1957, när jag var 10 år, flyttade vår familj ned ner till Addis Abeba. Pappa hade fått jobb som lärare på Building College och hela familjen flyttade med. Vi bodde i ett hus på College-området de första åren, då vi hade två hästar och en anställd hästskötare! 1961 flyttade vi tillbaka till Sverige och hästarna såldes till en annan familj, som också anställde hästskötaren. Senaste gången jag var i landet var 1967-68. Efter det träffade jag min fru Maggan i Sverige och vi bildade en familj. Vi har många gånger pratat om att åka till mitt andra hemland men det var först 2006 som det äntligen blev av!
Vi hittade Läs och Res på nätet och efter att ha varit i telefonkontakt med Paul Persson förstod vi att detta var vår resa! Resan innehöll både ställen som jag ville återse och platser som vi båda drömt om att besöka. Paul var också öppen för förslag om speciella önskemål på resan, platser, personer osv.När min mamma fick höra om resan blev hon mycket glad. ”Då måste ni ta med tröjan till hästskötaren!” Hon hade nämligen stickat en fint mönstrad ylletröja som han skulle få, men av någon anledning följde den med tillbaka till Sverige. Hon hade sparat tröjan genom alla dessa år. Jag ville verkligen träffa hästskötaren Demsey, som hade lärt mig mycket om hästar och varit en god vän. Maggan hade också hört mycket talas om honom. Men kunde den mannen leva än? Medelåldern i landet är låg och han var ju vuxen för över 40 år sedan. Vi beslöt att ta med tröjan ifall vi kunde hitta någon släkting att ge den till.
När vi kom till Building College tog vi kontakt med nuvarande rektorn. Han trodde sig kunna hitta någon gammal personal som kunde veta något om hästskötarens öde. Hela ressällskapet deltog i minnesvandringen på området. Några dagar senare fick Paul samtal på mobilen. Demsey levde och vi skulle få träffa honom på torsdag! Flera i gruppen ville följa med och uppleva fortsättningen på historien. Jag tvivlade på att rätt person hittats, var det verkligen möjligt? På torsdag fick vi hjälp av en man som tidigare jobbat i skolans tvätteri. Han tog oss in i plåtskjulsområdet mittemot skolan. Huset var prydligt vitkalkat med rejäla möbler, familjen tillhörde nog de mer välsituerade i området. Inne i huset satt en gammal man och när jag så honom försvann allt tvivel, det var hästskötaren!
Demseys fru och två av barnen deltog i träffen. Han hade fått åtta barn, varav fem fortfarande levde. Äldste sonen hade studerat och jobbade på bank i en annan stad. Lyckligtvis kunde Paul tolka åt oss på amarinja för ingen i familjen kunde engelska. På frågan om hur gammal han var svarade Demsey: ”Dom säger att jag är över 90 år!” Det kändes nästan overkligt, i ett land där medellivslängden är drygt 40 år fick jag sitta bredvid en man som är 91 år! Och som dessutom lärt mig hur en oxpiska fungerar och hur man ryktar en häst. Demsey sade sig inte minnas mig, men däremot min äldre bror. Två vykort från Sverige plockades fram, de var skrivna av min storebror 1961 och 1963! Ju längre vi pratade desto mer berättade Demsey. Jag påminde honom om när jag fick följa med på marknaden och handla hästfoder, och om att Demsey var så skicklig att hushålla med pengarna att han alltid pressade priserna till det yttersta. Då storskrattade den gamle mannen! Demsey hade jobbat med hästar så länge de svenska familjerna behållit djuren, sedan hade han arbetat som vakt. Han hade fått pension från SIDA, men fortsatt att arbeta tills han var 75 år. För två år sedan hade han skadat ryggen och hade nu svårt att röra sig, men intellektet verkade det inte vara något fel på.
Mötet var en fantastisk upplevelse! Det var en gripande stund för alla inblandade då 45 år suddades ut ur tiden. Och han fick äntligen sin tröja!
Calle och Maggan Johansson