månadsarkiv: juni 2009

Tre dagar i Kamoro

Berättelse från resan Nya Guinea.

Tre dagar aer en lang tid naer man aer ute i dittills okaenda omraden. Jag har varit i Indonesien ett flertal ganger och till min foervaaning  inte alls gloemt min enkla men mycket anvaendbara indonesiska, men s

Vi laemnar byn Tekwua i saellskap med en del av byns innevaanare

Vi laemnar byn Tekwua i saellskap med en del av byns innevaanare

Kvaellsscen vid floden

Kvaellsscen vid floden

oedra Nya Guineas mangrove omraaden var foerstaas nytt.

Vi 9 svenskar lastas i baaten vid en lerig flodbank. Full fart med 40 hk daer bak. Tacksam foer att inte alla tog med sig allt sitt bagage. Sjaelv har jag bara med mig en liten ryggsaeck med det jag kan taenkas behoeva under resan. I fyra timmar aaker vi i ett naetverk av slingrande floder. Stora breda och smaa daer vi flera ganger koer fast paa lerbankar. Daa aer det bara att hoppa ur baaten och dra. 

Saa kommer regnet. Haart slagregn. Men alla aer foerberedda och regnklaeder och vattentaeta saeckar aer snabbt framme. Regnet upphoer och vi ankommer byn Atau som ligger vid havet.  Vaelordnat och prydligt med hus av braedor paa rad laengs en bred stig. Haer finns skola och naturligtvis en katolsk kyrka.  Missionen har haft stor framgaang i att omvaenda de primitiva hedningarna. Daermed har ocksaa det mesta av den gamla kulturen foersvunnit. Foere maten tar jag och naagra reskamrater ett kvaellsdopp i flodmynningen. Naagra avstaar p g a krokodilfaran. Paa kvaellen lagar vaar reseledare Marius mat foer oss. Inkvartering hos olika familjer.

Natten var lugn, dvs jag insomnade redan 20.30 och sov till 4. Paa morgonen gick faerden ut paa havet. Foer att undvika skvaettet fraan vaagorna gick vi naagra kilometer laengs stranden. Hittade benen efter en strandad val. En ryggkota vaegde nog 8 kilo. Laangt ut i det grunda havet stod japanska kanoner, laemningar fraan andra vaerldskriget.  Vilka sandstraender! Mil efter mil med vit sand och naestan oede. Kanske en tummelplats foer noejessugna turister? Knappast, hit kommer foerutom Laes och Res grupp aldrig naagra utlaenningar. 

Naesta by var mer traditionell. Vackra hus paa paalar med tak av pandanusblad. Vandrade runt i byn och haelsad paa alla. Kanske lite vael mycket fotografering, men det aer svaart laata bli naer allt aer nytt och spaennande. Tillsammans med Lars at jag middag i var vaerdfamilj. Sago-pudding och en stor fisk som vi snabbt slukade. Sago kommer fraan sagopalmen som vaexer i sumpmarker och utgoer stapelfoedan. Knappast gott, men maett blir man.

Paa morgonen blev vi erbjudna koepa en nyfaangad krokodilunge. Jag och Aasa kunde inte motstaa den soetnosen som annars skulle blivit sald foer skinnet. 100 kr kostade han. Inte utan visst besvaer slaepptes han ut i en mindre flod efter naagra timmars resa.

Norrut ersattes mangroven av hoegre skog. Djurlivet visade sig. Kakaduor och naeshornsfaaglar. Roligast var nog naer vi stannade nedanfoer stora traed med sovande flygande raevar (fladdermoess med en vingbredd paa en dryg meter). 1000-tals sa Marius. Kanske naagra hundra, men vilket skaadespel! Det togs nog ocksaa naagra hundra bilder.

Nu tillbaka i den hoegljudda lilla staden Timika. Boerjade med att aeta en rejael tallrik med naagot vars namn jag gloemt. Men underbart gott efter all sago. Dessutom ett stort glas kopi susu, javanesiskt kaffe.

Internetkafeer paa smaa orter har sina problem. Starkt taalamodsproevande, kanske nyttigt foer en saadan som mig. Naer stroemmen gick foer ett tag sedan fick jag boerja om fraan boerjan. Har nu haallit paa i 2,5 timmar. Hoppas du tycker det var vaert det!

Mer om resan Nya Guinea.

Non-stop Stockholm – Nya Guinea

Berättelse från resan Nya Guinea.

Flyga långt har aldrig varit min grej. Och Nya Guinea ligger “på andra sidan jordklotet”, som vi sa som barn.

Den här resan blev dessutom värre än väntat. Malaysia Airlines fina direktflyg kunde inte tanka på Arlanda p g a av reparationer. Väntan. Till slut flög vi till Amsterdam för att få bensin för den långa resan till Kuala Lumpur. Där uppstod ett annat fel så att det inte gicka att tanka. Väntan. Till slut fick de i bensinen och vi kom upp igen.

Nu ligger Amsterdam längre från Kuala Lumpur än vad Stockholm gör (12,5 timmar) och frågan var om vi med 9 timmars försening skulle hinna med anslutningen till Denpasar på Bali. Det gjorde vi med minsta möjliga marginal.

Pa Bali skulle vi haft en dag för vila. Nu blev det 4 tim innan jag skulle vidare. Kl 02.50 gick flyget till Timika på södra Nya Guinea. På den lilla flygplatsen mötte vår nye reseledare Marius oss med ett “Welcome to my country”. Då hade det gått 43 tim utan nästan någon sömn!

Hela den här dagen har jag tillbringat i horisontalläge pa Hotell Serayu. Utanför dånar flockar med motorcyklar, många utan ljuddämpare. Men nu sov jag ändå. Jag har ätit middag, inte på det tjusiga men trista hotellet, utan på en warung. Så heter de enkla matställen som sätts upp vid mörkrets inbrott. De tjusigare har tyg runt något eller några få bord. På tyget beskrivs vad som serveras med text och bilder. T o m en dum turist fattar vad bilder på en tupp, fisk, get eller and innebär. Köket står på en liten vagn utanför och allt lyses upp av stormlyktor. Själv åt jag gado, kropok och ett stort dricksglas kopi java. Härligt att vara tillbaka i Indonesien. Eller är det har egentligen Indonesien? Det har jag tre veckor på mig att upptäcka.

Nyss kom mina reskamrater. Åtta stycken från 25 till 60. Spänstiga och fräscha. Strax skall vi ha ett första möte och i morgon ger vi oss ut på den första stora utflykten till Kamoro-folket i låglandet. Under tre dagar reser vi med båt på stora och små floder. Övernattar gör vi i byarna. Spännande, spännande och du skall få en rapport.
Selamat tingal från Christian

Mer om resan Nya Guinea.

Dag för dag i Marocko

Berättelse från resan Marocko.

För den som är intresserad presenterar jag nu septemberresan till Marocko i korta drag. Sjutton personer är redan bokade, så fler får inte plats denna gång. Resan kostar 16 800 exklusive flyg. 2010 kommer vi att ha tre avgångar i juni, september och december och Marocko kommer att finnas på vår hemsida senast 1 december.

Dag för dag

Några av oss, de som så vill, samlas med mig i Malaga den 17/9 och sover över på ett hotell (som Läs & Res ordnar, betalas separat). Några flyger till Malaga 18/9, de som hittat förbindelse för att komma på förmiddagen. Sedan reser vi tillsammans med buss till Algeciras och tar båten över till Tanger. Övriga flyger direkt till Tanger

Avresa dagen innan

Dag 1 (18/9)

Samling på vårt hotell i centrala Tanger.

Dag 2 (19/9)

En hel dag på oss att fritt strosa omkring i Tanger. Hotellet ligger vid hamnen så nygrillad fisk kan rekommenderas eller en tur upp till Cap Spartel, med utsikt över hela staden.

Dag 3 (20/9)

Förmiddagen ägnas åt Tanger. På eftermiddagen tar vi bussen till Larache. På busstationen möts vi av de familjer vi skall bo hos (två och två) och äter middag hemma hos dem. Alla familjer har någon hemma som talar engelska.

Dag 4-5 (21-22/9)

Två dagar följer vi våra familjer i deras vardagsbestyr. Sen eftermiddag dag 5 tar vi bussen till Fez och checkar in på kvällen på vårt eget Riad, i den gamla Medina. En liten sväng i kvarteren och att odla lite lokalsinne hinns också med.

Dag 6-7 (23-24/9)

Två hela dagar har vi i denna spännande gamla handelsstad, den ena med lokal guide den andra att strosa fritt. Gammaldags färgerier för läder, kopparslagerier, alla småbutiker i Medinan och Kairaouine, Afrikas största moské och universitet hinner vi se. Dag 7 tar vi på kvällen bussen till Azrou en stad i Ifranes nationalpark.

Dag 8-9-10 (25-27/9)

I tre dagar vandrar vi i ett naturskönt område, med stora cederskogar. Inte alls som man föreställer sig Marocko, snarare som ett alplandskap. Vi vandrar till Lac Aftenouir, en sjö med ett rikt fågelliv, till Aïn Leuh, ett litet samhälle, vidare till Lac Ouiwane och till källorna för Oum Arabia. På kvällen Dag 10 tillbaka till Azrou

Dag 11 (28/9)

Hela denna dag, med undantag för matstopp, färdas vi med buss ut till Merzouga, en utpost i öknen. Vägen dit över bergen är fantastisk. Först ett grönt bergslandskap med fläckar av snö som sedan övergår i ökenlandskap med hissnande bergformationer och gröna oaser.

Dag 12-13 (29-30/9)

Vi utgår från den Kasbah (ett slags ökenfort) vi övernattat i och rider med dromedarer till ett beduinläger i öknen. Där sover vi under bar himmel i tystnaden. Dagen därpå rider vi tillbaka och pustar ut i vår Kasbah.

Dag 14-16 (1-3/10)

Dag 14 reser vi västerut ända till Ouarzazate. Med taxi åker vi sedan till byn Tajda, där vi bor, två och två, hos familjer på landet. Vi deltar i deras vardagsbestyr och hjälper till med vad vi kan. I varje familj finns en engelsktalande tolk. Sista kvällen åker vi med taxi till Tisselday, ett trivsamt hotell i bergen, med egen hamam (bastu).

Dag 17-18 (4-5/10)

Vad vi gör dag 17 beror på ork och tid. Omgivningarna är vackra och inbjuder till promenader. På kvällen åker vi vidare upp till Setti-Fatma, i bergen nedanför Marrakesh. Där vandrar vi nästa dag upp till vattenfallen och bergen omkring och sover ytterligare en natt i denna underbara bergsby.

Dag 19-20 (6-7/10)

Vi tar oss med taxi och buss ut till fiskebyn Essaouira vid kusten. Där kan man bada och äta nygrillad fisk på piren. På ett av våra hotell håller Rachida matlagningskurs med den som vill. (Det går att hoppa av här och stannar några dagar till)

Dag 21 (8/10)

Vi åker in till Marrakesh och har hela dagen på oss i denna larmande gryta, med basarer och Djemma el-Fna, det stora torget, med ambulerande matserveringar som dyker upp varje kväll. (Det går att hoppa av här och stannar några dagar till)

Dag 22 (9/10)

Resan avslutas. Hemkomst nästa dag.

Mer om våra resor i Marocko.

Om Sten Bergman

Berättelse från resan Nya Guinea.

En av våra mest kända “upptäktsresande”.  Kanske den siste. Han har skrivit ett flertal böcker och alla över 55 år minns hans skorrande radioröst. Från Nya Guinea är han känd med böckerna Bland vildar och paradisfåglar och Min far är kannibal. Själv köpte jag böckerna nyligen på antikvariat.net. Fantastisk läsning av en man som redan på 50-talet tog sig till de inre delarna av Nya Guinea. Vid den tiden var den västra hälften av ön fortfarande en holländsk koloni. Intressant är att lokalbefolkningen vid den tiden tycktes leva i gott samförstånd med de holländska styresmännen. Detta i motsats till i dag då papuanerna på olika sätt opponerar sig våldsamt mot det indonesiska styret.

Sten Bergman ägnade sig åt att samla in djur av allehanda slag. Främst var han intresserad av paradisfåglar som det då fanns gott om i det område som tidigare hette Vogelkopf. Han samlade in fåglar och och andra djur som senare överlämnades till Riksmuséet. Det vetenskapliga värdet var nog tveksamt, men han tycks ha stortrivts. Samtidigt höll han sig med ett helt menageri av tama djur som sprang omkring i hans hus eller satt i burar.

Människorna beskrevs i termer av vita, bruna (indonesier) och svarta (papuanerna). De senare kallar han vildar där det egentligen enbart är utseendet och udda sedvänjor som beskrivs. Fokus ligger på huvudjakt och kannibalism som på 1950-talet fortfarande förekom i avsides belägna trakter. Rasist? Jo, naturligtvis, men samtidigt visar han en godmodig, vänlig attityd mot vildarna. Nyfikenheten över allt det exotiska gör att han tillbringar stor del av tiden hos människor ute i byarna. Och, detta måste sägas till hans fördel, han drar sig inte för några strapatser och umbäranden för att ta sig till de mest avlägsna byarna. Han deltar i fester, sover i rökiga hus bland grisar och förfädrens kranier.

Undrar om jag skall klara något liknande? Huvudjakt, kannibalism och stamkrig är borta, men hur mycket av den livstil som Bergman beskriver har förändrats? Naturligtvis hinner jag inte se och förstå särskilt mycket under mitt korta besök. Men säkert en del och jag tänker berätta så mycket jag hinner under min resa som börjar om exakt en vecka. Håll tummarna för att det vimlar av internetkaféer på Nya Guinea!

Mer om resan Nya Guinea.

Uppdrag slutfort

Sa vart det plotsligt over. Sitter i Jordaniens huvudstad Amman och langtar redan tillbaka till Syrien. Jag kanner mig mycket nojd med min rekresa. Syrien ar ett helt fantastiskt land att resa i och jag har hittat en jattebra reseledare. Nu blir det en veckas semester innan jag aker hem och satter igang med att gora verklighet av Syrien som nytt resmal. Jag hoppas att jag via bloggen lyckat formedla atminstone en brakdel av alla starka intryck fran resan. Det racker langt…

Lite bilder fran Syrien

Har kommer lite bilder fran Syrien. Fantastiskt fotoland det har! Minneskorten borjar bli fulla…

Palmyra i oknen

Palmyra i oknen

Kvall i beduintaltet

Kvall i beduintaltet

Solnedgang over Eufrates

Solnedgang over Eufrates

Stora mosken i Aleppo

Stora mosken i Aleppo

Bonder pa falten norr om Aleppo

Bonder pa falten norr om Aleppo

Mot Damaskus

Nu ar jag i Lattakia, Syriens storsta hamnstad. Skillnaden mot Aleppo ar enorm. Har vid kusten bar fa kvinnor sloja och stamningen paminner mycket om andra medelhavslander som Spanien eller Grekland.

Mitt andra mote med reseledarkandidaten Santiago i Aleppo gick bra. Han tog mig till en enkel lunchrestaurang med fantastisk syrisk husmanskost. Jag berattade mer om vad arbetet som reseledare innebar och just nu kanns han som den starkaste kandidaten.

Jag var farligt nara att missa taget fran Aleppo till Lattakia igar. Framme vid tagstationen upptackte jag att hotellreceptionisten inte lamnat tillbaka mitt pass. Men min taxichauffor kryssade vant mellan filerna och gjorde resan till hotellet tur och retur pa atta minuter. Jag hoppade pa taget en minut fore avgang.

Att resa med tag i Syrien var over forvantan. Billigt, punktligt och luftigt. Vagen fran Aleppo till Lattakia ar mycket vacker och gar forst genom bordig landsbyggd och sedan over skogskladda berg. Taget bjuder ocksa pa mangder med moten och jag hann med flera intressanta samtal pa den tre timmar korta resan.

Kassab var ingen hojdare. Forsta besvikelsen i Syrien faktiskt. Staden ligger visserligen vackert i bergen nara havet men platsen saknar sjal och kanslan man far ar att det ror sig om en lekplats for Syriens nyrika. Nar vandringsalternativen inte heller overtygade beslutade jag snabbt att inte forlora mer tid och akte tillbaka till Lattakia.

Det borjar bli sent nu och jag ska snart sluta. Imorgon bitti fortsatter jag tillbaka mot Damaskus. Forhopningsvis lyckas jag overnatta pa ett kloster i bergen pa vagen dit.

Tack Aleppo!

Aleppo (eller Halab som staden heter pa arabiska) visade sig vara ett riktigt lyckokast. En helt fantastisk stad! Spannande etnisk blandning av araber, kurder, armenier och tjerkesser; kryddig mat som helt klart ar godast i Syrien; en basar i gamla stan dar det saljs kryddor och olivtval och dar skraddarfamiljerna har verkat i samma lokaler i 400 ar.

Jag har ocksa haft turen att komma i kontakt med en ung kille kallad Santiago som mycket val kan bli var reseledare i Syrien. Han var guide at mig idag under en utflykt till ruiner och byar norr om staden. Vagen gick genom ett bordigt jordbrukslandskap dar det odlas persikor, korsbar och citrusfrukter men framforallt Syriens basta oliver. Fran den romerska ruinen Cyrrhus sag vi de turkiska gransposteringarna pa kullarna nagon kilometer bort.

Santiago laser till engelskalarare pa universitetet i Aleppo och extraknacker lite som guide och larare i arabiska at utlandska studenter. Han brinner for att visa upp sin stad och sitt land och verkar ha en mycket bra installning till resande. Dessutom kanns det extra roligt nar man hittar nagon som inte ar professionell guide och som befinner sig utanfor den traditionella turistnaringen.

Imorgon ska jag traffa Santiago igen sa vi far se hur det gar. Pa eftermiddagen tar jag taget ner till Lattakia vid Medelhavskusten. Darifran fortsatter jag till den armeniska staden Kassab dar jag ska undersoka mojligheterna till vandring i de kringliggande kustbergen.

Fyra dagar pa en kvart

Sitter pa ett internetkafe i Aleppo, en av varldens aldsta stader. Klockan ar 21.30 och pa gatan utanfor ar det full fart i butiker, glassbarer och bagerier. Det luktar kardemumma, pepparmynta och parfym och det ar mer folk ute an en lordagseftermiddag pa Drottninggatan fore jul. Kom hit for nagra timmar sedan efter en heldags resande langs Eufrates. Floden skar som en bordig livlina genom oknen och pa strandbankarna skordas vete av kvinnor i fargstarka langklanningar och sjalar virade runt huvudet som skydd mot den stekande solen.

Det har varit sa mycket intryck under de senaste dagarna att det ar svart att sortera, rangordna eller aterberatta. Hur gor man for att beskriva det man upplevt utan att fastna i plattityder, klyschor eller saljtext? Besok i Apamea med sin 1500 meter langa pelaraveny; potatias- och vitloksmarknader utanfor Hama; gryning i ruinstaden Palmyra mitt ute i ett magiskt okenlandskap; overnattning hos beduiner i ett ombonat talt med manga koppar supersott te; solnedgang vid Eufrates pa en gangbro i Deir Zour fylld med lokalbefolkning.

Man lar sig ocksa nar man reser! En riktigt bra hustru kostar 200-300 kameler; okendrottningen Zenobias borg Zalabiya hotas av ett nytt dammbygge langs Eufrates; mellan klockan 12 och klockan 16 ar det bast att halla sig i skuggan – det vet till och med faren; jag pratar arabiska med libanesisk dialekt (!); i de ostra delarna av landet ar det tatt mellan polisstationerna och fotografering ar forbjuden pa manga platser.

Pa reseledarfronten ar inget annu klart men det finns flera intressanta alternativ och jag har fortfarande flera platser kvar att besoka. Nu har boneutropparen i den lokala mosken satt igang med kvallsbonen och det ar hog tid att leta upp ett middagsstalle. Jag ska skriva snart igen nu nar jag har battre tillgang till internet och lovar att lagga upp lite bilder.