Bybesöket i Ghana
I oktober drog en grupp norrmän och svenskar till Ghana. Själv heter jag Tobias och är den tidigare omskrivna praktikanten på LÄS och RES. Jag följde med främst för att hjälpa vår nye reseledare Stephen in i sin roll men också för att få uppleva hur en resa i verkligheten faktiskt kan gå till och se vilka situationer som kan uppstå. Jag skulle kunna dra intressanta historier hur länge som helst, men väljer att skriva om besöket i byn Achunbunyo i landets norra del. Det var som väntat det besöket som berörde mest och lämnade de starkaste intrycken.
Hundratals uppspelta barn tog emot oss och förde oss till hövdingen och hans råd. Där rådde en ganska sömnig stämning, något som kanske berodde på den muslimska fastemånaden. Vi besökare fick för övrigt tillräckligt med mat även under de ljusa timmarna och den var det inget fel på. I Chief´s Palace överlämnade vi också gruppens gemensamma gåva som bestod av tyg att sy skoluniformer av. Förhoppningen var att de mest behövande familjerna skulle få del av gåvan, medan några i gruppen misstänkte att det var de familjer som stod hövdingen närmast och redan låg bra till ekonomiskt som fick tyget. Samma fundering kom upp vid valet av värdfamiljer. Vi blev sedan indelade i par och fick tolkar utsedda. Tyvärr var skolans lärare på annan ort så några av ungdomarna som kunde skaplig engelska fick hoppa in. LÄS och RES betalar för tolkar men det hindrade inte att ett visst tiggeri förekom och det var på vissa håll oklart vilka som egentligen var betalda tolkar. På nästa resa hoppas vi att lärarna finns på plats.
Ibland under våra två dygn i byn kom känslan krypande att vi behandlades mer som sponsorer än som gäster. Till viss del beror det säkert på att tidigare besökande grupper gett mer eller mindre frikostigt och vi förväntades göra det samma. Själv var jag ganska bestämd och gav inte bort någonting förrän sista morgonen och då bara till de jag tyckte mest om samt mina två värdinnor och deras gemensamma make. Det var för övrigt väldigt olika hur bra kontakten var med de vuxna i familjen och byn. Pennor och adresser frågade många om, och då inte bara i Achunbunyo. Andra vettiga gåvor kan vara plåster, reflexer, begagnade kläder, skolväskor, nescafé, tomma plastflaskor och andra statusprylar. Även väldigt billiga saker skattas högt. Fast några av de unga vill säkert ändå ha ditt liggunderlag och din kamera. Kanske är det fel att ta med sig personliga gåvor och bättre att bara satsa på något gemensamt till skolan eller något annat. Frågan är svår att svara på…
Mötet med barnen kan alltså bli lite väl intensivt om man inte är på humör. Men också helt fantastiskt! De allra flesta är väldigt trevliga, pratsamma och nyfikna. Ett par av damerna i vår grupp tänker betala skolavgiften för en flicka så att hon kan bli sjuksköterska. Just de hade också ett mycket givande utbyte av hela sin värdfamilj. Sammantaget hade vi alla i gruppen otroligt skilda erfarenheter med oss från Achunbunyo. Men det är precis så det är när man reser i verkligheten. I efterhand går det ju som vanligt att le lite, även åt sådant som inte var helt lättsmält.
Tyvärr är det nog så att byborna just här inte tänkte särskilt långsiktigt utan bara såg till dagens behov, och det måste man förstå. Fast ändå - de skulle tjäna på en mer gästvänlig och välkomnande inställning. Med jämna mellanrum är det faktiskt läge att byta by, tycker jag. Det är bra att LÄS och RES och vi deltagare stöder fler människor i andra byar. Exakt hur svårt det är att organisera och vilka kontakter som behöver tas då vet inte jag. Hur som helst har jag framfört det som åsikt till hemma-kontoret.
Avslutningsvis…Husen var av lera med små gluggar. Matlagningen sköttes på gårdsplanen. Chief´s Palace var inte mycket till palats förstås. Elektricitet hade nog ingen räknat med, men här fanns inga toaletter heller. Hitta en plats i skogen och försöka få eskorten att vänta på behörigt avstånd var det som gällde.
Hundratals uppspelta barn tog emot oss och förde oss till hövdingen och hans råd. Där rådde en ganska sömnig stämning, något som kanske berodde på den muslimska fastemånaden. Vi besökare fick för övrigt tillräckligt med mat även under de ljusa timmarna och den var det inget fel på. I Chief´s Palace överlämnade vi också gruppens gemensamma gåva som bestod av tyg att sy skoluniformer av. Förhoppningen var att de mest behövande familjerna skulle få del av gåvan, medan några i gruppen misstänkte att det var de familjer som stod hövdingen närmast och redan låg bra till ekonomiskt som fick tyget. Samma fundering kom upp vid valet av värdfamiljer. Vi blev sedan indelade i par och fick tolkar utsedda. Tyvärr var skolans lärare på annan ort så några av ungdomarna som kunde skaplig engelska fick hoppa in. LÄS och RES betalar för tolkar men det hindrade inte att ett visst tiggeri förekom och det var på vissa håll oklart vilka som egentligen var betalda tolkar. På nästa resa hoppas vi att lärarna finns på plats.
Ibland under våra två dygn i byn kom känslan krypande att vi behandlades mer som sponsorer än som gäster. Till viss del beror det säkert på att tidigare besökande grupper gett mer eller mindre frikostigt och vi förväntades göra det samma. Själv var jag ganska bestämd och gav inte bort någonting förrän sista morgonen och då bara till de jag tyckte mest om samt mina två värdinnor och deras gemensamma make. Det var för övrigt väldigt olika hur bra kontakten var med de vuxna i familjen och byn. Pennor och adresser frågade många om, och då inte bara i Achunbunyo. Andra vettiga gåvor kan vara plåster, reflexer, begagnade kläder, skolväskor, nescafé, tomma plastflaskor och andra statusprylar. Även väldigt billiga saker skattas högt. Fast några av de unga vill säkert ändå ha ditt liggunderlag och din kamera. Kanske är det fel att ta med sig personliga gåvor och bättre att bara satsa på något gemensamt till skolan eller något annat. Frågan är svår att svara på…
Mötet med barnen kan alltså bli lite väl intensivt om man inte är på humör. Men också helt fantastiskt! De allra flesta är väldigt trevliga, pratsamma och nyfikna. Ett par av damerna i vår grupp tänker betala skolavgiften för en flicka så att hon kan bli sjuksköterska. Just de hade också ett mycket givande utbyte av hela sin värdfamilj. Sammantaget hade vi alla i gruppen otroligt skilda erfarenheter med oss från Achunbunyo. Men det är precis så det är när man reser i verkligheten. I efterhand går det ju som vanligt att le lite, även åt sådant som inte var helt lättsmält.
Tyvärr är det nog så att byborna just här inte tänkte särskilt långsiktigt utan bara såg till dagens behov, och det måste man förstå. Fast ändå - de skulle tjäna på en mer gästvänlig och välkomnande inställning. Med jämna mellanrum är det faktiskt läge att byta by, tycker jag. Det är bra att LÄS och RES och vi deltagare stöder fler människor i andra byar. Exakt hur svårt det är att organisera och vilka kontakter som behöver tas då vet inte jag. Hur som helst har jag framfört det som åsikt till hemma-kontoret.
Avslutningsvis…Husen var av lera med små gluggar. Matlagningen sköttes på gårdsplanen. Chief´s Palace var inte mycket till palats förstås. Elektricitet hade nog ingen räknat med, men här fanns inga toaletter heller. Hitta en plats i skogen och försöka få eskorten att vänta på behörigt avstånd var det som gällde.