Reseberättelse från Kina

december 2006

I två år gick jag och funderade på en resa till södra Kina innan jag till sist bestämde mig. Det har nu gått några år sedan jag gjorde resan, men mina minnen är fortfarande starka. Exakt den resa jag gjorde finns inte i Läs och Res program i dag. Resan påminner mest om den som nu heter "Vandra i Kina". Till Wulingyuans nationalpark kommer du dock på resan "Två veckor i Kina". Två tuffa vandringar ingick i resan till södra Kina. Den första mellan sju byar i södra Kina, i östra Guizhou provinsen, där bor hemma hos miaofolket, ett minoritetsfolk som fördrivits av hankineserna för 200 år sedan. De tog sin tillflykt upp i de otillgängliga bergen dit inga bilvägar leder. Fyra dagar vandrar vi där. Upp och ner över berg, mellan risfält och vattendrag. Överallt blir vi mottagna med stor gästfrihet. Det blir fest var vi kommer, med mycket och stark mat, te och hembränt risbrännvin. Det enda vi förstår är när de säger ”oudshou” för det betyder botten upp och det gör vi i tid och otid. Det gäller att bara smutta på drycken, för värdinnan fyller på hela tiden. Vi blir underhållna med sånger som kvinnorna sjunger, och det låter likadant i alla byar, undrar om det är samma sång? Vi sjunger också, det blir ”Vi går över daggstänkta berg” det är den enda sång vi alla kan. Men alla tycker det är vackert, var vi kommer. Som avskedsgåva ger vi små presenter. Barnen blir lyckliga över ballongerna och färgkritorna från Helsingborgs Dagblad, som är min arbetsplats.. Miaofolket är bönder som försörjer sig på vad jorden ger. De plöjer sina åkrar med plog och vattenbuffel, och hackar sina små terrassodlingar för hand. Husen är byggda i trä, ser likadana ut, både in- och utvändigt. Stort verandaliknande rum, ingen värme, inget rinnande vatten. Primitivt dass utanför med två plankor och hål i golvet. Kvinnorna är klädda i vackra broderade kläder och antingen i turban på huvudet eller med vacker håruppsättning. Dans i vandrarkängor I Guiyang, en större stad, kommer vi till ett danspalats. Klockan är 10 på förmiddagen men dansen är i full gång. Ingen kinesisk musik utan västerländsk. Massor med folk som dansar. Plötsligt blir jag uppbjuden av en man. Jag har jacka, fleecetröja och vandringskängor. Slänger av jackan och går upp. Kollar stegen, de är lite olikt vår foxtrot, men det går bra, trots kängorna. Vi säger inte ett ord till varandra, han håller mig väldigt korrekt och i pausen ler vi mot varandra. Efteråt böjer vi båda på huvudet till tack. Just då glömmer jag att jag kan tacka på kinesiska, che-che. Utanför står resekompisarna leende och väntar. Vi åker mycket tåg, både nattåg och på dagen. Nattågen är i regel fint utrustade med vit duk på bordet och vita spetsgardiner. Men mellan de mindre samhällena på landet är det sämre standard på tågen, endast galonsitsar och smutsiga golv. Kineser spottar på golvet, det upplever vi nu. Efteråt trampar de ut spottloskan så den ska torka. Alla är mycket nyfikna på oss. Om jag tar en sak i ryggsäcken, ställer männen sig upp och stirrar på mig över sätena. Jag blir full i skratt och säger med hög röst ”Sit down” samtidigt som jag gör en gest neråt. Och dom lyder men bara en liten stund. Vi besöker Chongqing, en av världens största och Kinas modernaste stad, med 13 miljoner invånare. Staden är så stor att taxichauffören får fråga sig fram tre gånger innan vi kommer till rätt hotell. På kvällen äter vi på en finare restaurang. Där finns ormar i ett terrarium, det är bara att peka ut den man vill äta. Men ingen av oss är så modig. Dagen därpå går vi ombord på en färja som ska ta oss nerför Yangtsefloden under två dagar. När den nya dammen, som håller på att byggas, blir färdig, kommer en stor del av stränderna med samhällen att dränkas. Massor av människor måste evakueras. Man ser nya hus som byggs uppe på branterna. Dammen ska generera elkraft och reglera vattennivån längre neråt floden som nu ofta svämmar över. Vi bor på 4: e däck i tvåbäddskojer. Bönderna, som ofta reser för att sälja sina produkter, bor i 12-bäddshytter och de som är fattigast, brer ut sin rismatta i korridoren och ligger där. En kvinna har en stor övertäckt korg med en duk över. Jag får lyfta på duken, där finns levande höns som ska säljas. Tuff vandring Vår andra vandring, i Kinas största nationalpark Wulingyuan, är en upplevelse. Höga limestonepelare (raukar) reser sig 2-300 meter upp bland molnen. De har mejslats ut genom århundraden av vatten- och vinderosion. Det sägs att det varit havsbotten för miljoner år sedan. Här ska vi vandra i ytterligare två dagar uppe bland molnen med två övernattningar på enklare hotell. Det är verkligen fuktigt och rått. Ingen värme på rummen, till och med sängen är fuktig, men blir så småningom uppvärmd av kroppen. Nästa dag går vi i duggregn 2,5 timme ner för en massa trappor, över 3000. Nerför, nerför, benen blir darriga som spaghetti. Efter lunch fortsätter vi nerför, vadar över en strid flod som svämmat över. Hoppar på stenar, nu är vandringsstaven till god nytta. Rejält trötta når vi slutligen fram till det sista hotellet. Nästa stad är Fenghuang, en gammal garnisonsstad, och här ska vi äntligen stanna i flera dagar. Det blir skönt efter allt resande, med endast en natt på varje plats. Vi bor på ett luggslitet hotell som byggts för 20 år sedan för att ta emot en hög general. Det har inte underhållits sedan dess. Man ser svunnen skönhet i den stenlagda trädgården med springbrunn och gamla blomkrukor. På väggarna hänger lösa elsladdar och rummet är dragigt. Men nu kommer äntligen solen och vi får tvättat våra svettiga kläder för här finns det en tvättmaskin. Vatten får man hälla på och skölja för hand men den går runt med el! Bröd i Yangshuo och anka i Peking Efter fyra dagar åker vi till Yangshuo. Hit kommer många västerlänningar och här kan vi äta amerikansk frukost med riktigt bröd, juice och omelett. Priset är förstås många gånger dyrare än kinesisk frukost som består av risvälling och ångbakade degbullar. Nästa dag åker vi flodfärd på Leefloden. Floden slingrar sig mellan bambulundar och liggande uppe på båttaket i solen ser vi sockertoppsbergen glida förbi. Snart är det tid att lämna denna charmiga lilla stad med sina gröna motorcykelbilar, som kilar fram överallt. Vi åker med lokalflyg till Peking. Här besöker vi den Förbjudna staden, Baihai-parken, Himmelska fridens torg och ser Maos mausoleum. Pekingoperan på kvällen tilldrar sig i ett vackert, gammalt trähus i typisk kinesisk stil. Utsmyckad sal med små bord där te och kakor serveras av söta värdinnor i sidendräkter. Scenen är draperad i siden i starka färger och skådespelarna är alla män, otroligt vackert sminkade. Jag tror knappt att de är män. Skådespelet bygger på gamla sägner och alla kineser vet vad de handlar om. Men vi turister får läsa på en skylt med engelsk översättning. Nästa dag shoppar vi på Sidenmarknaden och Friendship store. Alla märkeskläder är kopior och väldigt billiga. Nu efteråt ångrar jag att jag inte handlade mer. Fast det var svårt att packa ner allt jag redan köpt i ryggsäcken. Sista kvällen firar vi med Pekinganka och avtackar Hua, vår guide, som visat oss så mycket av Kina som vi inte hade en aning om. Några få ord jag lärde mig: Mefann = ris Shefann = risvälling Nij hao = God dag Ting bu dong = jag förstår inte Laudja = ursäkta Cheche = tack Tjá = te Jiaotsi = degbulle av rismjöl, ångbakad med fyllning Baotsi = degbulle utan fyllning Pidjo = öl Ganbei = skål Oudsjou = botten upp Tai goilla = för dyrt Do shau chen = hur mycket Cèsuo = toalett

Resor och platser: Kina