gamla palats. Av en handelse rakade vi stota ihop med prinsen av Kutch som Hasmukh faktiskt kanner (Maharajorna har ingen politisk makt langre, men de ar fortfarande hogt respekterade personer). Prinsen talade utmarkt engelska eftersom hans far, den forna Maharjan, varit ambassador bland annat i Norge.
Pa eftermiddagen var jag pa strovtag i basaren. Jag var pa jakt efter nagon som kunde sy upp en drakt at mig enligt det lokala modet. Till sist hittade jag en - till min stora forvaning kvinna - som hade en liten butik. I allmanhet ar det mannen som ar skraddare har och kvinnor ser man nastan inte alls i butikerna. Damen jag hittade kallar sig "Senorita" och talar alldeles utmarkt engelska, vilket ar annu mer ovanligt. Hon plockade kvickt fram tyger av den lokala varianten som jag blivit sa foralskad i och tog mina matt. Sedan bestallde hon te till mig och forklarade att jag kunde hamta mina saker nasta dag. "You should be in Loney Planet!" sa jag imponerat. "I already am in Lonely Planet" svarade hon och slangde nonchalant sin scarf over axeln . . .
Man kan inte undvika att bli berord nar man promenerar i Bhuj. I januari 2001 drabbades staden av en mycket svar jordbavning som varade i 90 sekunder och 10% av stadens befolkning dog. Hasmukh berattar om hur han lag begravd under rasmassor i sex timmar innan raddningen kom. Nar vi gar genom staden och han visar mig platsen dar det tidigare lag en forskola har jag nara till graten. I princip alla hus i Bhuj forstordes i jordbavningen 2001, man ser bara ruiner av den tidigare bebyggelsen har och dar. I dag ar staden helt ateruppbyggd, men nu far man bara bygga hus i max tva vaningar.
Igar kvall tog Hasmukh med oss till en liten by utanfor Bhuj dar man ar mycket duktiga vavare. Vi fick traffa den aldste i byn som en gang i tiden vunnit pris som den kunnigaste inom sitt yrke - vavare - i hela Indien. Han visade oss runt i byn, visade hur arbetet gar till och hur man lever. Jag har sallan sett produktion av ull- och bomullstyger i sadan kvalitet och i sadana fantastiska farger och monster! Allt gors for hand med en otrolig skicklighet. Nar Hasmukh fragade om vi skulle rora pa oss, var det nagon som fragade om vi kunde fa se lagret. Det visade sig att man kunde handla direkt i byn och da blev gruppen helt galen! Nagra gravde ner sig i ett horn och bladdrade i ett hav av pladar. Sjalv satt jag pa golvet och kunde inte ta handerna fran en klarrod, tjock kamelharsmatta. Cajsa stod vid spegeln med sex halsdukar och nagot glasartat i blicken. En timma och manga stora paket senare begav vi oss tillbaka till stan . . .
Imorgon ska vi ut i oknen - the Great Runn of Kutch! Jag har lite samma kansla som innan safarin i Sassan Gir; det pirrar i magen och jag langtar efter att ge mig ut i vildmarken! Vi kommer att vandra, rida kamel eller aka vagn cirka fem mil och under tre dagar bo hemma hos familjer i oknen. Det kallar jag nyarsfirande!
Gott Nytt Ar fran Cecilia i Kutch!
