månadsarkiv: september 2009

Aentligen hinner jag blogga fraan Fez

Berättelse från resan Marocko.

Jaaa nu boerjar jag faa klaem paa vad det innebar att vara reseledare. Himla roligt men ocksaa ett stort ansvar. Inte lika lattsamt som att rekognosera och definitivt inte lika stor mojlighet att faa tid att blogga.

Darfoer hann vi med baade Tanger och Larache innan jag nu, andra dagen i Fez, hinner kasta mig paa tangenterna.

Jag boerjar med det baesta. Med faa undantag var alla resenaerer supernoejda med familjeboendet i Larache och det var familjerna ocksaa. De tar gaerna emot fler resenaerer fraan Laes och Res. Haer har ocksaa bytts adresser och flera kommer att halla kontakten framoever.

Familjerna har jag kommit i kontakt med via en foerening som heter Hanan. De driver ett hem foer foraldralosa barn i Larache och de flesta av dem aer aktivt troende muslimer, medvetna och vaelutbildade. Vilket var helt avsiktligt fraen min sida.

Naagon i gruppen sade: – Jag har naestan faatt en helt annan instaellning till islam efter att ha sett detta. Naer kvinnan talade med mig satt mannen lugnt och invaentade respektfullt och ingrep inte med “spraakhjaelp” foerraen det var noedvaendigt och han hjaelpte till i koeket!

Jag aer saa glaed foer detta, att mina familjer kunde visa det Marocko som jag aelskar! Och samtidigt hade roligt sjaelva. Nu taenker jag inte kuta ivaeg och bli muslim foer detta, men det finns muslimska vaerderingar som jag tycker mycket om. Och allt aer givetvis inte bra i Marocko. Haer finns problem precis som oeverallt i vaerlden.

Pengarna vi gav familjerna gav samtliga vidare till barnhemmet. De ville inte ha betalt foer att ta emot gaester, det skulle kaennas fel, men denna loesning blev bra foer alla. Ett roligt och givande saett att dra in pengar till barnhemmet som ocksaa naestan alla besoekte.

Tanger tilltalade de flesta. En vaenlig stad, var kaenslan och alla vaagade ge sig ut paa egna aventyr. Hotellet ligger i hamnen och paa gangavstand fran faergan, sa vi drog / bar vara vaskor sjalva fraan baaten och upp. En speciell kansla, att efter nagra timmars baatfaerd satta foetterna paa en ny kontinent.

Staden klattrar upp mot de omgivande bergen och det aer latt att ta ut landmarken foer att hitta. En laettsam stad med att “laettsamt” foerflutet som frizon till sjaelvstaendigheten 1956, daer i stort sett alla nationer huserat.

California kallas aen i dag stadsdelen daer amerikanarna bodde, beraettade taxichauffoeren, naer vi aakte igenom ett omraade med stora villor paa hemvaeg fraan Cap Spartel.

Naagre i gruppen hakade namligen paa naer jag beraettade att man med taxi kunde besoeka udden daer Atlanten moeter Medelhavet. Daer finns en fyr och kusten aeer oerhoert vacker. Paa vaagen ut passerar man baade den saudiska kungens och Mohamed VI palats, aatskilliga km2 muromgardad mark med utsikt oover havet.

Hel omradet aer fullt med pampiga villor. Naer man har det gott staellt i Marocko aer man med svenska maat maett rik eller mycket rik och man aer inte saerskilt diskret utan visar upp sina tillgaangar.

Nu aer vi som sagt i Fez. I gaar gick vi i tvaa grupper runt paa en vandring i gamla stan – Medinan. En grupp med vaar reseledare Mounir och den andra med Rachid, en guide fraan staden.

Det aar svaart att hitta paa egen hand direkt och framforallt att veta var det aar vaaert att sticka in huvudet foer att se var naagon sitter och vaever en matta eller mejslar ut ett bord i maessing.

Men nu hittar alla hyggligt och vet att vi bor mellan k-gatan och s-gatan. Mina resnaerer doepte snabbt om Talaa’ Kbira (Stora gatan) och Talaa’ Sghera (Lilla gatan) till detta. Saa nu aer alla ute paa egen hand och jag hann gaa till bankomaten och fylla paa kassan.

Och saa alltid detta ofoerutsagbara. Vi skulle aaka buss fraan Tanger till Larache vilket tar mindre aen tvaa timmar. Bussen trafikerar straeckan Tanger – Fez och bussbolaget vaegrade saelja 19 biljetter denna korta straecka dagen innan faesten Aid al Fitr (och riskera resten av straeckan med tomma platser) daa alla reser foer att besoeka sina familjer.

Saa det fick bli landsvaegstaxi. Stora mercedesbilar som tar tvaa passagerae fram och fyra i baksaetet, samt en stor koffert bak. 19 personer var vi och jag raeknade med fem i varje bil plus bagage och bestaellde fyra taxibilar. Det gick, men Jan-Aeke Sandberg undrade om jag slagit vad med Tigran om hur maanga resenaerer man kan faa in i en taxi.

Nu skall jag snart kuta tillbaka till vaart Riad och om tvaa timmar aaker vi vidare till Azrou for att vandra i vackra ceder- och pinjeskogar och overnatta hos nomader. Jag har ringt till Said pa hotellet sa att soppan ar varm nar vi kommer fram.

Tyvaerr saa har min kamera kraanglat – saa det blir inte naagra bilder denna gaeng. Men jag har blivit lovad manga bilder fraan mina resenaerer.

Tae m’baad – Paa aaterseende

Mer om våra resor i Marocko.

Schwetskie? Da? (Svensk? Verkligen?)

Att hitta en internetanslutning pa Krim visade sig vara svarare an svart. Efter mycket letande har vi dock funnit vad vi sokte pa en liten bakgata i Jalta. Jag skulle inte vara forvanad om det ar det anda stallet med publik uppkoppling pa Krim. Den moderna informationsteknologin har inte riktigt slagit igenom har an.

Efter en ovanligt skakig flygtur i propellerplan (!) till Sankt Petersburg borjade Lidia och jag den 40 timmar langa tagresan till Simferopol pa Krim. Vi reste i 3:e klass, vilket innebar en vagn med 48 britsar i sektioner, alltsa inga kupeer med dorrar. Det kan lata spartanskt, men ar faktiskt forvanansvart bekvamt. Framforallt ar det valdigt roligt! Jag har sallan skrattat sa mycket som under tagresan till Simferopol! Vi blev snabbt goda vanner med Irina som reste hem till Yevatoria (vastra Krim) och tagvarden Valvodia. Att passera gransen mellan Ryssland och Ukraina var en upplevelse i sig. Samtliga fem Ukrainska officerare kom till min brits (det var klockan fem pa morgonen) och ville se mitt pass och stalla fragor. Lidia sa att de formodligen aldrig hade sett en svensk tjej eller ett svenskt pass tidigare och inte riktigt visste hur de skulle bara sig at. Slutligen nojde de sig dock nar de sett min hemresebiljett.

Framme i Simferopol tog vi tradbuss till den lilla, lilla staden Pertinit pa Krims sydkust. Varldens langsta tradbusslinje finns har pa Krim, den gar mellan Simferopol och Jalta. Pertinit ar var bas eftersom staden ligger centralt pa Krims sydkust med bra kommunikationer. Vi har hyrt en liten lagenhet for var vistelse har.

Forsta kvallen i Partenit at vi middag pa en liten Armenisk restaurang. Agaren fragade var vi ar ifran och Lidia svarade att hon ar fran Sankt Petersburg och jag fran Stockholm. Reaktionen lat inte vanta pa sig: Schwetskie? Da? (Svensk? Verkligen?) Det var en svensk har. En gang!

En av de allra viktigaste delarna i mitt och Lidias uppdrag pa Krim ar att hitta en vingard dar vara resenarer ska kunna bo och delta i arbetet. Jag forstod ganska snart att man ska ha ett ragat matt av tur nar man ar pa rekresa! Genom ett tips fran damen som vi har hyrt lagenheten av hittade vi redan under forsta dagen pa Krim en liten vingard som ar precis vad vi letar efter. Nikolai, som ar chef for hela odlingen, visade oss runt och arrangerade en liten vinprovning. Tyvarr kan jag inte ladda upp nagra bilder just nu och det ar hur som helst svart att gora odlingen rattvisa pa bild; vinstockarna boljar fram over bergsluttningarna mot Svarta Havet under en evigt generos sol . . . Nikolai skojade med mig om svenskarnas harjningar i Poltava och fragade vad som skulle handa om han beslutade att ta mig som gisslan. Jag svarade att jag inte skulla ha nagot emot det pa en sadan plats som hans vingard . . . Vad som ar sa bra med just den har odlingen ar att de ocksa driver ett litet hostel, dar odlingens sasongsarbetare vanligen bor. Det ar ett valdigt trevligt stalle dit ocksa Las & Res resenarer ar valkomna!

Imorgon bar det av for att utforska den vastra delen av Krim och staden Sevastopol, som framst ar kand for att saval den ryska som den ukrainska flottan har sina Svarta Havsbaser dar. Till var hjalp har Lidia och jag den fantastiske Pavel Nikolaievich; Krim-bo, taxichauffor och mangsysslare. Om den forsta slutsatsen efter dessa dagar pa resande fot ar att man ska ha en god portion tur, sa ar den andra att goda kontakter med manniskor fran orten ar ovarderligt!

På väg mot Krim

Så var det dags för mitt äventyr i österled – om några timmar börjar min rekresa till Krim. Jag flyger till Sankt Petersburg i eftermiddag. Där ska jag träffa Lidia Kalinnikova, en av våra ryska reseledare, som jag ska resa tillsammans med. Lidia och jag ska sedan ta nattåget från Sankt Petersburg till Simferopol, en resa som tar nästan 40 timmar. Om jag har räknat rätt så är vi framme någon gång på onsdag kväll. Därefter ska vi ägna en och en halv vecka åt att sy ihop en resa. Planen är att en resa till Krim ska finnas med i Läs och Res program från och och med nästa år.

I guideböckerna beskrivs landskapet på Krim som dramatiskt och vackert, med skarpa klippväggar som kontrasterar mot ett turkosblå Svarta Hav. Halvön bjuder dessutom på ett smörgåsbord av historiska sevärdheter. Under tusentals år har härskare från såväl närbelägna som mer fjärran imperier kämpat om makt över Krim, vilket naturligvis har lämnat sina spår. Jag har varit i Ryssland fler gånger än jag kan räkna, men aldrig i Ukraina. Det är svårt att veta vad man ska vänta sig. Krim ligger förvisso i Ukraina, men är fortfarande till stor del befolkat av ryssar. Kanske är det bäst att inte måla upp en inre bild alls utan att vara helt öppen för nya intryck? Det är så jag brukar resa, inte fundera så mycket, utan låta upplevelserna komma av sig själva . . .