Vandra i Tibet

juli 2013

Resan till världens tak


Res till Tibet och se många platser, så många du kan, och berätta sedan för världen.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Tibet - världens tak - är ett land som många fascineras av. När jag efter min resa i Sydamerika
sommaren 2008 började fundera på nästa resmål så fastnade jag för just Tibet. Himalaya med
storslagen natur lockade. Tibets folk med sin speciella kultur och religion kändes intressant. Det visade
sig stämma. Tibet och dess folk är fascinerande och väl värda ett besök. Jag önskar dem ett mycket
bättre öde än det som drabbat dem de senaste 60 åren under den kinesiska ockupationen.
Jag reste med Läs & Res igen. Resan, som heter Vandra i Tibet, började i Beijing och slutade i
Kathmandu. Reseskildringen är uppdelad i tre kapitel. När jag berättade för vänner och släktingar om
resan jag planerade så fick jag höra många Tintin referenser. Jag tar fasta på det. Läs om min resa i
följande kapitel:
• Röd Lotus
• Göran i Tibet
• De sju Shivatemplen

Röd Lotus

USA:s och Sovjetunionens regeringar möts och samtalar med varandra på ett politiskt
symbolspråk. De slösar tid på att studera politiska finesser, nyanser och meningar bakom
orden. Varför inte samtala med varandra i klarspråk?
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
En Lotus-blomma är alltid ren och fin även om den växer i smutsigt vatten eller gyttja och sörja. Det
finns mycket fint att se i Beijing trots att den kinesiska kommunistdiktaturens korrupta ledning förstört
mycket av det gamla Kina. Under Den stora proletära kulturrevolutionen åstadkom rödgardisterna
mycket skada. Deras mål var bland annat att förstöra "de fyra gamla": gamla seder, gamla vanor,
gammal kultur och gammalt tänkande. De misslyckades. Ordförande Maos idéer accepteras inte av alla
i Kina och har särskilt svårt att fastna på Tibets rödklädda munkar. Röd Lotus!
Beijing eller Peking?
Om du känner till lite om Kina, kan du nog känna dig en aning förvirrad. Är namnet på huvudstaden
Beijing eller Peking?
Kinas huvudstad har funnits på sin nuvarande plats i hundratals år, och dess namn har ändrats många
gånger under århundradena. Vid ett eller annat tillfälle har den varit känt som Ji, Zhongdu (mittens
stad), Dadu (stora huvudstaden), Shuntian och Beiping (nordlig fred). Namnet på staden ändrades till
Beijing (norra huvudstaden) efter att Ming-dynastins hov under kejsare Yongle på 1400-talet flyttade
sätet för regeringen tillbaka till norr. Från 1949 kallade kommunisterna huvudstaden Peking innan man
under slutet av 1970-talet antog namnet Beijing. Peking är helt enkelt den gamla transkription av det
kinesiska uttalet; Beijing är den officiellt sanktionerade Pinyin stavning, baserad på Mandarin
(putonghua) dialekt.
Med den kinesiska regeringens antagande av Beijing som huvudstadens officiella namn - vilket nu har
godtagits av i stort sett hela världen - har den historiska förvirring i princip försvunnit, förutom i gamla
böcker om Kina och i Konungariket Sverige där Peking fortfarande används.
Dagarna i Beijing
• Dag 1 - Avresa
• Dag 2 - Ankomst till Beijing
• Dag 3 - Den långa promenaden
• Dag 4 - Kinesiska muren vid Badaling
• Dag 5 - Himmelens tempel
• Dag 6 - Sommarpalatset
• Dag 7 - Hutonger
• Dag 8 - Lamatemplet
• Dag 9 - Tåg genom Kina

2009-05-31 - Dag 1 - Avresa
Verklig medkänsla är kärnan i all religionsutövning.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp halv sju. Duschade, åt frukost och packade det sista. Kollade min e-post och fyllde på
mobilens kontantkort med 500 kronor. Jag hade bestämt med min medresenär Björn att träffas på
flygplatsen i Beijing så jag såg till att spara hans mobilnummer. Vid niotiden ringde jag mor, det var ju
trots allt Mors dag och jag skulle iväg på en lång resa. Det blev ett kort samtal med både mor och far.
Klockan 09:20 kom taxin, 09:40 avgick M/S Tycho Brahe mot Helsingør och 10:15 gick Øresundståget
söderut.
Väl framme på Københavns Lufthavne (CPH) gick bagageinlämning och säkerhetskontroll smidigt.
Min stora ryggsäck vägde in på 19 kg - måste bli bättre på att packa lätt. Jag flög med British Airways
och hade checkat in på deras hemsida dagen innan. Mycket smidigt. Personalen vid
bagageinlämningen frågade om min hemresa. Först så trodde de att jag behövde transit visum i Dehli.
Transit visum har jag aldrig behövt och jag hade inte haft en tanke på att det kan krävas. Efter några
snabba telefonsamtal kom de fram till att jag inte behövde transit visum och tog emot mitt bagage. Hela
episoden gick snabbt men jag hann ändå bli nervös. Tänk om jag inte släppts på planet. Vilket
antiklimax!
Väl inne bland taxfreebutikerna och serveringarna så började jag med att köpa en liten flaska snaps till
Midsommarafton. Jag ville ha en Skåne men den fanns bara på 70 cl glasflaska så det fick bli en
Aalborg Taffel Akvavit istället. Sedan åt jag en enkel lunch för 77 DKK och drack en liten Café Latte
för 39 DKK. Kastrup är en dyr flygplats och det blir inte bättre när 1.00 DKK kostar runt 1.50 SEK.
Efter lunchen hittade jag Hvileområde. Bra ställe! Det ska jag komma ihåg till nästa gång jag flyger
från Kastrup.
Flight BA 815 till London Heathrow (LHR) lyfte klockan 14:00 och landade två timmar senare,
klockan 15:00 lokal tid, vid nya Terminal 5. Flighten gick bra. Planet var en Airbus 320 om jag minns
rätt. Jag satt bredvid en engelska som var på väg hem. Det visade sig att hon och hennes man har hus i
Lerhamn där min mor tillbringade många somrar i sin ungdom.
Engelsmännen tycks ha fått ordning på Heathrows Terminal 5. Den första tiden var det mycket problem
enligt media men jag kan inte klaga. Transit gick smidigt. Köerna var korta och rörde sig snabbt trots
fler passagerare och striktare kontroller än i Danmark.
Till Beijing fick jag flyga med en Boeing 747-400. Flight BA 39 lämnade London 16:40. Jag hamnade
bredvid en dam som bara ägnade sig åt att sticka. Det serverades en överraskande god Cottage Pie till
kvällsmat. Mätt och belåten slumrade jag fyra fem timmar lyssnades på Didos senaste album med den
passande titeln Safe Trip Home.

2009-06-01 - Dag 2 - Ankomst till Beijing
Vare sig man tror på en religion eller inte, vare sig man tror på återfödelse eller inte, så finns
det ingen som inte uppskattar medkänsla och godhet.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Jag vaknade upp ur min slummer två timmar före landning. Under nattens flygning hade planet passerat
nära Rysslands tredje största stad Novosibirsk och Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Den sista biten in
mot Beijing Capital International Airport (PEK) bjöd på vackra vyer över det kinesiska landskapet. Det
är mycket kuperat med förhållandevis höga berg nästan hela vägen fram till Beijing.
Planet skulle landat 09:30 lokal tid men var försenat en halvtimme. Förutom de vanliga kontrollerna
vid ankomst till ett land (pass, visum och tull) så gjorde Kina en hälsoundersökning med anledning av
svininfluensan A/H1N1. Innan någon fick lämna planet så kontrollerades febertemperaturen för alla
ombord. Dessutom fick man ett särskilt formulär att fylla i för att bekräfta att man är fullt frisk samt
information om vart man skulle vända sig om man drabbats av influensasymtom. Kina har
uppenbarligen lärt sig en del efter epidemierna med SARS och fågelinfluensa A/H5N1.
Björn, som bor i Brunflo nära Östersund, flög från Arlanda (ARN) via Doha International Airport
(DOH). Hans flight landade vid halv tio. När jag hittade fram till bagageband 37 för att hämta min
ryggsäck så stod Björn där och väntade. Vi tog en taxi till hotellet.

Efter en dusch och en timmes vila gav vi oss ut på en promenad i närområdet. Kings Joy Hotel ligger
bra. Följer man gatan Meishi Jie så är man vid Tiananmen Guangchang, det vill säga Himmelska
fridens torg, efter bara några minuter. Man kommer till torgets sydvästra hörn. Två byggnadsverk där
som drar blickarna till sig är Zhengyangmen och Qianmen. I mer än 500 år hade Beijing en
imponerande stadsmur. Den var över 23 km lång. Den inre stadsmuren hade nio stora portar.
Zhengyangmen är en av de tre som återstår. Qianmen är Zhengyangmens yttre vakttorn. Merparten av
stadsmuren revs på 1960-talet. Mao Zedong lär ha sagt "Vi får se en skog av skorstenar härifrån" när
han stod på den gamla stadsmuren i början av 1950-talet och talade om sina planer för framtiden.


Himmelska fridens torg är ett av världens största torg. Det är cirka 900 m långt och 500 m brett. Från
det sydvästra hörnet är det drygt 1 km till Tiananmen, Himmelska fridens port, som är huvudingången
till Förbjudna staden. För att komma ut på Himmelska fridens torg var man tvungen att passera en strikt
säkerhetskontroll. Ryggsäck och kamera röntgades precis som på en flygplats. Det fanns poliser och
militärer överallt. Möjligen var säkerheten högre än vanligt med tanke på 20-årsdagen av Massakern på
Himmelska fridens torg den 4 juni. Vi promenerade runt torget och fortsatte sedan ut på shoppinggatan
Qianmen Dajie.

På Qianmen Dajie åt vi lunch. Därefter fortsatte promenaden på smågator genom hutonger. Vi kom
fram till Nanxinhua Jie, en större gata. Där hittade vi ett trevligt tehus. Det blev en kopp grönt te. Det
var riktigt skönt att sitta på tehusets servering med en kopp te och titta på gatulivet. Vid femtiden var vi
tillbaka på hotellet. En timme senare gick vi ut igen för att äta kvällsmat.

Kvällspromenaden förde oss åter till Tiananmen. Mycket folk höll på att samlas vid den stora kinesiska
flaggan som finns på torget mitt emot Himmelska fridens port. Vi tog oss ut på torget igen och fick se
flagghalningsceremonin vid solnedgången. Kinesiska turister från landsbygden var nog inte så vana att
se västerlänningar. Jag och Björn blev fotograferade både i smyg och organiserat efter att ha blivit
tillfrågade. Vår jakt på mat slutade i restaurangen som ligger granne med hotellet. Avslutade dagen med
en öl i hotellets bar. Där hade man fin utsikt över staden. Inte dumt alls.
~35 C och disigt.
~5472 steg

2009-06-02 - Dag 3 - Den långa promenaden
Ända från vår födelse är vi beroende av våra föräldrars vård och omtanke. Senare i livet, då vi
blir gamla eller hemsöks av sjukdom, blir vi återigen beroende av andras omtanke. Vi är så
beroende av andras omtanke i början och i slutet av vårt liv, hur kan det då komma sig att vi i
mitten av det försummar att visa omtanke om andra?
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp halv åtta. Det var strömavbrott på hotellet och det fanns inget varmvatten. Kvart över åtta
knackade jag på hos Björn. Vi åt frukost på hotellet. För 30 Yuan (knappt 35 kronor, 1.00 CNY kostade
cirka 1.15 SEK) fick man en bra frukostbuffé. Kaffet smakade bra. Det blev den sista koppen på länge,
är man i Kina ska man dricka te.
Strax efter nio började vi Den långa promenaden. Vi gick mot Tiananmen och entrén till Zijin Cheng,
det vill säga den Förbjudna staden som det vidsträckta kejserliga palatset i Beijing kallas. Egentligen
betyder Zijin Cheng den purpurfärgade förbjudna staden men i västvärlden nöjer man sig med den
kortare benämningen förbjudna staden. Namnet Gugong förekommer också men är inte lika vanligt.
Det betyder tidigare palats.
Den breda trottoaren mellan Himmelska fridens torg och Folkets stora hall (Renmin Dahuitang) där
parlamentet sammanträder var avspärrad. Vi fick ta oss ut på torget för att komma fram till Tiananmen.
Väl ute på torget så gick vi omvägen via Zhengyangmen och runt Mao Zedongs mausoleum.

Det tog tre timmar att gå genom Förbjudna staden från söder till norr. Den Förbjudna staden är ett
fascinerande monument över kejsartiden. Namnet kommer sig av att området under kejsartiden var
avstängd för vanligt folk. Det var endast kejsarfamiljen och hovet hade tillträde. Enligt en populär myt
ska Förbjudna staden bestå av 9999½ rum. Detta eftersom ett palats med 10000 rum hade varit så
storslaget att det endast kunde existera i Himlen. Att bygga ett palats med 10000 eller fler rum hade
varit att förolämpa Himlen, vilket ansågs föranleda Himlen att straffa den härskande dynastin.

Det innersta området är rektangulärt och omges av en 52 m bred vallgrav. Innanför vallgraven sträcker
sig området 961 m från norr till söder och 753 meter från öst till väst. Detta område är kringbyggt av en
8 m hög mur. Det återstår numera 980 byggnader och de har 8707 rum. Förbjudna staden var avsedd att
vara centrum för den kejserliga huvudstaden staden Beijing. Den är innesluten i ett större muromgärdat
område kallat Kejsarstaden. Kejsarstaden i sin tur omges av Inre staden. Söder om Inre staden ligger
Yttre staden. Både Inre staden och Yttre staden skyddades av stadsmurar. Förbjudna staden är sedan
1987 klassad som världsarv av UNESCO (nummer 439).

Förutom de stora ytorna och de pampiga byggnaderna fascinerades jag av namnen. När man går genom
Kejsarstaden och Förbjudna staden ser man bland annat:
• Tiananmen översätts till Himmelska fridens port. På engelska säger man Gate of Heavenly
Peace. Huruvida fred eller frid är bästa översättning vet jag inte. Före 1651 hette porten
Chengtianmen vilket betyder ungefär Porten för accepterande av himmelskt mandat.
• Taihemen - Högsta harmonins port.
• Taihedian - Högsta harmonins hall.
• Qianqing Gong - Himmelska renhetens palats.
• Yangxindian - Mentala utvecklingens hall.
• Shenwumen - Gudomliga maktens port.
Jag och Björn lämnade Förbjudna staden i norr genom Gudomliga maktens port. På andra sidan gatan
vid det nordöstra hörnet av Förbjudna staden hittade vi en restaurang där vi åt lunch. Vi delade bord
med ett par lärare från Australien. De jobbade i en liten stad i centrala Kina och var i Beijing på
semester. Jag åt en kryddig biff med nudlar som smakade riktigt bra.
Efter lunchen fortsatte vi till parken Jingshan som ligger direkt norr om Förbjudna staden. Parken
domineras av en 45 m hög konstgjord kulle som byggdes av kejsare Yongle i början av 1400-talet.
Enligt fengshui är det gynnsamt att platsen för en bosättning ligger söder om en kulle (och det är
dessutom bra att få skydd från kyliga nordliga vindar). De kejserliga palatsen i tidigare huvudstäder var
belägna söder om en kulle. När huvudstaden flyttades till Beijing fanns ingen sådan kulle så man
konstruerade en. På toppen av denna kulle är man 94.2 meter över havet och har en fin utsikt över
Förbjudna staden.
Vi lämnade Jingshan genom dess västra port och fortsatte norrut till Gulou och Zhonglou. Gulou är
Trumtornet. Det var stängt för renovering. Klocktornet Zhonglou var öppet. Trappan upp i det 33 m
höga tornet var smal och brant. Väl upp kunde vi beundra utsikten och den stora bronsklockan. Enligt
informationen på plats så väger klockan 63 ton och dess klang hörs 20 km bort.

Från Klocktornet gick vi mot sjön Qian Hai. Promenaden tog oss genom ett område med nybyggda
hutonger. Det var ett fint område som säkert kan bli riktigt charmigt med tiden. Nu kändes det lite för
nytt och konstgjort.
Vi sökte oss vidare mot parken Bei Hai vid sjön med samma namn. På något sätt så kom vi fel. Vi
hamnade på fel sida av sjön och förvirrade oss in på militärt område. När vi insåg att vi valt fel väg så
gick vi inte tillbaka samma väg utan försökte ta ut en ny färdriktning för kortaste vägen till Bei Hai. Då
hamnade vi så klart ännu mer fel och gick intet ont anande in på området för Folkets befrielsearmés
305:e sjukhus. Där var vi inte välkomna. Vi blev "försiktigt eskorterade" genom området av tre soldater
som gick bakom oss men undvek att ta kontakt. När jag ville visa dem vår karta vände de sig om. Utan
hjälp av soldaterna hittade vi ut från sjukhusområdet och slapp vidare eskort.
Nu hittade vi entrén till parken Bei Hai men eftersom det hunnit bli sent på eftermiddagen gick vi inte
in utan återvände till hotellet via Himmelska fridens torg. Efter 10 timmar i solen var jag trött. Det blev
kvällsmat på hotellet.
~35 C och solsken
41504 steg

2009-06-03 - Dag 4 - Kinesiska muren vid Badaling
Om man intar en ödmjuk attityd så tilltar ens goda egenskaper. Men om man är högfärdig så
blir man avundsjuk på andra och man blir arg på andra, och man ser ner på andra. Genom
detta skapas olycka i samhället.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
För första gången på många år, möjligen någonsin, var jag inte hemma på min födelsedag. Jag gick upp
redan klockan 06:00. En timme senare satt jag tillsammans med Björn i lobbyn och väntade på dagens
guide. Vi skulle åka till Minggravarna och kinesiska muren vid Badaling. Guiden skulle hämta oss
mellan 07:00 och 07:30. Tjugo över sju dök hon upp men vi kom inte iväg förrän tjugo i åtta på grund
av en sömnig australiensare. Ytterligare tre deltagare hämtades på ett annat hotell.

Först åkte vi till Minggravarna. Det är tretton kejsargravar från Mingdynastin. De ligger 5 mil norr om
Beijing. Platsen valdes av Yongle, Mingdynastins tredje kejsare, i början av 1400-talet. Den ligger på
linje med Förbjudna staden och Himmelens tempel. Det ska ge bra fengshui. Guiden tog oss direkt till
kejsare Yongles mausoleum. Arkitekturen gick i samma stil som Förbjudna staden. Sedan 2003 är
Minggravarna klassade som världsarv av UNESCO (nummer 1004).
Från Minggravarna åkte vi vidare till en jadefrabrik. Där serverades lunch. Vi satt vid ett runt bord med
karusell. Många rätter ställdes in på en skiva som kunde roteras. Sittande buffé. Maten var god. En
friterad fisk blev min favorit. Efter måltiden fick vi en guidad tur genom fabriken. Det var intressant att
se hur jade och några andra fina sorters sten bearbetas till smycken och skulpturer. Rundturen slutade
såklart i fabrikens affär.
Nu gick färden vidare till dagens höjdpunkt, den kinesiska muren. Murens kinesiska namn är
Changcheng vilket betyder Den långa fästningen. Den kinesiska muren sträcker sig från Shanhaiguan i
öster till Lop Nur i väster längs en båge som grovt följer den södra kanten av Inre Mongoliet. En
omfattande arkeologisk undersökning med hjälp av avancerad teknik har nyligen dragit slutsatsen att
hela muren, med alla dess grenar, är 8851.8 km lång. Den består av 6259.6 km faktisk mur, 359.7 km
diken och 2232.5 km naturliga defensiva hinder såsom berg och floder. 1987 blev den kinesiska muren
klassad som världsarv av UNESCO (nummer 438).

Nära Beijing har flera sektioner av muren restaurerats. Vi åkte till Badaling, en av de populäraste
delarna. Den ligger 8 mil från Beijing, västnordväst om Minggravarna. Den del av muren som löper
genom Badaling byggdes under Mingdynastin, tillsammans med en militär utpost speglar den platsens
strategiska betydelse. Den högsta punkten i området är Beibalou, cirka 1015 meter över havet. Vid
Badaling har muren genomgått omfattande restaurering och 1957 var det den första delen att öppna för
turister. Det var här som president Richard Nixon och hans fru, tillsammans med vice premiärminister
Li Xiannian, besökte muren 1972 under sin historiska resa till Kina.
Området vid Badaling är exploaterat och anpassat för turism. Från en stor parkeringsplats kantad av
souvenirförsäljare åker man linbana upp till muren. Väl uppe på muren så gick jag och Björn mellan
fyra av vakttornen. Det är ett väldigt kuperat område. Enligt Björns höjdmätare skilde det 75 m mellan
högsta och lägsta punkten vi passerade. Höjdskillnaden i kombination med solen och värmen gjorde
sitt. Det var inte helt utan ansträngning att vandra på muren. Muren är makalös att beskåda. Den
slingrar sig fram över bergen och försvinner vid horisonten. Vilket galet bygge!
När vi var tillbaka i Beijing fick vi en överraskning. Det ingick i turen att besöka ett sjukhus för att få
en introduktion till traditionell kinesisk läkekonst. Någon kinesisk myndighet tycker uppenbarligen att
det är en god investering att bjuda västerländska turister på detta. Vi visades in i ett rum, fick sätta
fötterna i ett varmt bad medan en doktor berättade om traditionell kinesisk läkekonst och jämförde med
västerländsk medicin. Det var intressant. Med de traditionella metoderna ställer doktorn sin diagnos
genom att känna patientens puls på båda armarna samtidigt. Doktorn ska känna av pulsen med tre
fingrar på vardera armen. Detta i kombination med att titta på tungan, klämma på öronen och samtala
ligger till grund för diagnosen. Jag fick veta att jag är frisk. Björn, som har diabetes, var en större
utmaning för den kinesiska doktorn men han var på rätt spår i alla fall. Det hela avslutades med en
fotmassage. Det var skönt efter två dagar med långa promenader.
Strax efter fem var vi tillbaka på hotellet. Jag gick till internetrummet och skickade lite e-post och läste
svenska nyheter. Helsingborgs Dagblad har tydligen inte skrivit något som den kinesiska regimen
finner olämpligt för deras hemsida var tillgänglig. Om det är bra eller dåligt kan man ju fundera på. När
jag satt på hotellet i Beijing tyckte jag att det var bra.
Klockan 19 lämnade vi hotellet igen och gick mot Wangfujinig Dajie. Enligt Björns guidebok så ligger
Beijings bästa ankrestaurang där. När vi passerade Himmelska fridens torg så var det stängt för
allmänheten. Det stod massor av folk på trottoarerna runt torget och väntade på flagghalningen. Det
stora torget, folktomt så när som på några poliser och militärer, var en dyster syn.
Vid Tiananmen bevittnade vi en trafikolycka. En bil hann inte stanna för rött ljus och körde in i
framförvarande. Det resulterade bara i plåtskador och upprörda känslor.
När vi kom till Wangfujinig Dajie var det inte lätt att hitta restaurangen. Den låg på en sidogata och det
var en slump att vi tillslut hittade rätt. Vi hade faktiskt gett upp och ville bara hitta ett bra matställe. Det
var ju trots allt min födelsedag. När vi väl fick ankan var den riktigt god. Till maten delade vi en flaska
vin, ett rött Cabernet Sauvignon från China Great Wall Wine. Det blev en värdig födelsedagsmiddag till
slut. Restaurangen stängde klockan 21:00. När vi gick halv tio var vi de sista gästerna.
I samma kvarter låg en rolig gatumarknad med massor av mat. Man kunde köpa allt från jordgubbar till
levande skorpioner på spett. Skorpionerna friterades innan de inmundigades. Huruvida det gör dem mer
tilltalande vet jag inte. Jag avstod från att prova just den lokala delikatessen.
När vi gick vidare hittade vi det som får klassas som Beijings Chinatown. Några riktigt trevliga gator
mellan Wangfujinig Dajie och Förbjudna staden. Promenaden tillbaka till hotellet gick bland annat via
tunnelbanestationen vid Qianmen för att komma över (under) gatan.
Det blev en bra födelsedag!
~35 C och solsken
12494 steg

2009-06-04 - Dag 5 - Himmelens tempel
En av de viktigaste egenskaperna är godhet. Med godhet, kärlek, medkänsla, med denna känsla
som är essensen i broderskap och systerskap, når man inre frid. Denna känsla av omtanke är
grunden till inre frid.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Jag gick upp klockan 7:00. Duschade och tog hand om lite tvätt som hängt på tork i badrummet. Jag
tvättade strumpor och underkläder i handfatet kvällen innan. Klockan åtta knackade jag enligt
överenskommelse på hos Björn. Han var inte så pigg. Hans mage hade gjort uppror så han hade inget
annat val än att stanna på rummet. Efter frukosten gick jag upp med en stor flaska vatten till Björn
innan jag gav mig ut på mera sightseeing.
Målet för dagen var Tiantan, på svenska känt som Himmelens tempel men med en bokstavlig
översättning borde namnet vara Himmelens altare. Det är ett komplex av taoistiska byggnader som
ligger drygt 2 km söder om Himmelska fridens torg. Komplexet besöktes av Ming- och
Qingdynastiernas kejsare för årliga ceremonier då himmelen tillbads om en god skörd.

Tempelkomplexet byggdes 1406 till 1420 då kejsare Yongle regerade. Det utvidgades och döptes om
till Himmelens tempel under kejsare Jiajings regeringstid på 1500-talet. Kejsare Jiajing byggde även tre
andra framstående tempel i Beijing, nämligen:
• Ritan - Solens tempel (i öst )
• Ditan - Jordens tempel (i norr )
• Yuetan - Månens tempel (i väst )
Himmelens tempel renoverades under 1700-talet av kejsare Qianlong. 1998 blev Himmelens tempel
klassat som världsarv av UNESCO (nummer 881).
De svenska namnen på kinesiska sevärdheter stämmer ofta dåligt med sina engelska motsvarigheter.
Jag vet inte vilken översättning som är mest korrekt. Dessutom förekommer ofta flera snarlika namn på
samma sevärdhet. Det gör inte saken lättare. För Himmelens tempel förekommer följande namn
frekvent i de skrifter jag läst:
• Årliga bönens hus - The Hall of Prayer for Good Harvests
• Himmelska herrens hus - The Hall of Imperial Vault of Heaven
• Jordligt berg - The Circular Mound Altar
För att ta mig till Himmelens tempel började jag med att gå till Qianmen och följde därifrån Qianmen
Dajie söderut. Mellan Qianmen och Zhushikou Dongdajie är husen utmed Qianmen Dajie nybyggda.
Det är ett av de områden där gamla hutonger rivits (vilket Kina fått mycket kritik för). När man
passerat Zhushikou Dongdajie så känns kvarteren mer genuina. Ett gulbrunt damm ser ut att täcka allt
och gör alla färger bleka. Efter Naturhistoriska museet hittar man den västra porten till parken där
Himmelens tempel ligger.

Parken är ganska stor, ungefär 1.7 × 1.7 km. Det är ett lummigt område med träd, buskar, gräsmattor
och blomsterarrangemang. Man hör fågelsång istället för trafikbuller. Angenämt! Det var en solig och
varm dag (närmare 40 grader) så jag pausade ofta. Det var kul att sitta i skuggan av ett träd och se på
folklivet i parken. Kineserna använder sig verkligen av den här parken. Det var aktiviteter av olika slag
nästan över allt. Folk lärde sig dansa och steppa, de spelade musik och sjöng, de spelade spel, de lekte
lekar, både barn och vuxna men framförallt vuxna.
Jag tog mig till den så kallade Danbi-bron, en 360 meter lång upphöjd gångväg som sakta stiger från
Himmelska herrens hus till Årliga bönens hus. Jag gick först till Årliga bönens hus. I souvenirbutiken
utanför köpte jag vykort. När jag sett Årliga bönens hus följde jag gångvägen till Himmelska herrens
hus och gick sedan vidare till altaret Jordligt berg.

Efter en paus och en enkel lunch gick jag via Avhållsamhetens hus till De hundra blommornas trädgård.
Därifrån tog jag mig till den Kejserliga rosenträdgården. Rosorna var vackra men krävde nog mycket
omsorg med tanke på värmen. Vidare över Danbi-bron till Den långa korridoren.
Något som jag tycket var lätt bisarrt var att runt om i parken längs de till synes populäraste
promenadstråken så satt diskreta högtalare. Ur dess hördes ömsom lugn musik som passade ganska bra
i sammanhanget och ömsom monologer. Jag har ju inte en aning om vad som sades men det gav en
stark känsla av propaganda och indoktrinering.
Vid halv fyra lämnade jag parken genom den norra porten och följde Qinian Daije till Qianmen
Dongdaije för att ta mig till Himmelska fridens torg. Det var ju 20-årsdagen av Massakern på
Himmelska fridens torg och jag ville se om och i så fall hur den uppmärksammades. Jag började med
att försöka komma i på torget. Det gick inte. Den här dagen krävde vakterna att få se mitt pass. I Kina
måste man som utlänning alltid ha sitt pass med sig men rekommendationen är att lämna passet i säkert
förvar på hotellet och ha en kopia med sig. Så hade jag gjort. Tidigare dagar hade vakterna inte frågat
efter passet alls. Just denna dagen krävdes passet och kopian jag hade med accepterades inte. Det känns
faktiskt ganska bra att ha blivit avvisad från Himmelska fridens torg just denna dag.

Jag promenerade runt torget istället. Det var betydligt mer folk runt torget än dagarna innan. De satt i
små grupper och diskuterade. Det fanns även betydligt fler poliser och militärer på och runt torget. Då
tänker jag främst på de som var i uniform. Civilklädda militärer var dock lätta att känna igen. De var
kortklippta och betedde sig som militärer, till exempel genom att stå i givakt och röra sig i samlad
trupp.
När jag var uppe vid Tiananmen så började det regna. Jag skyndade mig tillbaka till hotellet. Vid halv
fem klev jag in på mitt rum. Björn var inte på sitt rum då jag kom tillbaka. En timme senare så
knackade han på min dörr. Han kände sig mycket bättre och hade gått till Himmelska fridens torg av
samma skäl som jag. Vi pratade och tittade på dagens fotografier. Halv sju gick vi ut för att äta. Vi gick
in på Daqijia Hutong som ligger snett över gatan från Kings Joy Hotel. Det var i vanlig ordning mycket
folk ute. Vi hittade ingen restaurang som tilltalade oss men jag fick köpt ett nytt minneskort till
kameran. Det blev ett 8GB Extreme III för 400 Yuan (460 kronor).
Vi åt på hotellet. Kocken gjorde ett bra jobb och servitrisen var mycket trevlig. När vi satt i
restaurangen dök Gunnar och Torbjörn upp. De hade anlänt under eftermiddagen. Gruppen var därmed
fulltalig.
Det blev en promenad till. Vi gick genom hutonger till Bank of Beijing vid Zhushikou Dongdajie. Det
var mörka smala gränder och kändes verkligen genuint. På vägen tillbaka höll vi oss på stora upplysta
gator. Vi gick via Himmelska fridens torg. Det var avstängt igen.
~40 C och solsken, mulet och regn på kvällen
38450 steg

2009-06-05 - Dag 6 - Sommarpalatset
Hat och vrede gör det mycket svårt att känna inre frid. Just denna punkt betonas lika starkt i
alla religioner. Inom varje stor världsreligion betonas medmänsklighet.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Precis som dagen före så gick jag upp klockan sju. Vid åtta träffade jag de andra för frukost. I samband
med frukosten hände något ovanligt. Jag klantade mig och min kamera föll ner på stengolvet. Illa! Jag
hade dock tur i oturen. Det enda som gick sönder var UV-filtret och linsskyddet. Linsskyddet gick trots
skadan att använda men filtret var förlorat. Först tänkte jag skaffa ett nytt UV-filer på plats men det
blev inte. Jag fick klara resten av resan utan UV-filter och det gick tämligen väl.

Jag spenderade dagen tillsammans med Björn. Gunnar och Torbjörn ville se platser som jag och Björn
redan besökt. Inte så överraskande. Tillsammans med Björn åkte jag till Sommarpalatset.
Sommarpalatset heter Yihe Yuan på kinesiska. Ordagrant betyder det Trädgårdar med fostrad harmoni.
Redan på 1100-talet byggde kejsare Wanyan Liang i Jindynastin Guldbergspalatset på platsen.
Sommarpalatset började sitt nuvarande liv som Trädgården med tydliga krusningar (Qingyi Yuan) år
1750. Konstnärer och hantverkare återskapade i trädgården den arkitektoniska stilen från olika palats i
Kina. Kunming-sjön skapades genom att utöka en befintlig sjö och efterliknar Västra sjön i Hangzhou.
Sommarpalatset har drabbats av två stora attacker - under den engelsk-franska invasion 1860 (som även
drabbade det gamla sommarpalatset, vilket raserades och plundrades) och under Boxarupproret vid
angreppet från åttanationsalliansen år 1900. Palatset överlevde och återuppbyggdes 1886 och 1902. År
1888 fick det nuvarande namnet, Yihe Yuan. Den fungerade som en semesterort för kejsarinnan
Dowager Cixi, som tog stora belopp avsedda för den kinesiska flottan till återuppbyggnad och
utvidgning av Sommarpalatset.1998 blev Sommarpalatset klassat som världsarv av UNESCO (nummer
880).

Precis som i Förbjudna staden fascinerades jag av de kinesiska namnen. Vad sägs om:
• Renshou Dian - Välviljans och livslängdens hus
• Dehe Yuan - Trädgården med harmonisk dygd
• Ziqi Donglai Chengguan - Violetta ångor från öst
• Xiequ Yuan - Trädgården med harmoniska intressen
• Zhihui Hai - Templet för hav av visdom
• Huazhong You - Promenad genom målade landskap
• Suyun Yan - Takskägg som är värd för moln
• Tingli Guan - Huset för att lyssna på Gyllingar
• Paiyun Dian - Huset för att skingra moln
• Foxiang Ge - Pagod för buddhistisk dygd
• Yiyun Guan - Huset med doftande örter
• Yulan Tang - Huset med jaderingar på vattnet
• Longwang Miao - Drakkungens tempel
Sommarpalatset ligger i nordvästra Beijing ungefär 2 mil från Himmelska fridens torg. Vi åkte buss
690 från Qianmen för att ta oss dit. Det var en kul upplevelse i sig. Personalen på bussen talade inte
engelska men var uppenbarligen van vid västerländska turister. Vi köpte våra biljetter för 2 Yuan (2.30
kronor) styck och satte oss på lediga platser lång bak i bussen. Resan tog cirka 1 timme och 15 minuter.
Det var kul att åka buss genom Beijing och se staden ur det perspektivet.

Björn och jag hade en idé om att hoppa av redan vid Gamla sommarpalatset. När vi reste oss vid den
hållplatsen blev både personal och passagerar mycket engagerade för att förklara att det var fel
hållplats. Vi fick vackert sätta oss ner igen och åka vidare till Sommarpalatset. Det var nog lika bra det.
Trevligt med omtänksamma människor.
Sommarpalatset är en fantastisk skapelse. Många fina miljöer. I synnerhet uppskattade jag Trädgården
med harmoniska intressen. Precis som vid Himmelens tempel finns här en Lång korridor men denna är
betydligt längre, 728 m. Ett av Qingdynastins tillsynes största stolleprov är marmorbåten i Kunmingsjön.
Den byggdes av kejsare Qianlong 1755 och restaurerades av kejsarinnan Dowager Cixi 1893.

Efter en riktigt dålig lunch på en servering vid Promenad genom målade landskap åkte vi båt över sjön
till Drakkungens tempel. När vi sett templet så åkte vi båt tillbaka igen. På väg ut gick vi in om
Välviljans och livslängdens hus. Där pågick en dans- och teaterföreställning som vi tittade på en stund.
Sommarpalatset påminner mycket om Himmelens tempel. Folk kommer dit och kopplar av på olika sätt
(vila, spel och lekar).
Bussen tillbaka tog nästan 2 timmar. Klockan 18:25 var vi tillbaka på hotellet. Klockan 18:30 blev vi
bli hämtade av en guide som tog oss till en akrobatikföreställning. Det var lite stressigt att sitta på
bussen men det gick ju bra med 5 minuter tillgodo. Akrobaterna var kul att se. De bjöd på en
föreställning med klassisk kinesisk akrobatik i kombination med jonglering och balansakter. Vi
promenerade tillbaka till hotellet och åt kvällsmat på en restaurang på Meishi Jie. Jag valde rökt
bambu. Maten var god och servitrisen en stor personlighet. Det blev fler måltider på den restaurangen.
~35 C och solsken
18790 steg

2009-06-06 - Dag 7 - Hutonger
Vår fiende kan lära oss medkänsla och fördragsamhet.
Krig uppstår därför att vi inte inser att vi alla är människor. I stället för toppmöten, varför inte
låta familjer träffas på en utflykt och lära känna varandra medan barnen leker tillsammans?
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Även denna dag gick jag upp klockan sju. Jag märkte direkt att det varit omslag i vädret. Rummet var
mörkare. Det duggregnade i princip hela dagen. Först på sena eftermiddagen höll det upp.
Jag åt frukost tillsammans med Björn. Gunnar och Torbjörn hade gett sig iväg tidigt för att se kinesiska
muren. Innan vi gav oss ut i regnet så packade jag och förberedde dagens byte av rum. Nu började ju
den organiserade delen av resan. På förmiddagen gick jag och Björn till Zhengyangmen. Uppe i den
gamla porten fick man fin utsikt över både Qianmen och Mao Zedongs mausoleum. Där fanns även en
intressant utställning med bilder och gamla fotografier av Beijing.

Vid halv tolv var vi tillbaka på hotellet. Jag gick till internetrummet och kollade nyheter och e-post. Vid
tolv så checkade jag och Björn ut från våra respektive rum och in i det gemensamma rum som Läs &
Res bokat. Nu skulle vår Beijing guide komma. När vi stod och väntade på en man vid namn Thomas
så presenterade istället Amy sig. Hon var kollega till Thomas. Det blev ett kort möte där vi fick
information om morgondagens avresa med tåget till Lhasa. Jag fick kvittera våra tågbiljetter och fick
även kopior på våra visum till Tibet.
När Amy lämnat oss så gick jag och Björn till restaurangen med den roliga servitrisen för att äta lunch.
Det blev en lammwok som serverades på ett hett järnfat. Mycket gott!

Efter lunchen gav vi oss ut i hutongerna bakom hotellet. Tanken var att strosa runt och till slut hamna
på det tehus som vi hittade första dagen. Det gick sådär. Efter en massa små trånga slingrande gränder
så kom vi ut på rätt gata men fel ställe, Vi började gå åt rätt håll men Björn tvekade. Medan vi velade
om vilket håll som var rätt så upptäckte vi att gatan kantades av musikaffärer. Musikern i Björn
vaknade. Han lyckades efter en märklig diskussion köpa en del till ett instrument som han saknat i 30
år. Instrumentet köpte han förra gången han var i Kina.
När vi kom ut från musikaffären så gick vi åt andra hållet. Det var fel vilket vi insåg när vi kom fram
till en större gata. Det var bara att vända. Vi gick förbi musikaffärerna och hittade sedan tehuset
tämligen omgående. Det blev en paus med ett gott kinesiskt blomte. Jag köpte lite te till mig själv och
lite till Anders, min tegourmet till bror.

När vi fortsatte promenaden hamnade vi på en antikvitetsgata. Gick in i ett par butiker och fick se en
del fina saker. Det mesta var mycket dyrt. I ett galleri fick jag målat en kalligrafi. Björn köpte fyra
målningar med ett årstidstema. När han prutat ner målningarna från 8000 till 1500 Yuan var han
tvungen att gå till hotellet och hämta pengar. Jag fick stanna kvar vid galleriet som "gisslan". Satt
utanför och tittade på folk som passerade förbi på gatan.
Vid sextiden var vi tillbaka på hotellet. Det blev ännu ett besök på restaurangen med vår
favoritservitris. Jag åt biffwok denna gång. Ville ha Sacrifical Rabbit men kaninen var slut. Vi
avslutade dagen med en promenad till Bank of Beijing för att ta ut mer pengar. Då anslöt Gunnar och
Torbjörn.
~25 C och duggregn
21469 steg

2009-06-07 - Dag 8 - Lamatemplet
Det inre mörker som vi kallar okunnighet är orsaken till allt lidande. Ju mer inre ljus som
uppstår, desto mer försvinner mörkret. Detta är det enda sättet att uppnå befrielse eller nirvana.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Sista dagen i Beijing. Jag vaknade efter en god natts sömn av att Björns mobil ringde klockan 07:00.
Den fick agera väckarklocka. Det gick bra att dela rum med Björn. Vi hade ju hunnit lära känna
varandra under veckan som gått. Åt frukost vid åtta. Checkade ut och lämnade bagaget i hotellets
förvaring.
Vi gick till Qianmen och tog tunnelbanans linje 2 till Yonghe Gong. En bokstavlig översättning av
Yonghe Gong blir Fredens och harmonins palats men komplexet är mera känt som Lamatemplet. Det
är ett viktigt tibetanskt buddhistiskt tempel i Beijing och tillhör Gelugorden.
Tempelkomplexet började uppföras 1694 och tjänstgjorde då som officiell bostad för hovets eunucker.
Det omvandlades sedan till prins Yongs residens och efter det att han bestigit tronen som kejsare
Yongzheng 1722 blev hälften av byggnaden ett tibetanskt buddhistiskt tempel, medan andra hälften
förblev ett kejserligt palats.

Det är ett av de största lamaistiska templen utanför Tibet och anses vara det bäst restaurerade
tempelkomplexet i Beijing. Templet består av en hage, flera inre palats och olika hallar. Den viktigaste
är Wanfuge, Den oändliga lyckans hall, där det står en 18 meter hög staty av Buddha Maitreya utskuren
ur sandelträ. Trästammen är 26 meter hög, men åtta meter ligger under marknivån. Höjdens tvärsumma
är det kinesiska lyckotalet åtta. Statyn var en gåva från den sjunde Dalai Lama till kejsaren Qianlong.
Lamatemplet var fint. Det kändes inte så turistanpassat som det jag sett hittills. Där var massor av folk.
De flesta var där för att be och utföra religiösa ceremonier. Rök från rökelse lång tät över området. Man
fick se sig för när man gick runt i folkhavet för överallt stod människor med tända rökelsepinnar och
utförde sina riter. Många blundade och såg ut att vara djupt koncentrerade på sina böner och de rörelser
som ceremonin omfattade. Det gällde att inte komma i vägen.
Vi gick från Lamatemplet till Kong Miao eller Konfuciustemplet. Det är ett tempelkomplex byggt till
minnet av den kinesiske filosofen Konfucius. Beijings Konfuciustempel byggdes år 1302. Det finns
många Konfuciustempel i Kina och dess grannländer. Det äldsta, i filosofens hemstad Qufu i
Shandongprovinsen, byggdes år 478 f.Kr. Konfuciustemplen var inte bara en plats för att hedra eller
dyrka Konfucius utan fungerade många gånger som skolor och lokal för de kejserliga examinationerna.

Vem var Konfucius? Det finns inte många säkra historiska fakta om Konfucius. Konfucius levde
troligen mellan 551 och 479 f.Kr. Han var samtida med taoismens grundare Lao Zi. Konfucius växte
upp under mycket fattiga omständigheter tillsammans med sin unga mor och hennes far. Han ansåg
själv att han inte skapade något nytt utan bara förde vidare äldre värderingar som han ansåg var viktiga
att följa. Följde man dessa så skulle människor kunna leva i universell harmoni, Tao. Dessa värderingar
var att man skulle visa respekt uppåt och välvilja nedåt. Hans filosofi var också att alla föds lika och
formas genom utbildning och övning.
Kontrasten mellan Lamatemplet och Konfuciustemplet var påtaglig. Konfuciustemplet var nästan
folktomt. Det bjöd på ett skönt lugn efter det intensiva folklivet vid Lamatemplet. Konfuciustemplets
arkitekttur är annorlunda. Man kan se det gemensamma ursprunget men skillnaderna är stora. Det blev
en Instant nudles till lunch. Ingen höjdare.
Vi tog tunnelbanan tillbaka till Qianmen. Beijings tunnelbana fungerar mycket bra. Den är fullt
jämförbar med sin motsvarighet i städer som London, Madrid och New York.

Från Qianmen gick vi till Tiananmen för att gå upp och se utsikten över torget så som Kinas högsta
ledare och deras prominenta gäster får se den. Efter inköp av biljett, biljett- och säkerhetskontroll så
fick vi följa strömmen av turister upp för Tiananmens trappor. Att Himmelska fridens torg är stort syns
tydligt från Tiananmen. Man kommer inte så högt upp men det räcker för att få en bättre vy över torget.
Innan vi passerade rummet där Mao Zedong och hans efterträdare underhåller sina gäster så såg vi
många kineser som fotograferade det i godan ro. När vi kom fram så fanns det en tydlig skylt som sa
No pictures och vad jag antar var samma budskap på kinesiska. Både jag och Björn hann ta varsin bild
innan vakten kom fram och skällde på oss.

Kvällsmaten åt vi på favoritstället på Meishi Jie. God mat och trevlig personal. Varken jag eller Björn
kände för att prova någon ny restaurang innan tågresan till Lhasa.
Vår Beijingguide Thomas mötte oss på hotellet strax före sju. En kvart senare åkte vi mot Beijing West
Railway Station. Det är Kinas största järnvägsstation och där kan passera upp till 400000 passagerare
om dagen. Efter incheckning, biljett- och säkerhetskontroll så hamnade vi i en stor väntsal. Proceduren
var till förväxling lik det man gör på en flygplats. Ända skillnaden var att man inte fick lämna ifrån sig
bagaget. I väntsalen fick vi instruktioner inför färden av Thomas innan han lämnade oss. Vi fick bland
annat en hälsodeklaration för resenärer till högplatån att fylla i. Den bjöd på flera felaktiga men
underhållande engelska översättningar. Bland annat avråddes Highly dangerous pregnant women från
att resa till Tibet.
En stund före avgång öppnades dörrarna till perrongen. Det blev rusning och tämligen trångt i
trapporna. Inte helt lätt att ta sig fram i trängseln med packningen. Vi hittade i alla fall rätt vagn och
kupéer utan större problem. Vi var fördelade på två kupéer för att alla skulle få mittsäng. Vi åkte så
kallad Hard sleeper vilket innebar kupéer med sex fixa sängplatser. Mittsängen gick inte att fälla undan
på dagtid som i SJ's gamla sovvagnar. Det gjorde att man inte kunde sitta bekvämt i kupén. De stora
ryggsäckarna gick att stuva i kupén i ett fack över gången. Resten av packningen fick man ha i sängen
eller lägga på golvet. Toaletterna var av typen hål i golvet och snuskiga redan när vi klev på. Det fanns
ingen läslampa men däremot uttag för syrgas.
Tåget var välfyllt. Vi delade kupéerna med kineser och tibetaner. Det avgick klockan 21:30, helt i
enlighet med tidtabellen. Strax efter klockan 22:00 släcktes ljuset i vagnen. God natt!
~30 C och uppehåll och allt soligare under dagen
23433 steg

2009-06-08 - Dag 9 - Tåg genom Kina
Många av oss som lever här under den klara solen talar olika språk, har olika kläder och
kanske även olika religioner. Vi är emellertid allesammans lika i det att vi är människor, och vi
har alla känslan av ett "jag", och vi delar alla önskan att få vara lyckliga och strävan att
undvika lidande.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Jag sov och slumrade tämligen väl hela natten. Klockan 8:00 tändes ljuset i vagnen så då gick jag upp.
Det spelades musik och lästes upp information i tågets högtalare. Emellanåt var informationen på
engelska och då företrädesvis turistinformation om området som passerades.
Jag och Gunnar köpte frukost från en vagn som passerade i gången. Måltiden bestod av rissoppa, syrlig
kål, kokt ägg och en bulle. Långt ifrån det bästa jag ätit. Björn och Torbjörn som tagit mer tid på sig för
att vakna gick till restaurangvagnen i stället och fick en bra frukost. Resten av måltiderna på tåget
inmundigades i restaurangvagnen. Den här dagen blev det Beef and potatoes till lunch (kinesisk
kalops) och Chicken and red pepper till kvällsmat.

På förmiddagen stannade tåget i Xi'an. Det blev kaotiskt när folk skulle både av och på med mycket
packning. Sängkläderna byttes inte så de nya passagerarna fick finna sig i att nyttja de som redan
använts av någon annan. Vid 16-tiden stannade tåget i Lanzhou. Strax efter 19 kom tåget till Xining och
vi hade passerat gränsen till Tibet. Dock inte gränsen till Tibetanska Autonoma Regionen (TAR). TAR
skapades 1965 av Kina och består av centrala Tibet (den tibetanska provinsen Ü-Tsang). Det övriga
delarna av Tibet (provinserna Amdo och Kham), ungefär halva landet, inlemmades i de kinesiska
provinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan.
Jag satt i gången utanför kupén mest hela dagen och tittade på landskapet som passerade revy. Det var
en solig men något disig dag. Temperaturen steg från 25 till 35 grader. Landskapet är kuperat och
varierat. Böljande kullar ena stunden och branta berg och raviner nästa. Järnvägen följer ofta floder.
Den går på många broar och genom tunnlar.
Resan har gått sakta uppför hela dagen. Xi'an ligger 400 meter över havet och Lanzhou 1600. Efter
Xining, som ligger 2275 meter över havet, började stigningen på allvar. Efter någon timme kommer
man upp på över 4000 meters höjd väster om Qinghaisjön. Landskapet ändrar karaktär från jordbruk
med odlingar till djurhållning. Det jordbruk jag såg under dagen var mestadels manuellt utan maskiner.
När klockan blev 22:00 släktes ljuset igen.
Värt att notera är att jag under dagen var längre från havet än någonsin tidigare om man bortser från
flygresan från London till Beijing. Mitt "långt från havet" rekord sattes något efter att tåget passerat
Qinghaisjön. Där någonstans var avståndet till Bengaliska viken lika stort som till Gula havet eller
möjligen Sydkinesiska havet (cirka 1700 km)

Göran i Tibet

Jag tror på rättvisan och på den mänskliga viljan. I människans historia har det redan bevisats
att den mänskliga viljan är mäktigare än kanoner. Det gäller även Tibet där det tibetanska
folket har mer än 2200 års erfarenhet av förbindelser med Kina, Indien, Nepal, Yttre Mongoliet
och andra länder.
Även om detta är den svåraste tidsperioden för oss, tror jag fullt och fast att det tibetanska
folket, den tibetanska kulturen och religionen, kommer att överleva och blomstra igen. Det har
jag alltid trott.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Det tar tåg T27 drygt 47 timmar att åka från Beijing till Lhasa. Sträckan är 4064 km. Man lämnar
Beijing 21:30 på kvällen. På morgonen har tåget fortfarande en bit kvar till Xi'an i centrala Kina. Den
sista större stad som passeras innan ljuset släcks på nytt är Xining. Då har resan över den tibetanska
högplatån börjat. Tidigt andra morgonen passeras Golmud. När tåget rullar in på stationen i Lhasa
framåt kvällen är man glad att vara framme. Tågresan var fascinerande och inte alls långtråkig men kan
trots det inte mäta sig med de upplevelser som väntar i Tibet.
Namn på plaster, saker och annat är besvärligt när man skriver om Tibet. Det finns ofta både tibetanska
och kinesiska namn. Ibland även indiska. Dessutom förekommer ofta flera transkriptioner till det
latinska alfabetet från varje språk. Det är inte ovanligt med ett halvt dussin alternativa benämningar för
samma plats eller sak. Jag har i förekommande fall försökt välja det vanligast förekommande
tibetanska alternativet.
Även höjdangivelser är många gånger problematiskt. Det är inte alls ovanligt att hitta tre-fyra olika
höjder för samma ställe. I förekommande fall har jag använt Google Earth för att bestämma vilken höjd
jag ska använda. Jag har använt den angivning som ligger närmast det värde jag fått i Google Earth.
Dagarna i Tibet
• Dag 10 - Tåg över högplatån - Tashi Delek, Tibet
• Dag 11 - Jokhang
• Dag 12 - Potala
• Dag 13 - Ganden och Sera
• Dag 14 - Norbulingka
• Dag 15 - Tsethang
• Dag 16 - Wöka
• Dag 17 - Yatancherak
• Dag 18 - Emado
• Dag 19 - Tamadok
• Dag 20 - Chökorgye
• Dag 21 - Shugtri och Lhamo La-tso
• Dag 22 - Gyal Metoktang
• Dag 23 - Tsethang
• Dag 24 - Lhasa
• Dag 25 - Ani Sangkhung
• Dag 26 - Gyantse
• Dag 27 - Pelkor Chöde
• Dag 28 - Shigatse
• Dag 29 - Tashilhunpo
• Dag 30 - Baber
• Dag 31 - Mount Everest
• Dag 32 - Qomolangma Base Camp
• Dag 33 - Dram - Kale Shoo, Tibet
2009-06-09 - Dag 10 - Tåg över högplatån - Tashi Delek, Tibet
Oavsett vilka åsikter vi har, är vi alla lika på så sätt att vi vill vara lyckliga och vill undvika
lidande. Själv är man endast en, medan alla andra är oändliga till antalet. Därför är andra
mycket viktigare än man själv.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Jag gick upp redan kvart över sex och fick se solen gå upp över vidderna i Tibets nordöstra hörn. Strax
innan klockan sju stannade tåget i Golmud på 2840 meter över havet. Staden Golmud ligger mycket
isolerat i Qaidamsänkan på den tibetanska högplatån. Det är över 50 mil till någon annan större stad.
Från Gulmud börjar tåget jobba sig upp mot passet Thang La.
Sträckan från Xining till Lhasa heter Qingzangjärnvägen. Det är världens högst belägna järnväg. Vid
passet Thang La passeras högsta punkten på 5072 meter över havet. Sju av världens tio högst belägna
stationer finns på linjen. I tågen finns två separata syrgassystem för att förebygga höjdsjuka.
Syrekoncentrationen är höjd till cirka 26 % (normalt 21%) och via syrgasuttag kan man få ytterligare
syre via näsgrimmor. Jag såg ingen passagerare som behövde använda näsgrimma. Den högre
syrekoncentrationen räckte för alla på denna resan.

Vid halv nio åt jag frukost i restaurangen tillsammans med Torbjörn. Det blev en mycket bättre frukost
än gårdagens. Jag fördrev tiden med att läsa Lonely Planet Tibet och se landskapet passera förbi.
Högplatån är storslagen. Landskapet är kargt, gräsbevuxet och i princip utan träd och buskar. Stora
öppna vidder bryts av med höga berg. De högsta topparna är snötäckta. Några floder passeras. Jag har
sett mina första jakar och tibetansk antilop. Det var växlande molnighet och cirka 8 grader varmt när vi
passerade Thang La.
Strax innan tre stannade tåget i Nagchu (Naqu). Då är man på väg ner mot Lhasa. Nagchu ligger på
4510 meter. Det såg ut att pågå mycket byggnation i staden. Vädret hade blivit bättre med allt mer blått
mellan molnen och en temperatur på 16 grader.

Vid fyratiden nådde vi fram till bergsryggen Nyenchen Tanglha. Under drygt 1.5 timme åkte tåget
parallellt med denna. Bergen var vackra att se. Att vädret hade blivit ännu bättre betydde mycket.
Solsken och 23 grader. Nyenchen Tanglha har över 30 toppar som når över 6000 meter och 4 som når
över 7000. Den högsta toppen heter Nyainqentanglha Feng och är 7162 meter.
Klockan 18:38 är tåget framme i Lhasa. Det är 2 timmar och 20 minuter före tidtabellen. Skönt att vara
framme. Efter en hälsokontroll där febertemperaturen mättes så kunde vi lämna stationen. Vi kom ut på
en stor folktom yta. Hela området närmast stationen var avspärrat för alla utom resenärer och militärens
vakter. Eftersom vi inte visste mer än att vår nya guide skulle möta oss vid stationen så stannade vi
precis utanför byggnaden. Det tog inte många sekunder innan en vakt dök upp och med gester gjorde
klart för oss att där fick vi inte stanna. Vår guide Norbu hade uppenbarligen sett oss. Han mötte oss
inne på det avspärrade området när vi kom bärande på packning med ett par vakter som sällskap. Vid
avspärrningen stod vår chaufför Punso och väntade. De ledde oss till den Toyota Landcruiser som kom
att bli vår bil i Tibet.

Lhasa är Tibets huvudstad och även dess största stad. Staden ligger 3595 meter över havet. Sedan 1950
har staden vuxit snabbt. Befolkningen har ökat från 25000 till 500000 (enligt vissa källor 1100000).
Lhasa blev ett viktigt administrativt centrum på 600-talet e.Kr. då kung Songtsän Gampo från Yarlung
dalen fortsatte arbetet med att ena Tibet vilket påbörjats av hans far. Songtsän Gampo betraktas som
grundaren av det tibetanska imperiet. Från 900-talet minskade Lhasas betydelse för att igen öka på
1600-talet då den store femte Dalai Lama åter gjorde Lhasa till huvudstad.
Från stationen till Yak Hotel tog det 20 minuter. Vi passerade Potala på vägen. Dalai Lamas palats är en
mäktig syn. Vi checkade in och installerade oss på rummen. Jag och Björn fortsatte att kampera ihop.
Klockan 20:00 samlades vi i receptionen. Norbu tog oss till en tibetansk restaurang vid torget Barkhor.
Jag åt Yak With Radish. En soppa. Den smakade bra.

Vi gjorde upp en plan för dagarna i Lhasa. Norbu var tvungen att guida oss på varje större sevärdhet.
Västerländska turister får inte röra sig hur som helst i Tibet utan en licensierad guide. För utflykter på
egen hand var vi begränsade till centrala Lhasa. För vår del visade detta sig vara bra. Norbu är en
fantastisk guide. Han är trevlig, omtänksam och mycket kunnig. Om restriktionerna inte varit så
omfattande så hade vi fått klara oss mer på egen hand. Tro nu inte att jag förespråkar den kinesiska
maktutövningen i Tibet. Det gör jag verkligen inte.
I Lhasa måste man vara försiktig med vad man gör. Det finns poliser och militärer överallt, mest
militärer. De är förhållandevis tungt beväpnade och ser inte alls lika beskedliga ut som de i Beijing.
Förutom uniformerad personal så lär polis och militär ha många civilklädda på patrull. Detta
kompletteras med mer eller mindre väl dolda kameror och mikrofoner.
Jag avslutade dagen med att duscha och tvätta. Det var skönt. Det var också skönt att krypa ner i en stor
och lagom mjuk säng efter två nätter på tåget.

2009-06-10 - Dag 11 - Jokhang
Om man visar godhet för att få någonting i gengäld, för att skaffa sig ett gott ryckte, för att få
andra att tycka om en, om motivet är man själv, så är det inte en Bodhisattvagärning. Därför
skall det enda motivet i ens sinne vara inriktat på att hjälpa andra för deras egen skull.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Jag vaknade vid halv åtta, utvilad efter en god natts sömn. Det blev en lugn morgon med frukost på
hotellet. Från rummet var det först en trappa ner till markplanet, över innergården till huvudbyggnaden
och upp fem våningar till restaurangen. Ingen hiss. Trapporna kändes. Den tunna luften på 3600 meter
gör att man lätt blir andfådd. Det var värt mödan. Restaurangen serverade en bra frukostbuffé och bjöd
på fin utsikt över staden och i synnerhet Potala.

Klockan 9:00 mötte vi Norbu i receptionen. Vi gick via Barkhortorget till templet Jokhang.
Jokhangtemplet byggdes av kung Songtsän Gampo, troligen år 642 e.Kr. Det kallades ursprungligen
Rasa Tulnang Tsuklakang eller Hemlighetsfulla huset, magisk utstrålning vid Rasa (Rasa är ett tidigt
namn på Lhasa). För de flesta tibetaner är templet det heligaste och viktigaste i Tibet. Det står över den
ordensindelning som finns inom den tibetanska buddhismen, men för närvarande kontrolleras det av
Gelugorden. Den tibetanska buddhismen består av fyra större skolor och många mindre. De fyra
viktigaste skolorna är Nyimgma, Kagyu, Sakya och Gelug. Tillsammans med Potalapalatset är Jokhang
förmodligen den populäraste turistattraktionen i Lhasa. Det är en del av UNESCO's världsarv Historic
Ensemble of the Potala Palace (världsarv nummer 707) och ett andligt centrum i Lhasa.

I början av kulturrevolutionen skändades merparten av interiören i Jokhang av rödgardisterna och det
påstås att en del av templet utnyttjades som svinstia. Sedan 1980 har Jokhang restaurerats och utan
hjälp av en expert är det numera svårt att se några tecken på de missöden som har drabbat templet
under den kinesiska ockupationen av Tibet.
Det är på många sätt en stor upplevelse att gå runt i ett nästan 1400 år gammalt tempel som fortfarande
används. Vi hade turen att komma till Tibet under pilgrimsmånaden. Det förekom många aktiviteter i
tempel och kloster. Inne i Jokhang följde vi strömmen av pilgrimer. Det var mörkt. Belysningen bestod
till stor del av smörljuslampor. Jaksmör och rökelse ger en speciell doft. Pilgrimerna mumlar mantran
och har små trummor. När man gick runt i templet så klibbade skorna fast i golvet av allt smör från
smörljuslamporna. Man känner vördnad och ödmjukhet inför det hela.

Templet är fyllt med kapell och statyer. Buddha i olika uppenbarelser, en mängd beskyddare och Tibets
gamla kungar är de dominerande motiven. Dessutom finns massor av bönehjul och böneflaggor.
När vi lämnade Jokhang så tackade Norbu oss för dagen. Jag och Gunnar gick via smågator i gamla
staden till hotellet. Vi mötte de andra i receptionen klockan 12:00. Det blev Yak Momos till lunch.
Momos är som små piroger. De serveras kokta eller friterade med en currysås.

Björn stannade på hotellet under eftermiddagen på grund av besvär med magen. Jag, Gunnar och
Torbjörn promenerade Lonely Planets Old Town Walking Tour med några avvikelser. Det var soligt och
drygt 20 grader varmt. Promenaden var fin. Man kom bort från turistgatorna. Första stoppet blev det
lilla klostret Meru Sarpa. Därifrån följde vi gator med handel. Det såldes mat, kläder och prylar av
allehanda slag. Biljard är uppenbarligen populärt. Längs vissa gator fanns i princip bara små
"biljardhallar", en liten butik i markplanet med plats för ett biljardbord. Vi passerade de muslimska
kvarteren. Största skillnaden var folkets klädsel och några moskéer med minareter. När vi kom till
Barkhortorget så blev det en kopp te på ett café.
Dagen avslutades med kvällsmat på en restaurang vid Barkhortorget. De flesta restaurangerna har
tibetansk, kinesisk och nepalesisk mat på menyn. Jag åt Chicken Tikka den här kvällen. Från
restaurangen hade vi fin utsikt över torget och Jokhang.
10932 steg.

2009-06-11 - Dag 12 - Potala
Bibehållandet av sinneslugn, ett meditativt stabilt sinneslag och vishet, är som vapen. Vishet är
som kulan eller ammunitionen, och det lugna sinnet är som skjutvapnet.
Precis som vi måste genomgå smärta när vi kämpar mot yttre lidande, på samma sätt uppstår
alltid inre smärta när vi genomgår en inre strid. Därför är religionen någonting som vi måste
kontemplera inom oss.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp vid halv åtta. Dagen började lugnt med en lång frukost uppe på takterrassen. Björn var
glad för hans mage fungerade bättre igen. Klockan 10:00 hämtade Norbu oss. Vi promenerade till
Potalapalatset. Det finns en hel massa restriktioner och procedurer att följa när man som turist vill
besöka Potala. Man måste ha en licensierad guide. Dagen innan ska guiden hämta ut tillstånd och få en
tid då man är välkommen. Vår tid var 10:20. Helt i enlighet med dessa regler så var vi på plats vid
entrén klockan 10:20. Vi köpte biljetter och gick igenom säkerhetskontrollen. Röntgen av ens
tillhörigheter och metalldetektor för en själv. Inga flaskor fick tas med in på området. Lika strikt som
på en flygplats.
När vi några minuter senare kom fram till den tredje kontrollen, som gällde de nyligen inköpta
biljetterna om jag minns rätt, blev Norbu rejält utskälld. Vakterna där var riktigt otrevliga. De menade
att vi skulle ha passerat deras kontroll klockan 10:20. Norbu stod lugnt och tog deras skällande utan att
säga mycket. Folk runt omkring stod och skrattade. Huruvida det skrattade åt Norbu eller vakterna vet
jag inte. När vakterna skällt sig trötta så fick vi passera.

Det tog nästan tre timmar att se Potala. För turister finns en väg att följa runt palatset. Långt ifrån allt är
öppet för turister. Det lilla som man får se räcker trots allt långt. Potalapalatset är en imponerande
skapelse. Det är byggt på Marpo Ri, den röda kullen, och är 117 meter högt. Palatset har tretton
våningar och innehåller över 1000 rum, 10000 helgedomar och 200000 statyer. Potalapalatset var Dalai
Lamas vinterresidens tills den fjortonde Dalai Lama tvingades i landsflykt 1959.
Platsen där Potalapalatset ligger användes för meditation av kung Songtsän Gampo, som år 637 byggde
det första palatset där. Lozang Gyatso, den store femte Dalai Lama, började byggandet av det
nuvarande palatset 1645 efter det att hans andliga rådgivare Könchog Chophel påpekat att platsen var
idealisk som säte för regeringen, belägen som den är mellan Drepung- och Seraklostren och Lhasa.
Dalai Lama och hans regering flyttade in i Potrang Karpo (Det vita palatset) 1649. Potrang Marpo (Det
röda palatset) byggdes mellan 1690 och 1694. Till skillnad från Jokhang så är Potala numera ett
museum. Pilgrimer går till Potala också för att skänka pengar och offra jaksmör. Det sker dock under
lugnare former.

Det var inte så farligt jobbigt att gå upp för alla trapporna. Rekommendationen att inte besöka Potala
första dagen man är i Lhasa ska dock tas på allvar. Höjden känns. När man tagit sig upp för trapporna
kommer man ut på Deyang Shar (Det vita palatsets borggård). Väl inne i Det vita palatset så får man i
tur och ordning se:
• Tronrummet där Dalai Lama tog emot officiella gäster. Där hänger bland annat en stor bild av
den trettonde Dalai Lama, motsvarande bild av den nuvarande Dalai Lama har kineserna tagit
bort
• Mottagningshallen
• Meditationsrummet
• Dalai Lamas sovrum
Därefter kommer man in i Det röda palatset och går igenom eller passerar:
• Ett antal kapell. De har namn som Kapellet för tredimensionella mandalor, Kapellet för segern
över de tre världarna och Den odödliga lyckans kapell
• Gravchörten för trettonde, sjunde, åttonde samt nionde Dalai Lama
• Bibliotek
• Kung Songtsän Gampos meditationskammare
• Samlingssalen
De tidigare Dalai Lamas gravchörten är imponerande skapelser. De är stora, byggda av exklusiva
material som guld och sandelträ samt rikt dekorerade med pärlor och ädelstenar. Till exempel så är den
femte Dalai Lamas gravchörten 14.85 meter hög, överdragen med 3727 kilogram guld och dekorerad
med 18680 pärlor och ädelstenar. Den femte Dalai Lama är en av åtta Dalai Lamor som är begravda i
Potalapalatset.

Efter besöket på Potalapalatset så lämnade Norbu oss. Vi gick tillbaka till hotellet och åt lunch på
restaurangen Dunyas balkong. Därifrån har man fin utsikt över gatan Dekyi Shar Lam (Beijing
Donglu). Dessutom är maten god. Enligt Lonely Planet kan man äta sallad på Dunya utan att bli sjuk.
Det stämde för oss. Jag åt lätt friterade nudlar med jakkött och drack en bananlassi. Vi satt kvar på
restaurangen länge och hann dricka te innan vi gick vidare.
Under sena eftermiddagen promenerade vi på smågatorna bakom hotellet. Efter ett tag kom vi fram till
en stor marknadsgata. Där var mycket folk i rörelse. Det lockade så klart till sig många soldatpatruller.
De marscherade i grupper om minst fem soldater men ofta fler. Militären hade dessutom flera fasta
posteringar i området. Den stora militära närvaron i Lhasa tyckte jag inte om.
Det blev kvällsmat på en annan restaurang som Lonely Planet rekommenderar, nämligen Snowland.
Mera jak för min del. Är man i Tibet så får man passa på. Den här gången blev det jakfilé och
vitlöksnan. Till maten drack jag chang. Det är tibetansk öl. Det bryggs av korn, hirs eller ris. Både
smak och utseende påminner om öl som Hoegaarden från Belgien.
13822 steg.

2009-06-12 - Dag 13 - Ganden och Sera
Förr i tiden var ett krig en strid ansikte mot ansikte. Krigets segrare kunde direkt se de sårade
och lidandet hos den besegrade fienden. Nuförtiden är krig ännu fruktansvärdare eftersom
någon kan sitta i ett kontor och trycka på en knapp och döda miljoner människor utan att
någonsin märka den mänskliga tragedi han har orsakat. Mekaniseringen av kriget,
mekaniseringen av mänskliga konflikter, ökar hotet mot freden.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Jag gick upp klockan 7:00 för att vara redo för avfärd 8:30. Efter morgonbestyren och frukost på
takterrassen så mötte vi Norbu och Punso. Vi åkte österut från Lhasa mot klostret Ganden.
Det tog nästan två timmar att åka de 5 milen från Lhasa till Ganden Namgyeling men det berodde på att
vi gjorde några stopp på vägen. Klostret ligger vackert beläget på berget Wangbur cirka 4300 meter
över havet. Ganden är Gelugordens första kloster och har varit dess huvudsäte sedan det grundades
1409 av Je Tsongkhapa. Det är ett av Gelugordens tre universitetskloster (de andra två är Drepung och
Sera).

Ganden har drabbats hårt under den kinesiska ockupationen. I början av 1900-talet husade Ganden
6000 munkar. Innan upproret 1959 hade antalet minskat till 2000. Under upproret 1959 förstördes
klostret helt. 1966 utsattes Ganden för svår artilleribeskjutning av Rödgardisterna och munkarna
tvingades sedan riva resterna. Tsongkhapas mumifierad kropp brändes men hans skalle och lite aska
räddades ur elden av Bomi Rinpoche, munken som tvingats bära kroppen till elden. Återuppbyggnaden
har pågått sedan 1980-talet.
Vi kom fram till Ganden lagom för att se munkarnas förmiddagsbön, en så kallad puja, i stora
samlingssalen. Salen och dess inredning i kombination med munkarnas mumlande och sjungande gav
en upplevelse som är svår att beskriva. Vi fortsatte genom klostret efter pujan och fick se salar, statyer,
troner och traditionell utsmyckning som till exempel många thangka.

En thangka är en målad eller broderad buddistiska banderoll som hänger i kloster eller familjealtare. De
förs ibland av munkar i ceremoniella processioner. Det tibetanska ordet thang betyder platt, och därmed
är en thangka ett slags målning på en plan yta som kan rullas upp när den inte används. Den vanligaste
formen för en thangka är upprätt rektangulär. En mandala är används ofta som motiv på en thangka.
Ordet mandala betyder cirkel. I hinduiska och buddhistiska ritualer syftar mandala på en figur som ofta
ritas på marken eller målas på ett bord. Den symboliserar de kosmiska och himmelska regionerna. Det
är en sorts koncentrations- och meditationsfigurer konstruerade av cirklar och former. Inom
mandalacirkelns gränser tecknas andra geometriska figurer. Begreppet mandala är av hinduiska
ursprung. I den tibetanska buddhismen har mandala dessutom utvecklats till sandmålning.

När vi var klara med klostret så gick vi Gandens låga kora. Det är en förhållandevis lätt vandring runt
bergstoppen bakom klostret. Leden slingrar förbi flera isolerade helgedomar. Utsikten över dalgången
Kyi-chu är vacker. Vi såg stora gamar medan vi gick.
Innan vi åkte tillbaka till Lhasa åt vi lunch i klostrets restaurang. Det var enkel mat. Kokta momos.
Riktigt gott.
Från Ganden åkte vi till klostret Sera. Där fick vi se munkar debattera. Det var ett märkligt skådespel.
En äldre munk ställer en fråga till två eller tre yngre munkar och klappar i händerna. De yngre
munkarna ska besvara frågan och argumentera för sina respektive ståndpunkter.

Sera hade mer än 5000 munkar 1959. Klostret skadades allvarligt efter invasionen av Tibet och under
kulturrevolutionen. Sedan 1980-talet har det till stor del reparerats. 2008 hade Sera 550 munkar, men
antalet sjönk till bara en handfull efter oroligheterna samma år.
Vi tog en lokalbuss tillbaka från Sera till centrala Lhasa. Det kostade 2 Yuan (2.30 kronor). Väl tillbaka
på hotellet så gick vi till Dunya och avnjöt Lhasa Beer på restaurangens balkong. Det blev indiskt till
kvällsmat.
12510 steg

2009-06-13 - Dag 14 - Norbulingka
Godhet och kärlek är värdefulla egenskaper i livet. De är inte komplicerade. De är enkla, men
svåra att tillämpa.
Man kan utöva godhet om man inser det faktum att alla människor är en del av mänskligheten
och den mänskliga familjen, oavsett skillnader i religion, kultur, ras eller synsätt. Innerst inne
finns det ingen skillnad.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Det blev en tidig morgon. Jag gick upp redan klockan 6:00, före solen. När solen gick upp så vaknade
fåglarna. Det var som att trycka på en knapp. Tystnad i mörkret, sedan en massa kvitter i solljuset.
Anledningen till att gå upp så tidigt var att vi skulle gå Jokhangs kora. Många pilgrimer går koran på
morgonen och det ville vi se.

Vi gick koran mellan sju och åtta. Det var väl värt en tidig morgon. Det blev en skön promenad i den
friska men lite kyliga morgonluften. Vi gick ett varv. De flesta pilgrimer går tre varv men somliga går
fler. Det viktiga är att man går ett udda antal varv. Några var extra ambitiösa och prostrerade runt. En
prostrerande person tar sig fram genom att först stående utföra ett bestämt rörelsemönster med
händerna, sedan lägga sig rak lång på mage för att till sist resa sig upp och ta några steg fram för att
börja om från början.
Det blev frukost på hotellet strax efter åtta. Kvart i nio gick jag till det stora postkontoret nära Potala
för att posta vykort. På vägen tillbaka fick jag se ett kinesiskt snabbmatställe öppna. De spelade hög
musik. Personalen ställde upp på trottoaren utanför och genomförde en synkroniserad dans. Något
liknade har jag aldrig sett utanför McDonalds i Sverige.
Vid tio mötte Norbu oss i receptionen. Vi tog lokalbuss 109 till Norbulinka. Det kostade 1 Yuan (1.15
kronor). Priserna på kollektivtrafiken kan man inte klaga på. Vi fick gå en kort sträcka från
busshållplatsen till målet för utflykten.

Norbulinka är Dalai Lamas sommarresidens. Den fjortonde Dalai Lama är Tibets statsöverhuvud. Det
är en märklig situation att jag som turist kan besöka Norbulinka och Potala medan han inte är
välkommen. Detta tänkte jag särskilt på när vi gick in i det palats som byggdes på 1950-talet åt den
fjortonde Dalai Lama.
Det var den sjunde Dalai Lama som började bygga Norbulinka 1755. Sommarpalatset och parken
färdigställdes av den åttonde Dalai Lama 1783. Sedan dess har några byggnader tillkommit, bland
annat det Nya Palatset på 1950-talet. Det var från Norbulinka som den fjortonde Dalai Lama flydde
från Tibet 1959. Efter hans flykt utsattes området för artilleribeskjutning. Reparationer har genomförts
men den forna prakten har gått förlorad på grund av bristande underhåll.

Vi tog buss 106 tillbaka till centrum. Innan vi tackade Norbu för dagens guidening så tog han oss till en
affär där vi köpte säckar till de stora ryggsäckarna. De skulle åka häst under vandringen och extra
skydd rekommenderades, både för ryggsäckens och hästens skull.
Det blev indiskt till lunch. Därefter organiserade jag packningen inför morgondagens avfärd. Det blev
eftermiddagsfika på Dunyas balkong. Vi gick koran runt Jokhang igen efter kvällsmaten.
15040 steg

2009-06-14 - Dag 15 - Tsethang
Det sägs att en person som beter sig som en fiende mot en är ens bästa lärare. Genom att vara
beroende av lärare kan man inse vikten av att vara tålmodig, men man får inte något tillfälle att
verkligen utöva tålamod. Men den verkliga övningen i att tillämpa tålamod får man när man
möter en fiende.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Efter fyra dagar i Lhasa med omnejd för acklimatisering till höjden var det nu dags att åka österut till
området där den veckolånga vandringen skulle genomföras. Första etappen var en bilresa till staden
Tsethang som ligger sydöst om Lhasa. Färden runt bergen är 16 mil lång och tog cirka 3 timmar.
Jag gick upp vid halv åtta. Det blev den vanliga morgonrutinen med dusch följd av frukost på
takterrassen. Vi checkade ut men eftersom vi skulle komma tillbaka till Lhasa efter vandringen och då
bo på Yak Hotel igen så fick vi behålla våra Safety Deposit skåp. Skåpen var rymliga så Björn och jag
fick utan problem plats med alla saker som inte behövdes under vandringen.
Klockan 9:00 hade vi packat in oss i vår bil och rullat ut från hotellets innergård. För att åka till
Tsethang från Lhasa följer man först väg G318, mera känd som Friendship Highway, åt sydväst. Vägen
följer floden Lhasa He.

Cirka 1 mil utanför Lhasa, vid byn Nyethang, stannade vi vid en klippa med en relief föreställande
Buddha. Norbu kallade den Buddha on the Rocks och berättade att den är flera hundra år gammal.
Efter 5 mil lämnade vi Friendship Highway och åkte rakt söderut på den tämligen nya bro- och
tunnelkombinationen som byggts för att korta restiden mellan Lhasa och Lhasa Gonggar Airport
(LXA). Först är det 2.7 km bro över Lhasa He, sedan följer den 3 km långa Galashantunneln och tillsist
ytterligare 4.1 km bro över floden Yarlung Tsangpo som för de flesta förmodligen är mera känd som
Brahmaputra.
Vi stannade en kort stund i byn Jiazhulinzhen vid flygplatsen. Därifrån fortsatte vi österut längs
Yarlung Tsangpo på väg S101. Landskapet såg överraskande torrt ut. Med undantag för floden så
liknade det en öken. Mycket sand. En del bergssidor är täckta av sanddyner. Norbu berättade att det är
lite vatten i floderna. Trots de till synes dåliga förutsättningarna så såg jordbruk ut att vara den
dominerande sysselsättningen. Mycket manuellt arbete och få maskiner.

Fram till flygplatsen var trafiken tät. Därefter så glesnade den påtagligt. Folk kör väldigt olika. Allt från
mycket långsamt och försiktigt till toksnabbt förkommer. Ytterligheterna är dock vanligare än hemma.
Punso körde lugnt och med stort tålamod. Det kändes tryggt att åka med honom. Från Lhasa fram till
bron över Lhasa He så var vägen asfalterad men i dåligt skick. Efter flygplatsen var vägen betydligt
bättre. Väl framme i Tsethang checkade vi in på Shannan Hotel, ett modernt kinesiskt hotell med hög
standard.
Tsethang är Tibets fjärde största stad. Den ligger strax norr om Yarlungdalen på 3515 m och har 52000
invånare. Tsethang har blivit ett viktigt administrativt centrum för Kina i egenskap av huvudstad i länet
Lhoka (Shannan). En stor militärbas finns i staden.
Den gamla delen av Tsethang ligger vid berget Gangpo Ri som är ett av Tibets heliga berg. Enligt
legenden så är Yarlungdalen det tibetanska folkets vagga. Historien förtäljer att Chenresig,
medkänslans Bodhisattva, i form av en apa steg ner från himlen till Snölandet. Han mediterade i en
grotta på sluttningarna av Gangpo Ri. Den kvinnliga vita demonen Sinmo ändade hans ensamhet och
de fick sex barn tillsammans - början av det tibetanska folket.

Under eftermiddagen åkte vi till Yumbu Lhakhang som ligger några kilometer söder om Tsethang. Det
är en borg som ligger mycket vackert högt upp på ett berg i Yarlungdalen. Grundandet av Yumbu
Lhakhang berättas i legender och myter. Standardberättelsen är att det byggdes på 100-talet f.Kr. för
kung Nyentri Tsenpo, en historisk figur som sedan länge är en del av mytologin. Det är mer troligt att
Yumbu Lhakhang är från den 600-talet e.Kr. när kung Songtsän Gampo regerade.
Promenaden upp till Yumbu Lhakhang var inte så svår. Värmen var mer besvärande än höjden. På
kullen bakom borgen köpte jag böneflaggor av en tant.
När vi på kvällen skulle gå och äta så guidade Norbu oss till den enda restaurangen i staden med
engelskspråkig meny. Kortaste vägen mellan hotellet och restaurangen gick genom Tsetangs Red-light
District. Det är tragiskt att se kvinnor som står i skyltfönster och visar upp sig. Restaurangen var riktigt
bra. Den serverade den vanliga mixen av indiskt, kinesiskt och tibetanskt.
På hotellet fanns en stor tjock bok med titeln China's Tibet. Ett praktverk med massor av fotografier
och illustrationer som komplement till texten. Innehållet var massiv propaganda för Kinas anspråk på
Tibet. Jag kom att tänka på skrifter från 30-talets Nazityskland. Joseph Goebbels skulle säkert blivit
stolt över sina kinesiska lärjungar (om han kunnat bortse från att de är hängivna kommunismen). Boken
beskrev Tibet före 1950 med elände och misär för alla utom Dalai Lama och hans närmast förtrogna.
Fotografier från den tiden visade bara lidande människor. Efter 1950 beskrevs Tibet som ett paradis och
alla foto visade glada människor.
11224 steg

2009-06-15 - Dag 16 - Wöka
Om vi inser att mänskligheten är en enhet, så inser vi också att alla skillnader är sekundära.
Om vi känner respekt och tillgivenhet för andra människor, kommer vi att erfara en känsla av
lycka. På detta sätt kan vi skapa verklig harmoni, verkligt broderskap. Försök att vara
fördragsam i ditt eget liv. Man kan ändra sin egen inställning om man hela tiden övar sig. Det
mänskliga medvetandet har fantastiska möjligheter - försök att öva upp det.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp klockan 7:00. Duschade för sista gången på en vecka. Vid 7:45 gick vi till restaurangen
med engelskspråkig meny för att äta frukost. Jag beställde en amerikansk frukost. Det blev den bästa
frukosten hittills under resan. Bland annat ingick riktigt goda ägg och stekt potatis.
Klockan 9:00 lämnade vi Tsethang och åkte längs väg S306 till Zangri. Vägen går längs floden Yarlung
Tsangpo. Vi stannade och beundrade floden och dalgången vid ett par tillfällen. Det är ett vackert
landskap. I Zangri lämnade vi den förhållandevis bra vägen S306. Efter 3 mil på asfalterad väg följde 5
mil mindre grusvägar. Vi åkte i en dalgång längs en mindre flod. På vägen passerade vi några små
vattenkraftverk. Resan till byn Wöka tog två timmar, inte fyra som Läs & Res skriver i sitt program.

Wöka ligger vackert i en förhållandevis frodig dalgång cirka 3900 meter över havet. På dalens botten
växer gräs och låga buskar. Floden är inte så stor längre. Den liknar mer en å eller stor bäck. Bergen ser
karga ut. I sydöst syns en vacker pyramidformad snötäckt topp. Byn ligger en bit upp på södra sidan.
När vi kom till Wöka var hela hjälpstyrkan redan där. Förutom Norbu och Punso så tillkom ytterligare
fem herrar. Kocken som följde med på vandringen och en lastbilschaufför hade vi redan träffat i
Tsethang. Lastbilen fraktade utrustning och förnödenheter. De sista som anslöt var tre hästskötare.
Hästarna bar all packning inklusive våra stora ryggsäckar under vandringen. Vi bar på vår
dagspackning och det räckte för att göra vandringen jobbig.

Ankomsten till Wöka blev en mjukstart på vandringen. Tälten var uppsatta och kocken i full gång med
att förbereda vår lunch. Han bjöd på pasta och grönsakssoppa. Till efterrätt fick vi vattenmelon. Under
eftermiddagen promenerade vi i dalgången. Jag såg bland annat härfågel. Det blev även en promenad i
Wöka före kvällsmaten. I skymningen hördes en gök. När solen gick ner började det blåsa. Vinden
bedarrade när temperaturen sjönk. Kvällsmaten imponerade. Kocken lagade till 6-7 rätter. Hur han
lyckades med det förstår jag inte. Han hade ett (möjligen två) campingkök till sitt förfogande. Gott var
det i alla fall.

Det blev bra nätter i tält under vandringen. Vi var fyra som delade på två tremannatält. Gott om plats
med andra ord. Tälten var svenska fjälltält. Jag hade med samma sovsäck och liggunderlag som jag
använde i Sydamerika. Sovsäcken var för varm men bättre det än tvärt om. Nu var det bara att knäppa
upp lite för att få en behaglig temperatur.
6908 steg

Bra väder
2009-06-16 - Dag 17 - Yatancherak
Om man hyser kärlek och medkänsla gentemot alla levande varelser, och särskilt gentemot sina
fiender, så är det sann kärlek och medkänsla. Den sorts kärlek och medkänsla man hyser
gentemot sina vänner, sin hustru och sina barn är när allt kommer omkring inte sann kärlek.
Det är tillgivenhet. Den sortens kärlek kan aldrig bli gränslös.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag väcktes av fågelsång då solen gick upp. Angenämt att inte väckas av skällande hundar eller galande
tuppar som jag räknat med. Jag sov tämligen väl hela natten och var utvilad och redo för den första
dagen på vandringen. Vid halv sju gick jag upp. Det var kyligt men inte kallt på morgonen. Jag delade
tält med Björn. Vi packade och tog ner tältet före frukost. Kocken imponerade igen. Vi fick risgröt med
banan, omelett, toast med honung eller sylt, ost, kaffe och te. En minst sagt stadig frukost.

Vid nio fick vi skjuts 5 km till byn Peiching där vandringen skulle börja. Vi sa adjö till chaufförerna.
De körde bilen och lastbilen runt bergen till byn vid klostret Chökorgye (även kallat Cholkor Gyal) dit
vi anlände efter fyra dagars vandring. Till och med lunchen den tredje dagen vandrade vi i östnordöstlig
riktning. Därefter fortsatte vi åt sydöst resten av dag tre och dag fyra.
Fram till lunchpausen klockan 12:00 följde vi en grusväg. Lunchen åt vi på en lite ö i floden som rann
längs vägen. Vi fick Fried Rice och frukt till efterrätt. Norbu berättade att grusvägen var ny. Tidigare
fanns här bara en stig. Det gick sakta uppför hela tiden utan att bli speciellt krävande. Motorcyklar som
körde förbi rev upp damm och störde friden.

Efter en timmes lunchpaus fortsatte vi. Grusvägen ersattes av en betydligt trevligare stig. Naturen nere i
dalgången påminde mig om Hovs Hallar. Byt bara ut de tibetanska buskarna mot skånska enbuskar och
jakarna mot kossor. Under eftermiddagen passerade vi ett läger för larvsvampsletare. Norbu försökte
förklara vad en larvsvamp är för oss. Jag förstod inte hans förklaring men jag klandrar honom inte.
Larvsvampar är inte vilken skapelse som helst.
Larvsvampar (caterpillar fungi på engelska, yartsa gunbu på tibetanska) är resultatet av ett parasitiskt
förhållande mellan svampen Cordyceps och spökmalens larv (Thitarodes). Flera arter lever på den
tibetanska högplatån. Svampen gror i levande larver (och andra organismer), dödar och mumifierar
larven för att sedan växa från larvens kropp. Larvsvampar är kända i västvärlden som läkemedel och
dess användning har en lång historia i såväl traditionell kinesisk medicin som traditionell tibetansk
medicin. På Tibets landsbygd har yartsa gunbu utvecklats till den viktigaste källan för kontant
ersättning. Den bidrar med 40% av den årliga kontanta inkomsten till lokala hushåll och 8.5% av BNP
(2004). Priserna på yartsa gunbu har ökat kontinuerligt. 2008 handlas ett kilo av lägsta kvalitet för 3000
US-dollar, för bästa kvalitet betalades över 18000 US-dollar.

Vid halv fem nådde vi fram till lägerplatsen. Vi reste våra tält och packade upp liggunderlag och
sovsäckar. Sedan bjöds det på te. Det var skönt att ta det lugnt och vila fötterna en stund. Några grupper
med tibetaner som letat larvsvampar passerade lägret. Det visade stolt upp dagens skörd vilket inte var
många larvsvampar. Säsongen var nästan över. Kocken lagade en sexrätters middag. Det var verkligen
lyx att ha en kock med på vandringen.
En lång dag gick mot sitt slut. När solen var på väg ner tilltog vinden och mörka moln hopade sig. Vi
kröp ner i sovsäckarna för att samla kraft inför nästa dag. Den etapp vi avverkat började på 4000 meter,
var 16.5 kilometer lång fågelvägen och slutade på 4600 meter. Det innebar att vi klättrat 600 höjdmeter
och säkert gått runt 2 mil. Jag var lite tung i huvudet men annars i god form. Björn kände av dagens
ansträngning och höjden. Han mådde inte bra.
28862 steg

2009-06-17 - Dag 18 - Emado
Det måste finnas en jämvikt mellan materiellt och andligt framåtskridande, en jämvikt som
uppnås genom kärlek och medkänsla. Kärlek och medkänsla utgör alla religioners innersta
kärna.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp kvart över sju efter en god natts sömn. Det gick bättre att sova här än vid Wöka. Vi hade
ju själva satt upp tälten så de stod bättre. Det var 6°C när jag klev ut ur tältet. Det regnade lite precis
innan jag gick upp så marken var fuktig. Molnen låg fortfarande kvar. Frukosten var förnäm. Vi fick
yoghurt, omelett, toast med honung eller sylt, ost, kaffe och te.

När vi tagit ner tälten och lämnat dem tillsammans med våra stora ryggsäckar till hästskötarna så gav vi
oss iväg. Vandringen fortsatte uppför dalgången. Landskapet blir kargare ju högre upp man kommer. Av
någon för mig okänd anledning blev jakarna fler. De trivs uppenbarligen i den karga miljön. Förutom
jakar så såg jag även murmeldjur.
På förmiddagen var det växlande molnighet men inget regn. Vädret gjorde det besvärligt att vara rätt
klädd. Solen värmde bra när den visade sig men så fort molnen kom i vägen kände man av luftens kyla.
Det regnade i alla fall inte så jag ska inte klaga.

Vi passerade ett par nomadbosättningar. Strax innan lunchpausen kom vi till en nomadfamilj som
Norbu känner. De bjöd in oss i sitt tält och serverade Pö Cha, det vill säga traditionellt tibetanskt te,
kallat smörte på svenska. Pö Cha görs av svart te, mjölk, jaksmör och salt. Teet är ett pressat svart te
från Pemagul regionen i Tibet. Det kokas flera timmar och när en kopp ska lagas till tas lite av detta
starka te (chaku) och läggs i rent kokande vatten. Mjölk, salt och jaksmör tillsätts. Drycken tillreds i en
chandong som skakas för att få smöret att smälta och blandas med övriga ingredienser. Pö Cha är
överraskande gott med tanke på ingredienserna.

Pö Cha - Tibetanskt smörte
Vill du prova denna speciella dryck men tycker att Tibet känns avlägset och har svårt att få tag på
jaksmör eller svart te från Pemagul i din lokala livsmedelsbutik så prova följande alternativa recept
(räcker till fyra):
1. Koka upp 12 deciliter vatten
2. Tillsätt 1 matsked naturellt svart te och koka blandningen 2-3 minuter
3. Sila bort tebladen
4. Häll teet i en mixer (eller en chandong om du har en sådan). Tillsätt 1½ deciliter mjölk, 2
matskedar smör och ½ matsked salt.
5. Mixa i 2-3 minuter
6. Servera direkt. Pö Cha ska drickas mycket varm.

Besöket hos nomadfamiljen kändes genuint och äkta. Deras tält var stort som ett gammalt svenskt
militärtält (den runda typen med kamin i mitten). Det fanns en kombinerad eldstad och spis i mitten
vars huvudsakliga bränsle var torkad jak gödsel. Frun i tältet var stum. Det var hon som serverade Pö
Cha. Som tur var kände vi till den tibetanska seden då smörte serveras. Koppen är bottenlös. Så fort du
sätter den i från dig så fyller en artig värd eller värdinna den till bredden på nytt. Du förväntas lämna
den full.

Digitalkameror är en innovation som lockar till kommunikation. När vi fotograferade i tältet och sedan
visade bilderna för familjen bröts isen på ett sätt som jag inte upplevt förut. Ordspråket att en bild
säger mer än tusen ord passar bra för att beskriva situationen. I synnerhet frun i tältet sken upp i stora
leenden när hon fick se våra bilder.
Medan vi besökte nomadfamiljen passerade hästarna med vår packning. Några hundra meter bort
stannade de. Då vi kom dit var kocken nästa klar med lunchen. Han bjöd på soppa, pasta i jaksmör och
frukt till efterrätt.
Eftermiddagens vandring blev ganska tuff. Vi fick gå lite längre än Norbu tänkt eftersom den vanliga
lägerplatsen inte var användbar. Det fanns för många jakar vid den så risken var för stor att vi skulle
störas under natten. Ju längre vi gick desto brantare blev det. Det i kombination med höjden gjorde
vandringen jobbig men det var väl värt mödan. Solen sken och dalgången var fantastiskt vacker.

När vi kom fram till lägret hade Norbu gått i förväg och lagt Coca Cola burkar på kylning i en bäck.
Sällan har Coca Cola smakat så bra. Lägret låg på 5100 meter ganska nära passet Gyelung La som vi
skulle ta oss över nästa dag. Platsen var väl vald och låg mycket vackert. Tälten satte vi upp på "öar"
mellan bäckar som rann ner från passet. På ena sidan av passet kunde man se en glaciär.
Kvällsmaten bestod av fyra rätter. Medan vi åt berättade Norbu lite om sig själv och sin familj. Han har
åtta syskon. När han var liten lämnade hans föräldrar honom till hans farbror. Farbrorn var en lama. När
Norbu var 8 år tog farbrorn honom till Dharamsala i Indien. Norbu stannade kvar och studerade i 12 år
innan han återvände till Tibet. Han arbetar som guide bland annat för att hålla sin engelska levande.

På kvällen var jag tung i huvudet precis som dagen innan. Dessutom hade jag värk i lungorna. Det var
en märklig känsla. Jag tog en värktablett innehållande acetylsalicylsyra. De verkar blodförtunnande
vilket kan hjälpa mot lindriga problem orsakade av hög höjd. Det fungerade bra för mig.
Björn hade det värre. Han hade verkligen ansträngt sig för att klara dagens etapp. Fågelvägen var den
13 kilometer lång. Den började på 4600 meter och slutade på 5100 meter. På kvällen mådde Björn inte
bra. Han kunde inte somna och kände sig instängd i tältet. Det slutade med att han spenderade en del av
natten utanför tältet. Han var rädd att han skulle störa mig. Trots att jag var orolig för Björn så lyckades
jag somna och sov sedan tämligen väl hela natten.
26424 steg

2009-06-18 - Dag 19 - Tamadok
Alla religioner kan lära av varandra, alla religioners yttersta mål är att skapa bättre
människor. Bättre människor vore mer toleranta, skulle hysa mer medkänsla och vara mindre
själviska.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp strax efter halv sju. Björn var vaken. Han hade haft en jobbig natt. Så fort han slöt ögonen
fick han svårt att andas. Nu var han orolig för dagens vandring. Vi skulle ju ännu högre för att för att ta
oss över passet Gyelung La. Jag gick till Norbu och berättade om Björns problem. Norbu tog fram en
stor behållare med syrgas. Medan Norbu gav Björn syrgas så tillredde kocken och hästskötarna ett
speciellt te med vitlök och örter. Efter frukosten var Björn betydligt piggare.

Tunn luft?
Vad är det som händer med luften på hög höjd? Atmosfärens sammansättning av gaser är i stort sätt
oförändrad upp till drygt 20000 meter. Luften innehåller 21% syre både på havsnivå och på toppen av
Mount Everest. Problemen man upplever beror alltså inte på luftens sammansättning.
Det som sker när man lämnar havsnivån för högre höjder är att lufttrycket minskar. Normalt lufttryck
på havsnivå är 1013.25 mbar (760 mmHg). När meteorologer talar om högtryck och lågtryck handlar
det om variationer som sällan är större än ±3%. Det är små tryckförändringar jämfört med de man
drabbas av på hög höjd. Om man utgår från normalt lufttryck vid havsnivå så har det halverats på
5486 meter, minskat till en tredjedel på 8376 meter och är endast en tiondel på 16132 meter.
Benämningen tunn luft är alltså väl vald.

Det minskade lufttrycket innebär att varje liter luft innehåller färre syremolekyler (O2). På knappt
5500 meter där lufttrycket har halverats får lungorna hälften så många syremolekyler per andetag att
syresätta blodet med. För att ge kroppen det syre den behöver måste man andas snabbare. Det räcker
dock inte så kroppen måste dessutom anpassa sig till en mindre syretillgång. När man acklimatiserar
sig till hög höjd sker följande viktiga förändringar i kroppen:
• Andningen blir djupare
• Trycket i lungornas artärer ökar för att tvinga blodet till delar av lungan som normalt inte
används på havsnivå
• Kroppen producerar fler röda blodkroppar som transporterar syre vilket gör blodet tjockare
• Kroppen producerar mer av ett särskilt enzym som underlättar överföringen av syre från
hemoglobin till kroppens vävnader
Åter till min resa. Medan vi åt frukost disponerade hästskötarna om packningen så att en häst blev ledig
åt Björn. När vi var redo att börja dagens vandring höll kocken och hästskötarna fortfarande på att
packa ihop lägret. Björn valde att börja vandra med oss andra. Norbu hjälpte honom genom att ta
merparten av hans dagspackning.
[2009-06-18_13_Vandring_till_Tamadok_400x268.jpg]
På morgonen var det 3°C varmt och mulet. När vi tagit oss över passet steg temperaturen snabbt och
precis som dagarna innan så skingrades molnen under förmiddagen. Vandringen upp till passet var
ansträngande. Stigen var brant och stenig. Ungefär halvvägs upp låg en liten sjö vid foten av glaciären.
Norbu berättade att det är en av 21 heliga Tara-sjöar. Tara är i tibetansk buddhism en kvinnlig
Bodhisattva som är känd som frigörelsens moder.
Gyelung La-passets högsta punkt är utmärkt med ett stenröse och en massa böneflaggor. Det är 5340
meter högt. Från toppen av passet har man en fantastisk utsikt över dalen vi vandrade genom. Dalen vi
vandrat genom är gräsbevuxen. Jakar och får gick och betade. På andra sidan passet är det mycket
kargt, nästan bara sten. Först efter cirka 3 kilometer när vi kommit ner till 4900 meter och pausar för
lunch dominerar gräs och buskar igen.

Efter lunchen var det inte långt kvar till lägerplatsen, bara 3 kilometer nerför. Lägerplatsen låg fint intill
en stor bäck. Det korta gräset var fullt med gula blommor som jakarna uppenbarligen inte tycker om.
Det gick nämligen en hel del jakar och betade i området. Dessutom fanns där många murmeldjur och
man hörde fågelsång. När vi såg fåglar kunder Gunnar ofta briljera med sina kunskaper. Kul att få veta
vad man ser för arter.
Det blev en lugn eftermiddag. Jag strövade runt i närheten av lägret. Tittade på jakar och murmeldjur.
Kocken lagade sex rätter till kvällsmaten. Jag var mätt och belåten när det var dags att krypa ner i
sovsäcken.

Dagens etapp var kort, bara 8 kilometer fågelvägen. Den började på 5100 meter, nådde som högst 5340
meter på passet Gyelung La för att sluta på 4700 meter. Björn gick hela vägen. Han hade fortfarande
problem inne i tältet så han bäddade med huvudet mot ingången. På kvällen fick han syrgas igen.
21160 steg
8 km fågelvägen, 5100m - (5180|5250|5340)m - 4700m

2009-06-19 - Dag 20 - Chökorgye
Anledningen till att Buddha så demonstrativt lämnade hemmet med allt som därtill hörde, blev
asket, drog sig tillbaka, mediterade, och så vidare - var att han ville visa oss, sina anhängare,
vad vi skall göra. Om Buddha var tvungen att anstränga sig så hårt för att nå upplysningen, är
det helt omöjligt för oss att nå upplysningen genom att anstränga oss bara lite.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Midsommarafton och jag vaknade i ett tält långt från majstänger, jordgubbar, sill och nypotatis. Det
blev en bra dag i alla fall. Någon hemlängtan var det inte tal om. Jag gick upp vid 7:30. Björn var glad
för han hade sovit gott hela natten. Det var 3°C varmt och det kom en regnskur innan jag gick ut ur
tältet. Molnen skingrades dock snabbt och solen värmde skönt. Frukosten bestod i stort sett av det vi
vant oss vid, nämligen: gröt, omelett, yoghurt och jakost. Istället för toast så fick vi amerikanska
pannkakor.

Dagens vandring var inte någon stor utmaning, bara 4 kilometer lång i lätt medlut från 4700 meter över
havet till 4600. Vandringen gick längs en stor bäck. En hel del jakar betade vid bäcken. Vi såg bland
annat några kalvar som utrustats med en träkonstruktion över mulen för att tvingas sluta dia. Spetsarna
på "mulställningen" gör att kalven inte kommer åt kons spenar. I ett makligt tempo tog det knappt två
timmar att promenera till nästa lägerplats vid klosterruinen Chökorgye.
Vi stannade två nätter i Chökorgye. Bilen och lastbilen mötte upp. Under eftermiddagen åkte Norbu för
att handla mat och andra förnödenheter. Innan han åkte lämnade jag över min flaska Aalborg Taffel
Akvavit och berättade att det var midsommarafton. Norbu kände mycket väl till midsommarafton men
visste inte exakt vilken dag högtiden firas. Han lovade att kyla snapsen och servera den till
kvällsmaten. På eget initiativ lovade han dessutom att köpa jordgubbar om han kunde hitta några.

Innan vi satte upp tälten fick vi städa bort en massa krossat glas från gräset. Tibet är skräpigt. Överallt
ser man skräp och det är trist. I Wöka såg vi barn tömma hushållssopor i floden. När tälten var på plats
så bjöd kocken på lunch. Det blev soppa och spagetti med jakkött och grönsaker.
Eftermiddagen ägnade vi åt att se på klosterruinen och byn. Det kändes tragiskt att se ruinen. Klostret
Chökorgye grundades 1509 av den andra Dalai Lama. Det fungerade bland annat som rastplats för
Dalai Lama då han besökte sjön Lhamo La-tso. Det husade 500 munkar då det förstördes av
Rödgardisterna i kulturrevolutionens namn. Återuppbyggnad pågår i liten skala eftersom Kina numera
endast tillåter ett fåtal munkar.

Det blev ett trevligt midsommarfirande på kvällen. Kocken hade lagat elva (11) rätter, bland annat
jakköttbullar. Någon sill fick vi inte. Däremot fick vi kinesisk svamp i olika former och det fungerade
bra som ersättning. Mitt tilltag att ha med snaps uppskattades. Vi visade våra tibetanska vänner hur
snaps ska drickas. Norbu hade ordnat små glas. Vi sjöng Helan går och gjorde botten upp. Norbu och
några av hans medhjälpare provade snapsen och sjöng en tibetansk dryckesvisa.
När vi krupit ner i sovsäckarna började de åska i närheten. Först kom det inget regn. Blixtar lös upp
tältet och dundret från åksknallarna ekade i dalgången. Vinden tilltog. När regnet väl kom var det
kraftigt. Det var en mäktig uppvisning av naturens krafter.
15911 steg

2009-06-20 - Dag 21 - Shugtri och Lhamo La-tso
Utan kärlek befinner sig mänskligheten i en mycket svår situation. Utan kärlek kommer vi att
möta överväldigande svårigheter i framtiden. Kärlek är det viktigaste i allt mänskligt liv.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp strax före 7:00. Ovädret med åska och regn var över. Det var 6°C varmt men det kändes
kallare än de andra mornarna under vandringen. Förmodligen var luftfuktigheten högre efter det
kraftiga åskregnet. Det blev ännu en rejäl frukost. Vi fick yoghurt, gröt, ägg och pannkakor.
Dagens begivenhet var att rida till passet Shugtri vid sjön Lhamo La-tso och tillbaka. Det är en
krävande utflykt. Det är cirka 13 kilometer från Chökorgye till Shugtri. Färden börjar på 4600 meter
över havet och når 5320 meter vid passet med utsiktsplatsen. Den korta vandringen dagen före är ett
exempel på bra planering av Norbu och Läs & Res.

Lhamo La-tso är ett av de viktigaste vallfartsmålen i den tibetanska regionen Ü. La är en tibetansk ord
som betyder "själ" eller "livsande". La finns i både levande och döda ting, bland annat sjöar, berg och
träd. När det gäller Lhamo La-tso så anses dess la vara Tibets själ. Alla Dalai Lama har gjort
pilgrimsfärder till Lhamo La-tso för att söka visioner som kan ses på ytan av orakelsjön. Tibets regent
reste till sjön 1933 efter den trettonde Dalai Lamas död och hade en vision av ett kloster i Amdo som
ledde till upptäckten av nästa Dalai Lama. Sjön anses även vara hem åt beskyddarinna Palden Lhamo.
Shugtri betyder Dalai Lamas tron.
Jag vill inte påstå att vi red till sjön. En bättre beskrivning är att vi åkte häst. Jag och mina
medresenärer satt på varsin häst som leddes av en hästskötare. Vi färdades i ett makligt tempo. Ungefär
halvvägs fick vi stiga av för att vandra en kortare sträcka. Hästskötarna bestämde sig för en genväg som
var ganska brant. Det gick inte att sitta kvar på hästarna. För en ovan ryttare som jag så var det skönt att
få vila rumpan en stund.

Under den andra etappen till häst såg vi en hjord Bharal eller blåfår. Till utseendet liknar Bharal mer en
get än ett får. Hanarnas horn är kraftiga, cirka 80 centimeter långa och bakåtböjda. Honor har korta
horn som står rakt upprätt. Vuxna djur når en kroppslängd av 150 centimeter och en mankhöjd av 90
respektive 75 centimeter. De väger mellan 40 (honor) och 80 kilogram (hanar). Bharal lever i Himalaya
samt i bergiga regioner i Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. De trivs bäst i områden 3000 till 5000
meter över havet men förekommer upp till 6500 meter. De livnär sig vanligtvis av gräs. Vid fara söker
de skydd vid branta ställen som sällan nås av rovdjur.

Den sista biten upp till passet vid Lhamo La-tso är riktigt brant. En trappa har anlagts för att underlätta
för pilgrimer och turister. Det är ändå rejält ansträngande att promenera upp de sista 100 höjdmeterna.
Väl uppe så har man en fantastisk utsikt över Lhamo La-tso och bergen runt omkring. Det är inte lätt att
ta sig fram på utsiktsplatsen. Underlaget är stora stenarna som är svåra att gå på, i synnerhet om man är
darrig i benen av ansträngningen att ta sig dit. Dessutom stupar det brant.

Vi stannade ungefär en halvtimme uppe på utsiktsplatsen. Norbu ägnade en stund åt att läsa böner.
Hästskötarna gjorde oss sällskap. Man får beundra deras kondition. De hade till synes inga problem att
gå upp för trappan till passet efter 13 kilometers vandring i motlut. Jag tittade länge på sjön men såg
inget som kan påstås vara en vision. Himmel, moln och berg reflekterades vackert av sjön och det var
en syn som räckte mer än väl för mig.

Vi åt en kall lunch eftersom kocken inte var med. Han hade vakttjänst vid lägret. Färden tillbaka till
Chökorgye gick inte via genvägen. Hästskötarna tyckte det var för blött i marken för att ta den nerför. I
stället följde vi den tämligen nyanlagda grusvägen i hela dess sträckning.
När vi kom tillbaka bjöds det på fika. Jag tog fram några turistbroschyrer om Helsingborg och Skåne
som jag tagit med. Norbu och de andra tibetanerna visade stort intresse för dessa. Jag berättade för
Norbu vad bilderna visade och han översatte till tibetanska. Det blev en överraskande trevlig stund. På
kvällen fick vi en sjurätters middag.
11032 steg

2009-06-21 - Dag 22 - Gyal Metoktang
Det är meningslöst att uteslutande intressera sig för sitt nuvarande liv. Hur länge man numera
än kan leva - som längst omkring 100 år - måste man sedan dö. Man vet inte när man kommer
att dö. Det spelar ingen roll hur mycket rikedom och makt man har i detta liv, det hjälper inte
alls när ens tid är ute.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag vaknade vid 7:00. Före frukost såg jag en hjort. Norbu berättade att det var klostrets hjort. Som
vanligt så blev det en god och riklig frukost. När vi bröt upp från lägret lastades de stora ryggsäckarna
och övrig packning i lastbilen. Precis som dagen innan skulle vi rida, det vill säga åka häst. Dagens tur
gick ner för Gyal Metoktang, Blommornas dal.

In i det sista var det osäkert om vi skulle kunna rida som tänkt. Dagens etapp skulle ta oss till en by
som låg i fejd med hästskötarnas by. Fejden hade inget med hästskötarna att göra. Den handlade om de
högt värderade larvsvamparna och vem som fick leta efter sådana i området mellan byarna. Sedan den
lokala polisen medlat kunde vi genomföra ritten utan att riskera bråk.
Vi åkte häst 10 kilometer till utkanten av en liten by. På vägen pausade vi två gånger. Björn hade en
incident där han nästan ramlade av sin häst. Efter ett snabbt ingripande av hästskötarna så slutade det
väl. Vid den lilla byn lagade kocken vår lunch. Det blev en pastasoppa. När färden fortsatte sa vi adjö
till hästskötarna och deras hästar. Det kändes vemodigt. Läs & Res hade anförtrott Torbjörn pengar att
ge som dricks till bland annat hästskötarna. 100 Yuan var skulle de ha. Vi var så nöjda med dem att de
fick vars 200 Yuan (230 kronor).

För vår del fortsatte färden med några kilometer vandring. Gyal Metoktang, eller Blommornas dal, gör
skäl för sitt namn. Naturen är vacker och ju längre ner man kommer desto frodigare blir det. Mot slutet
av vandringen såg vi odlingar och inte bara djurhållning. Den sista biten åkte vi bil. Lägerplatsen låg
vackert där floden blev bredare och liknade en liten sjö. Vi slog upp tälten bara några meter från
vattnet.
Solsken i kombination med lägre höjd påverkade temperaturen med besked. Lägerplatsen låg på 3800
meter. Dagen började med en temperatur på bara några få plusgrader. På eftermiddagen hade vi 34°C
varmt. Det var skönt att sitta i skuggan och ta igen sig efter de senaste dagarnas strapatser. Kocken
avslutade med flaggan i topp. Kvällens middag, som var den sista under vandringen, var med sina
tretton (13) rätter minst sagt överdådig.
10713 steg

2009-06-22 - Dag 23 - Tsethang
Om man blir mycket förmögen, till och med miljonär eller miljardär - det spelar ingen roll hur
mycket man har på banken - man kan inte ta med sig den allra ringaste liten del av allt detta.
När en rik människa dör och när ett djur dör - det är ingen skillnad.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Den sista natten i tält var avklarad för den här gången. Det kändes skönt. Jag hade visserligen sovit gott
i min sovsäck men såg ändå fram emot att återse en riktig säng. Klockan 6:45 hade jag varit vaken en
stund och kände mig redo att gå upp. Då började det regna. Skuren varade en halvtimme och sedan
försvann regnmolnen snabbt. Sin vana trogen bjöd kocken på en stadig frukost.

Målet för dagen var Tsethang. Vi åkte bil ner längs Blommornas dal. Precis som under gårdagen blev
dalen allt frodigare ju lägre vi kom. Under färden genom dalen passerade vi några byar, bland annat
Tsechu. Floden i Blommornas dal rinner ut i Yarlung Tsangpo (Brahmaputra). När vi nådde Yarlung
Tsangpo var vi bara 3250 meter över havet. Det bar genast av uppför igen.
I den lilla staden Gyatsa stannade vi en halvtimme för att sträcka på benen. Gyatsa är en typisk kinesisk
nybyggarstad i Tibet. Det återstår inte mycket av den gamla byn. Gatorna är fulla av skräp.
Motorcyklar, bilar och traktorer samsas med folk och boskap i ett kaos som trots allt tycks fungera. På
den lilla marknaden såldes mest grönsaker. Strax intill stod de obligatoriska biljardborden uppställda.

Medan vi pausade i Gyatsa körde vår lastbil förbi. Vi passerade den nästan genast när vi fortsatte
färden. Från Gyatsa bar det av uppför rejält. Väg S306 som vi åkte går över passet Potang La (även
omnämnt som Budrang La och Batang La) som når 4910 meter över havet. Vägen snirklade sig fram på
bergssidan. Ju högre vi kom desto brantare blev det. Vi fick många fina vyer över landskapet.
Bara någon kilometer från toppen av passet blev det tvärstopp. En buss på väg åt andra hållet hade
något tekniskt problem och blockerade effektivt trafiken i båda riktningarna. Det var bara att kliva ur
bilen och göra det bästa av situationen medan vi väntade på reparationen. Några mil tidigare hade vi
stannat för att Punso ville byta ett luftfilter i motorn. Bilen hade inte den ork han var van vid. Den
typen av reparationer och underhåll är vanligt i Tibet. Dammet på grusvägarna är en omständighet som
vi bortskämda svenskar är ovana vid.

Medan vi stod still hann vår lastbil ifatt oss. Till allas förvåning körde den om nästan hela kön. Den
stannade först efter att ha krockat med en minibuss. Det resulterade i en hel del upprörda känslor.
Orsaken till detta överraskande tilltag var en trasig broms. Lastbilschauffören kunde inte stanna på ett
kontrollerat sätt.
Strax efter olyckan med vår lastbil så var bussen klar att köra vidare. Den kom inte fram eftersom
lastbilen stod i vägen. Ägaren till den påkörda minibussen blev allt mer upprörd. Ett tag såg det ut att
bli handgemäng. Det avstyrdes dock. Om jag förstod det hela rätt gjorde vår lastbilschaufför och ägaren
till minibussen upp i godo. Det kostade lastbilschauffören 400 Yuan (460 kronor), nästan hela den
dricks han fått av oss.
När minibussen kört iväg gick det att flytta lastbilen så att vägen blev fri för bussen. Genast uppstod
kaos. Fordon i båda färdriktningarna började köra. Vid lastbilen fanns det inte utrymme för möten.
Trots en del incidenter när långsamma tunga lastbilar blev omkörda så inträffade inte fler olyckor. Efter
en stund var det bara vårt sällskap kvar på platsen. Norbu och bilföraren hjälpte till med att reparera
lastbilen. Verktyg, reservdelar och grundläggande fordonskunskap är uppenbarligen ett måste för den
som kör i Tibet.

Färden fortsatte när lastbilen var i kördugligt skick. Vi stannade vid passet Potang La. Där köpte
lastbilschauffören en stor uppsättning böneflaggor. Han fick den välsignade i rökelse innan han fäste
dem tillsammans med det tusentals flaggor som redan fanns på platsen. Det är lätt att förstå att han var
tacksam för omständigheterna. Om han inte upptäckt de havererade bromsarna på vägen upp till passet
så kunde det slutat riktigt illa. Vägen ner på andra sidan var lika brant och krokig.
Naturen på andra sidan passet var annorlunda. Det vi sett på vägen upp var en frodig grönska som i och
för sig avtog med höjden. Dalen vi åkte ner i såg mer ut som en liten version av Grand Canyon. Den
enda grönskan var små odlingar nere vid floden. I staden Chusum åt vi lunch. Det blev en sen lunch på
grund av den oplanerade pausen uppe på berget.

Från Chusum är det drygt 6 mil till Tsethang. Det tog ungefär 1.5 timme att köra. I Tsethang tog vi in
på samma hotell som vi bott på före vandringen. Det första jag gjorde var att duscha och det var skönt.
Efter en vecka i tält så är man smutsig även om man gör sitt bästa för att tvätta sig. I synnerhet mitt
naturligt feta hår var en sorglig syn. När det blev dags för kvällsmat gick vi genom Tsetangs Red-light
District till restaurangen med engelskspråkig meny.
Luftkonditioneringen fungerade inte i det rum jag och Björn fått så det var ganska varmt när vi skulle
lägga oss. Det besvärade inte mig. Björn däremot kunde inte somna. Efter en stund gick han till
receptionen och klagade. Han lyckades prata sig till ett annat rum med fungerande luftkonditionering.
På så sätt fick vi vars ett rum.
7337 steg

2009-06-23 - Dag 24 - Lhasa
Vi talar mycket om fred. Men fred kan existera endast i en omgivning som är kärleksfull. Därför
måste vi skapa en kärleksfull omgivning. För att åstadkomma detta måste vi ha den rätta
attityden. Därför måste freden i första hand komma inifrån oss själva. Men varför skall vi
sträva efter fred? Av det enkla skälet att fred i längden gagnar oss själva och att det är därför vi
önskar det.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Klockan 7:45 mötte jag de andra i hotellets reception. Vi promenerade till restaurangen med
engelskspråkig meny och åt frukost. På restaurangen köpte Björn några fotografier av gamla Lhasa.
Fina bilder från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
På förmiddagen åkte vi bil tillbaka till Lhasa och Yak Hotel. Vi stannade en stund vid Yarlung Tsangpo
(Brahmaputra) där färjan till klostret Samye lägger till. Färja låter stort. Farkosten såg ut som en stor
bred kanot eller liten pråm. Klostret Samye är det första buddhistiska klostret som byggdes i Tibet.
Troligen uppfördes det mellan år 775 och 779 e.Kr. Det hade varit intressant att besöka men det ingick
inte i programmet.

När vi passerade Lhasas flygplats vaknade mitt slumrande intresse för flygplan till för en kort stund. Vi
såg ett kinesiskt jaktflygplan av typen Sukhoi Su-27 lyfta. Flygplanstypen har NATO-beteckningen
Flanker och utvecklades av Sovjetunionen som ett svar på USA:s F-15 Eagle. Kina har köpt knappt 200
Su-27 och Su-30 (en förbättrad modell) av Ryssland. Dessutom har Kina drygt 100 stycken Shenyang
J-11 som är licenstillverkade Su-27:or. Nog om flygplan.
Vi kom till Lhasa i lagom tid för lunch. Eftermiddagen ägnades först åt packning och tvätt. Sedan blev
det en timme internet. Epost och nyheter från HD och SVT. Det blev tid över för att strosa på gatorna
runt Barkhor. Jag fick en kopp riktigt gott kaffe på The Tibet Summit Fine Art Café
[http://thetibetsummitcafe.com/]. Denna för en kaffegourmet trevliga överraskning ligger vid
Shangbala Hotel på gatan Mentsikhang Lam (Zangyiyuan Lu). Förutom gott kaffe bjöd de på en cool
slogan:
Come to the Summit - All other Coffee is Base Camp
På kvällen skrev jag några vykort.
8104 steg

2009-06-24 - Dag 25 - Ani Sangkhung
De som är goda och hjälpsamma mot oss är som våra föräldrar. Vi kan sprida denna kärlek
genom att betrakta oss själva som medlemmar i mänsklighetens familj i en ömsesidigt beroende
värld där vi behöver andra för vår välfärd och lycka. Om vi har ett omtänksamt och kärleksfullt
sinne får vi dessutom fler vänner. Vi mår bättre. En sådan föresats kan vara självisk. Men om vi
är själviska med vishet så inser vi nödvändigheten av att hysa kärlek gentemot andra, både
våra nära och dem som är oss fjärran, till och med våra fiender. Detta är ett sätt att sprida
kärlek.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Klockan ringde 7:30. Med vandringen i färskt minne så får det betraktas som sovmorgon. Det blev
frukost på hotellets takterrass. Där var allt sig likt med undantag för att vi inte fick de små tomaterna
som stekts försiktigt tillsammans med persilja. Synd, de var goda till äggröra och bacon. Hotellet hade
nog fler gäster nu. Vid frukosten var nästan alla bord upptagna. Jag hörde danska, franska och tyska.
[2009-06-24_03_Rokelse_vid_beskyddartempel_400x268.jpg]
Norbu mötte oss i receptionen klockan 9:30. Vi gick till nunneklostret Ani Sangkhung som ligger några
hundra meter från Jokhangtemplet. På vägen passerade vi ett litet beskyddartempel. Utanför det eldades
rökelse i stora mängder direkt på gatan.

Klostret Ani Sangkhung byggdes på 600-talet av kung Songtsän Gampo. Han använde det för
meditation. Den kammare som kung Songtsän Gampo mediterade i finns fortfarande att beskåda. Från
1100-talet har klostret nästan uteslutande varit för nunnor.


När vi kom till Ani Sangkhung pågick förmiddagens puja. Nunnornas puja, det vill säga bön, skiljde sig
en del från det vi sett hos munkarna i Ganden. Norbu förklarade att de här nunnorna blandade
buddhismen med Tibets gamla religion Bön. Det innebär att de använder mer musik och fler instrument
än de mer renläriga buddhisterna. Kombinationen av den mörka salen med dess dekorationer, ljus och
doft av smörljus, musiken och mumlandet av mantran skapade tillsammans en mycket speciell
stämning.
Jag köpte två stycken Singing Bowl i nunnornas affär. Den ena ska jag ha själv och den andra ska Anne
och Calle få som tack för att de hjälper mig med praktiska saker hemma när jag är borta länge. När vi
sett nunneklostret så gick vi via Jokhang och Barkhor tillbaka till Yak Hotel. Det blev lunch på Dunyas
balkong.

Efter en stund på internet blev det fika hos Dunya. Därefter strosade vi i gamla stan på gator vi gått
innan. Bland annat hamnade vi på en gata med många tandläkare. Det såg inte så kul ut att anlita dem.
Patienter behandlades med full insyn från gatan. Jag köpte ytterligare några souvenirer. Det blev en Tshirt
till mig själv och varsin till mina kusiner Måns och Anna.

På Barkhortorget fick vi se den tokiga vattenbilen i sitt esse. Jag hade sett den tidigare från Dunyas
balkong. Det handlar om en tankbil som kommer körande. Den spelar en trudelutt ungefär som
glassbilen hemma. Istället för att stanna och sälja glass så sprutar den här bilen vatten. Om man inte
hinner undan så riskerar man att bli rejält blöt. Jag och Gunnar klarade oss utan att bli blöta och
avslutade strosandet på en servering med utsikt över Barkhortorget. En Lhasa Beer smakade gott i
värmen.
På kvällen gick vi till den restaurang som Norbu tog oss till första kvällen i Lhasa. Det blev en trevlig
avslutning på vistelsen i staden. Jag tog chansen och gick till The Summit för en kopp gott kaffe efter
middagen.
13472 steg

2009-06-25 - Dag 26 - Gyantse
Kristendomen och buddhismen har när allt kommer omkring samma lära, samma mål. Genom
bättre kommunikationer blir världen hela tiden allt mindre och mindre. Denna utveckling
medför att olika trosriktningar och olika kulturer också kommer allt närmare varandra. Jag
anser att detta är mycket bra.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp klockan 7:30. Det blev en sista frukost på Yak Hotels takterrass. Klockan 9:00 hade vi
lastat in oss med packning och allt i vår bil. Färden åt sydväst mot resans höjdpunkt började. Via
städerna Gyantse och Shigatse tog vi oss till Qomolangma Base Camp. Först efter fem dagar var vi
framme.
De första 5 milen följde vi samma sträcka av väg G318 (Friendship Highway) som vi åkte till och från
Tsethang. Istället för att svänga av mot Galashantunneln fortsatte vi åka Friendship Highway västerut. I
byn Chushul gjorde vi ett kort toastopp. Det kostade 2 Yuan (2.30 kronor) att använda den offentliga
toaletten. Avgiften betalades till en herre vid dörren. Det är nog den snuskigaste toalett jag någonsin
betalat för att få använda. Riktigt äcklig!

Några kilometer efter Chushul åkte vi över Yarlung Tsangpo (Brahmaputra). På andra sidan floden gick
vägen längs foten av Chuwo Ri som är ett av Ü's fyra heliga berg. Där stannade vi vid en dürtro,
begravningsplats på svenska, där så kallad Sky burial genomförs. Sky burial (jag har inte hittat någon
översättning till svenska, möjligen är himmelsbegravning rätt benämning) är en mycket gammal
tradition och fortfarande den vanligaste formen av begravning i Tibet.

När döden inträffat placeras den avlidnes kropp i en sittande position under 24 timmar medan en lama
reciterar böner från Den tibetanska dödsboken. Laman ska med sina böner hjälpa den avlidnes själ på
resan genom Bardos 49 nivåer, det vill säga resan från död till återfödelse. Efter tre dagar välsignas
kroppen. Därefter viks kroppen ihop till ett förvånansvärt litet paket genom att ryggraden bryts. Den
bärs på ryggen av en nära vän till en dürtro. Där utför personer som kallas rogyapas en rituell
styckning av kroppen. Kroppsdelarna blandas med tsampa (en deg gjord på mjöl av rostat korn). Efter
ceremonin lämnas kroppsdelarna för att utsättas för mahabhuta (naturkrafterna) och djur - särskilt
gamar och andra rovfåglar. Det visas inte mycket öppen sorg vid en Sky burial. Själen anses redan ha
lämnat kroppen och begravning i sig anses vara ett rent bortskaffande av kvarlevorna, eller snarare en
sista handling av medlidande för fåglarna. I stora delar av Tibet är marken för hård och stenig för att
gräva en grav. Tillgången på trä och andra bränslen är knapp så kremering är inte ett realistiskt
alternativ. En Sky burial är helt enkelt ett praktiskt sätt att hantera döden.

Från begravningsplatsen fortsatte vi färden mot passet Kamba La (Gampa La). Vägen upp är en
snirklande serpentinväg. Vi körde ifatt en konvoj med närmare 100 armélastbilar. Strax innan vi nådde
toppen av passet hade vi kommit förbi hela konvojen. Medan vi stannade och beundrade utsikten hann
merparten av konvojen att passera. Punso var mindre glad åt detta men tog det hela med ro.
Passet Kamba La når 4750 meter över havet. Man har fin utsikt över dalen som vi kom från med
Yarlung Tsangpo (Brahmaputra) men ännu bättre utsikt över dalen på andra sidan med den heliga sjön
Yamdrok Yutso. Sjön kallas även Den turkosa sjön eftersom den vid klart väder har en sagolik turkos
färg. Den ligger 4441 meter över havet. När vi kört ner från passet så stannade vi vid strandkanten.
Sedan följde vägen sjön knappt 5 mil till staden Nangartse. Nu hann vi ifatt konvojen igen. Många
omkörningar blev det.

När vi åkte längs sjön såg vi en Svarthalsad trana. Det är en förhållandevis sällsynt fågel.
Uppskattningsvis finns endast 6000 individer kvar. Arten är rödlistad och klassad som sårbar av
Internationella naturvårdsunionen (IUCN)

Vi åt lunch i Nangartse och åkte sedan vidare mot passet Karo La (Garo La) som ligger i östra delen av
bergsryggen Lhagoi Kangri. Vägen upp till Karo La är inte en serpentinväg. Den ser mer ut som en
vanlig landsväg med långa raksträckor som bryts av enstaka kurvor. Passet Karo La är 5045 meter högt.
Det är omgivet av en handfull bergstoppar på över 6000 meter. Den högsta toppen i området är Nojin
Kangsang på 7206 meter. Vid passet passerar man nära två stora glaciärer. Den som syns bäst kommer
från Nojin Kangsang.

Karo La har en given plats i brittiska historieböcker. 1903-1904 invaderade brittisk-indiska styrkor
Tibet för att upprätta handel och förekomma ett motsvarande ryskt initiativ. Den här invasionen kallas
Den brittiska expeditionen till Tibet eller Younghusband expeditionen efter dess ledare överstelöjtnant
Sir Francis Edward Younghusband. Den 9 maj 1904 utkämpades en strid mellan britterna och de
tibetanska försvararna vid Karo La. Det är den högst belägna plats som den brittiska armén stridit på.
När britterna nådde Lhasa den 3 augusti hade den trettonde Dalai Lama flytt till Urga, huvudstad i Yttre
Mongoliet. Kvarvarande tibetanska företrädare ansåg sig inte ha mandat att förhandla eller sluta avtal
med britterna. Det kunde endast Dalai Lama göra. Younghusband accepterade inte detta utan tvingade
Tibets representanter att sluta ett avtal som gav det brittiska imperiet rätt att idka handel i Yadong,
Gyantse och Gartok samt ålade Tibet att betala ett skadestånd på 500000 pund.

På vägen till dagens slutmål, staden Gyantse, tog vi oss över ytterligare ett pass. Det heter Simu La och
är 4280 meter högt. Vid Simu La kunde vi tydligt se spåren av vattenkraft. Bergssidorna i dalen
nedanför var mycket eroderade. Från Simu La kom vi ner i dalen Nyang Chu. Det är ett av de
bördigaste områdena i Tibet. Gyantse ligger i den östra delen av dalen.
Vi kom fram till Gyantse mitt på eftermiddagen. Bland det första man lägger märke till är fortet
Gyantse Dzong. Det dominerar stadens skyline. En dzong är en byggnad som är en kombination av
befästning, administrationskontor, kloster och tempel. De är vanliga i Himalayas buddhistiska länder, i
synnerhet Bhutan och Tibet.

Vi checkade in på hotellet. Det blev inte det hotell som Läs & Res utlovat men det blev bra ändå. Jag
minns inte varför vi bytte hotell. Jianzang Hotel som vi hamnade på är känt från en BBC-dokumentär
som heter A Year in Tibet. Den borde jag se. Vi gick en runda på gatorna bakom hotellet. De kvarteren
gav ett slitet, smutsigt och fattigt intryck. Vi hittade en servering på huvudgatan Yingxiong Nan Lu och
hann med en fika före kvällsmaten.
8868 steg

2009-06-26 - Dag 27 - Pelkor Chöde
Om vi kan förstå varandras sätt att leva, tänka, varandras filosofier och religioner, så bidrar
detta till ömsesidig förståelse och vi kommer på ett naturligt sätt att respektera varandra. Detta
leder till harmoni och förmåga att samarbeta. Jag har alltid ansett att denna inre, mentala,
utveckling är något som är mycket viktigt för mänskligheten.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Jag gick upp klockan 7:00. Det tog lång tid för varmvattnet att hitta rätt i rörledningarna så jag
duschade nästan bara kallt. Mot slutet kom värmen och det var ju skönt. Precis som i Tsethang så åt vi
inte frukost på hotellet utan promenerade till en närbelägen restaurang. Det blev en god omelett och en
stor kanna te.

Norbu möte oss på hotellet klockan 9.00. Vi promenerade genom staden till klostret Pelkor Chöde. Det
är ett på flera sätt speciellt kloster. Pelkor Chöde grundades 1418. Under lång tid var Pelkor Chöde en
samling av 15 kloster som representerade tre av den tibetanska buddhismens skolor, nämligen Gelug (9
kloster), Sakya (3 kloster) och den obskyra Büton (3 kloster). Förutom att denna sällsynta tolerans
mellan skolorna visade så finns på klosterområdet Gyantse Kumbum. Det är en 35 meter hög chörten
från 1427. Kumbum betyder 100000 bilder. Gyantse Kumbum har sex våningar och är Tibets största
chörten. Den har 77 kapell, ett stort antal statyer och över 10000 väggmålningar.
Vi ägnade förmiddagen åt att se Pelkor Chöde och den fantastiska Gyantse Kumbum. Från femte
våningen i Gyantse Kumbum har man en fin utsikt över klostret och staden. Högre än så kom vi inte.
Från klostret promenerade vi tillbaka till hotellet via de gamla kvarteren i Gyantse. De är charmiga och
ser mer välordnade ut än kvarteren bakom hotellet. Det är fattigt men inte lika slitet och smutsigt.

Efter lunchen tog vi det lugnt i närheten av hotellet fram till klockan 15:00. Då träffade vi Norbu igen
för att gå till fortet Gyantse Dzong. Innan vi gick upp till fortet så besökte dess museum. Det visade sig
vara ett propaganda museum skapat av den kinesiska regimen. Museet beskriver Gyantse Dzong och
dess historia med en prokinesisk vinkling som är så stor att man går långt över gränsen för
historieförfalskning. Hade det inte varit något så viktigt som Tibets överlevnad på spel så skulle jag
skrattat gott åt det hela. Nu är det bara tragiskt att se. Jag återger början och slutet av museets långa
utläggning kring Younghusband expeditionen som exempel (den engelska versionen bokstav för
bokstav):
Tibet, is an indivisible part in our great motherland, Tibetan is one of the members of our
country which is unified, multiracial and big family. The people of Tibet have glorious tradition
of stand in no fear to violate in times gone by, stubborn fight, the bath of blood for protect the
country, the resist to invade from foreign enemy, the maintenance of the unified motherland.
...
The invasion of the English imperialistic, even let us understand to lag behind will suffer
beating. We must strive to make country strong, working hard to construct the strong socialism
motherland, no longer to be the lamb that anybody could slaughter. Let us more cherish under
the leadership of Communist Party of China, the fast development of economic society, make
the border defense stronger, stability social situation, the agricultural and nomadic population
are living abundantly, happily, and developing towards to a well-being living condition step by
step.
Promenaden upp till Gyantse Dzong var inte helt lätt. Gyantse ligger 3980 meter över havet så bara att
gå upp på en hög kulle är jobbigt, även efter nästan tre veckor på hög höjd. Nu var vägen dessutom
under reparation så vi tvingades att gena. Det blev en kortare sträcka men betydligt brantare och med
lös grus och småsten som underlag. Den första borggården ligger ungefär halvvägs uppför kullen.
Därifrån blev det bättre med stigar och trappor att följa. Jag och Torbjörn letade oss upp till fortets
högsta punkt. Därifrån ser man stora delar av dalen Nyang Chu.

En skylt med texten Jump of the Cliff har med Younghusband expeditionen och fortets försvarare att
göra. I början av juli 1904 intog britterna Gyantse Dzong. Fortet försvarades av Tibets bästa trupper
och hade landets enda artilleri. Tibetanerna höll ut mot den betydligt starkare brittiska armén i tre dagar.
När britterna med sitt artilleri lyckades förstöra fortets krutlager började tibetanerna kasta sten. När
Gyantse Dzong till sist föll så hade fyra britter och över 300 tibetaner stupat.
Vi lämnade Gyantse Dzong en annan väg än den vi kom. Den var betydligt lättare att ta sig fram på
men vi kom ner på fel sida av kullen. Vi fick gå genom Gyantses gamla kvarter för att komma tillbaka
till hotellet. Det hade ingen av oss något emot. När vi hade knappt en kilometer kvar till hotellet
började det regna. Det blev till att småspringa sista biten. Kvällsmat åt vi på samma restaurang som vi
gått till för att få frukost.
Vissa nyheter går inte att stoppa. På eftermiddagen fick vi veta att Michael Jackson avlidit.
20644 steg

2009-06-27 - Dag 28 - Shigatse
Man är oftast kärleksfull mot sina familjemedlemmar. Denna kärlek orsakas av tillgivenhet och
åtrå. När objektet för denna kärlek förändras och blir lite irriterande, förändras därför också
vår egen känsla. Denna sorts kärlek och godhet är inte bra. Därför är det nödvändigt i början
att öva upp sina goda förhållningssätt.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp klockan 7:00, duschade och kom i ordning. Efter den för resan sedvanliga promenaden för
att få frukost så rekommenderade Norbu oss att stanna kvar i Gyantse några timmar före avfärd till
staden Shigatse. Enligt Norbu är Gyantse trevligare än Shigaste. Vi hade vid det här laget lärt oss att
lita på Norbus omdöme. I utkanten av Gyantse ligger ett nunnekloster som heter Rabse. Dit åkte vi.
[2009-06-27_06_BL_GO_GF_och_TO_i_Rabse_nunnekloster_400x268.jpg]
Nunnekloster Rabse blev en trevlig upplevelse. Till skillnad från de kloster vi besökt tidigare så tog de
här nunnorna inte betalt av turister. Entréavgifterna är inte höga, mellan 20 och 60 Yuan (23 till 69
kronor). Gunnar övertalade utan större svårighet oss att donera vars 20 Yuan till klostret. När vi gjorde
det så blev vi bjudna på smörte.
Våra digitalkameror visade sig vara bra katalysatorer för att få kontakt med lokalbefolkningen. De
poserade och ville gärna se bilderna vi tog. Nomadfamiljen vi besökte under vandringen hade samma
nyfikenhet. I Lhasa var det annorlunda, de som brydde sig om kamerorna där gjorde det för att inte
komma med på bild.

Efter en dryg timme lämnade vi nunneklostret. När vi hämtat packningen på hotellet började färden
mot Shigatse. Shigatse är Tibets näst största stad. Den ligger där floden Nyang Chu rinner ut i Yarlung
Tsangpo (Brahmaputra). Det är drygt 9 mil mellan Gyantse och Shigatse. Väg S204 som går mellan
städerna är i bra skick så resan tar bara runt 2 timmar.
Ungefär halvvägs till Shigatse stannade vi vid en kvarn. Där fick vi se hur man maler rostat korn till
mjöl som ska bli tsampa som är den vanligaste tibetanska måltiden. Tsampa är en deg som görs av
rostat kornmjöl, jaksmör om det finns tillgängligt och någon vätska (vanligtvis vatten, mjölk, te eller
öl). Degen blandas och knådas för hand i en skål. Det krävs en del träning för att lyckas bra med en
tsampa. Den blir lätt för torr alternativt klibbig så den fastnar på fingrarna. Tsampa bakas inte utan
degen äts som den är.
Under eftermiddagen strosade vi runt i Shigatse. Roligast var den stora marknaden. Där säljs det mesta.
Den påminner om marknaden i Chiclayo (Peru) men är inte lika stor. Jag köpte en talande miniräknare
att ha på kontoret. Om jag använder den flitigt så kan jag kanske lära mig räkna till 10 på kinesiska.

Från hotellet har man fin utsikt över nya Samdrubtse Dzong (även känd som Shigatse Dzong). Den
gamla kungaborgen på toppen av en kulle förstördes av kineserna under upproret 1959. Den nya borgen
är ännu inte färdigbyggd. Samdrubtse Dzong påminner mycket om Potalapalatset i Lhasa men är
mindre. Egentligen är det tvärt om. Den ursprungliga Samdrubtse Dzong byggdes på 1400-talet och var
troligen förebild då Potala byggdes på 1600-talet. Den nya Samdrubtse Dzong ska hysa ett museum
över tibetansk kultur. Det återstår att se hur kinesisk den tibetanska kultur som visas upp på museet är
då det öppnar för allmänheten.
9819 steg
2009-06-28 - Dag 29 - Tashilhunpo

Vi vet att i ett kärnvapenkrig finns det ingen segrare, eftersom det inte finns några överlevande.
Är det inte skrämmande att tänka på en sådan omänsklig och grym förstörelse? Och vore det
inte klokt av oss att upphäva orsaken till vår egen undergång när vi känner till den och har tid
och möjlighet att göra det? Ofta kan vi inte lösa ett problem därför att vi inte känner till dess
orsak eller att vi inte har förmågan att upphäva den. Så är inte fallet med kärnvapenhotet.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

I Shigatse bodde vi på Samdruptse Hotel och det imponerade inte. På ytan såg det bra ut. Ganska
storslaget med mycket marmor och en pampig reception. På rummet var det inte mycket som
fungerade. Inget varmvatten. Reglagen till den fina duschen trillade av när man försökte använda dem.
Duschkabinens dörrar gick inte att stänga. TV's kanaler hade dålig bild och sporadiskt ljud. Och så
vidare...
Jag gick upp klockan 7:00. En timme senare hade vi promenerat till den restaurang som Norbu
rekommenderat oss för frukost. Den var OK. Klockan 10.00 skulle Norbu möta oss på hotellet för
dagens rundtur i staden. Han ringde i stället och meddelade att han var försenad. I Shigatse var Norbu
tvungen att ordna med tillstånd för oss att resa till Qomolangma Base Camp och Dram. Poliserna som
utfärdar tillstånden skulle börja tjäna allmänheten klockan 9:00. En stund försenade dök de upp och lät
meddela att de inte kunde börja jobba förrän de ätit frukost. De faktum att poliserna börjar dagen med
att äta frukost har jag inte något att invända emot. Deras planering lämnar däremot en hel del övrigt att
önska. Norbu fick vänta på poliserna och vi väntade på Norbu.

Strax före 10:30 dök Norbu upp på hotellet. Han hade fått de tillstånd vi behövde. Nu kunde vi fortsätta
med vårt program. Första målet var klostret Tashilhunpo. Det är Panchen Lamas traditionella säte och
en av Gelugordens viktigaste institutioner. Panchen Lama är den näst högsta laman i Tibet efter Dalai
Lama. Under den kinesiska ockupationen har Panchen Lama haft stor betydelse och i viss mån har han
det fortfarande.
Tashilhunpo grundades 1447 av Genden Drup (1391-1474, även Gendun Drub och Kundun Drup) som
var lärjunge till Tsongkhapa. Genden Drup utsågs postumt 1578 till den första Dalai Lama. Panchen
Lama blev en maktfaktor i Tibet då den store femte Dalai Lama förklarade att hans lärare Lobsang
Chökyi Gyaltsen (1570-1662), som då var Tashilhunpos abott, var en manifestation av Öpagme. På så
sätt blev Tashilhunpo säte för den viktiga Panchen Lama. Det visade sig att Lobsang Chökyi Gyaltsen
var den fjärde reinkarnationen av Panchen Lama.

Panchen Lama på 1900-talet
Den nionde Panchen Lama (1883-1937) tillbringade sina sista dagar i klorna på en kinesisk
nationalistisk krigsherre efter att han försökt använda kineserna för att få större inflytande i Tibet. När
den nionde Panchen Lama gick bort inleddes det vanliga sökandet efter hans ersättare. 1951 tvingade
kineserna de tibetanska delegaterna i Beijing att acceptera och förorda deras val. 1949 hade enligt
kineserna den då 11-åriga framtida Panchen Lama skrivit till Mao Zedong och bett honom att "befria"
Tibet. När den tionde Panchen Lama (1938-1989) anlände till klostret Tashilhunpo 1951 var han föga
mer än Beijings marionett. 1965 hade han blivit en "stor sten på vägen till socialism". Då han dog
1989 var han en hjälte för sitt folk. Vad hände?
Det verkar som att den tionde Panchen Lama ändrade sig angående sina kinesiska välgörare efter
upproret i Lhasa 1959. I september 1961 överlämnade han till Mao Zedong en förteckning med 70000
av de grymheter som begåtts mot Tibet och en vädjan om större friheter. Svaret blev ett krav att han
skulle fördöma Dalai Lama som en reaktionär och ta dennes plats som Tibets andliga ledare. Panchen
Lama vägrade och inte nog med det, 1964 när tiotusentals tibetaner samlades i Lhasa för Mönlamfestivalen
så sade han till folkmassorna att han trodde Tibet en dag skulle återfå sin självständighet
och Dalai Lama skulle återvända som dess ledare.
Det måste ha kommit som en chock för kineserna att se sin skyddsling verka mot dem. De svarade,
som så ofta både förr och senare för den här typen av "problem", med att kasta Panchen Lama i
fängelse. Han utsattes för misshandel och tortyr i fängelset under 14 års tid. Hans brott, enligt de
kinesiska myndigheterna, var bland annat att delta i orgier, "kritisera Kina" och skapa en privat
upprorisk armé. En "krossa den Panchen reaktionära klicken"-kampanj genomfördes, och personer
nära Panchen Lama utsattes för "påfrestande möten" och i vissa fall fängslades även de.
Efter att han lämnat fängelset i början av 1978 talade Panchen Lama sällan i ren trots mot de kinesiska
myndigheterna. Han fortsatte dock att använda det inflytande han hade för att verka för bevarandet av
Tibets kulturella traditioner. Man tror att han kort före sin död åter trotsade kineserna. Vid ett möte på
hög nivå i Beijing ska Panchen Lama ha hävdat att den kinesiska ockupationen inte medfört någonting
annat än elände och umbäranden för hans folk. Många tibetaner tror inte att han dog av en hjärtattack,
som rapporterades, utan blev förgiftad. Men andra hävdar att, utmattad och kanske förtvivlad, kom
Panchen Lama hem 1989 för att dö - som han alltid sagt att han skulle - på tibetansk mark.
Naturligtvis tar inte historien slut här. I maj 1995 identifierats Gedhun Choekyi Nyima, en sex-årig
pojke från Amdo, av Dalai Lama som den senaste reinkarnationen av Panchen Lama. Inom en månad
hade pojken blivit tvångsförflyttad till en av den kinesiska regerings anläggningar i Beijing, vilket
medförde att han kallades för "världens yngsta politiska fånge". En ilsken kinesisk regering beordrade
de höga lamorna i Tashilhunpo att hitta en andra, av Kina godkänd, reinkarnation. Chadrel Rinpoche,
abboten som hittade Gedhun, fängslades under sex år för att ha "splittrat landet" och "samverkat med
separatistiska styrkor i utlandet" (det vill säga Dalai Lama). Klostret Tashilhunpo hölls stängt för
turister under några månader.

Lamorna i Tashilhunpo enades så småningom om Gyancain Norbu, son till medlemmar av
kommunistpartiet. Pojken godkändes formellt i en noggrant iscensatt ceremoni som den elfte Panchen
Lama.
Beijings intresse är inte bara att kontrollera utbildningen av Tibets näst högsta andliga ledare, utan
också att påverka pojken som kan bli inflytelserik då en ny reinkarnation av Dalai Lama ska
identifieras. Den av Dalai Lama utsedda Panchen Lama hålls fortfarande i husarrest på okänd plats i
Kina.

Klostret Tashilhunpo är fint. Det är ett av få kloster som klarade sig väl under kulturrevolutionen.
Beskrivningen klara sig väl måste dock sättas i relation till hur andra kloster klarade sig. Två
tredjedelar av Tashilhunpos byggnader förstördes men det var nästan bara de 4000 munkarnas bostäder
som drabbades. Klosterbyggnaderna klarade sig med några undantag undan omfattande skador.
[2009-06-28_01_Tashilhunpo_400x268.jpg]
Tashilhunpo täcker en yta på 70000 kvadratmeter. Klostret är som en muromgärdad stad i staden. De
viktigaste byggnaderna är:
• Jamkhang Chenmo - Jampas kapell. Denna byggnad hyser världens största förgyllda staty, en
26 meter hög staty av Jampa (Maitreya, framtidens Buddha). Statyn restes 1914 av den nionde
Panchen Lama. Det tog 900 hantverkare och arbetare fyra år att uppföra den. Över 300
kilogram guld och en stor mängd ädelstenar användes.
• Kundun Lhakhang - den fjärde Panchen Lamas gravchörten. Denna 11 meter höga gravchörten
i silver och guld var den enda av Tashilhunpos gravchörten att undgå förstörelse under
kulturrevolutionen.
• Tashi Langyar - gravchörten för den femte till nionde Panchen Lama. Denna stora gravchörten
uppfördes av den tionde Panchen Lama för att ersätta de som förstörts under kulturrevolutionen.
Den tionde Panchen Lama dedikerade graven strax före sin död 1989.
• Sisum Namgyel - den tionde Panchen Lamas gravchörten. Den stora gravchörten är
guldpläterad och rikt dekorerad. Taket i kapellet är dekorerat med en Dukhor-mandala och med
Buddhor i guld. Dukhor (eller Kalachakra) är en term som används i tantrisk buddhism och
betyder "tidshjul" eller "tidscykler".
• Kelsangtemplet.

Det tog oss drygt en timme att se Tashilhunpo och dess sevärdheter. Från klostret gick vi till ett
mattväveri som heter Tibet Gang-Gyen Carpet Factory [http://www.tibetgang-gyencarpet.com/]. Vi fick
se spinneri, binderi och väveri samt utställningen där vi kunde köpa mattor. Björn slog till på två
stycken. Han fick dem på kredit när inget av hans betalkort fungerade. Det är inte ovanligt att utländska
betalkort krånglar i Tibet. Mattorna skickades med posten till Brunflo.

Efter lunchen gick vi koran runt Tashilhunpo. Det är en fin promenad. Man följer utsidan av klostrets
mur och kommer ganska högt upp. Längs hela sträckan finns bönehjul och böneflaggor. Från högsta
punkten har man en fantastisk utsikt över Tashilhunpo, Shigatse och dalen Nyang Chu.
På vägen ner träffade vi tre roliga tibetanskor. De var nyfikna på våra kameror. Så fort någon av oss tog
en bild ville de se den. I början höll de sig 5-10 meter bakom oss mellan fotona men de blev modigare.
Jag hade en broschyr från mattväveriet i bröstfickan. Den tog de utan vidare och tittade mycket roat
igenom. När de var klara fick jag tillbaka broschyren. Episoden med broschyren upprepades flera
gånger på den traditionella marknaden. Kvinnor som ville sälja någon souvenir såg broschyren, lånade
den och glömde helt bort att fortsätta sälja.

På marknaden träffade vi några av de 20 danskar som rest samma rutt som vi från Lhasa. Här i Shigatse
skiljdes dock våra vägar. De åkte tillbaka mot Lhasa. Efter marknaden gick vi till Gongkar Tibetan
Restaurant (Lonely Planets our pick). Drack en öl och tittade på folk. Gick sedan till Tien Le Internet
Bar. Det blev resans första och enda besök på ett internet café. Det fina hotellet vi bodde på hade inte
internet. Detta var i princip sista chansen att läsa nyheter och kolla e-post i Tibet. På vägen mot
Qomolangma Base Camp och Dram passerar vi bara små byar. Tien Le var välbesökt men vi fick varsin
dator snabbt och allt fungerade bra.
Restaurangen där vi åt kvällsmat bjöd på underhållning i form av sång och musik. Det kändes mest som
en lokal talangjakt. Artisterna som uppträde framförde några låtar. De såg nervösa ut. Länge var vi de
enda gästerna. Det kan inte ha varit lätt att spela inför fyra svenskar.
16056 steg.

2009-06-29 - Dag 30 - Baber
Människan är så beskaffad att hon inte endast lever av materiella tillgångar utan även av
andlig näring. Utan andlig föda är det svårt att uppnå och vidmakthålla sinnesfrid.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Efter en natt med mindre god sömn på grund av mycket oväsen utanför hotellet gick jag upp klockan
7:00. Vi åt frukost vid 8:00 på samma restaurang som dagen innan. Av någon anledning så spelade
restaurangen musik ganska högt. Det besvärade inte mig något nämnvärt. Gunnar däremot, han stördes
och fick personalen att sänka volymen. Jag tackade för detta. Det är trots allt behagligare att äta frukost
i lugn och ro.
Klockan 9:00 lämnade vi Samdruptse Hotel och Shigatse bakom oss och påbörjade färden mot Baber.
Redan tre mil utanför Shigatse pausade vi. Där passeras det tämligen odramatiska passet Tra La. Det
når bara 4160 meter över havet men bjuder trots det på en vacker utsikt.

När vi åkt ytterligare sju mil var det dags att pausa igen. Ett litet monument på platsen upplyste om att
den som följer väg G318 österut har 5000 kilometer till Shanghai. På en kulle intill syns ruinen av en
Dzong (en befästning typisk för Himalayas buddhistiska länder).
Vi hann knappt sätta oss i bilen förrän vi på nytt stannade. Från 5000 km-monumentet är det bara drygt
en mil till passet Tsuo La. Det är på 4500 meter. När vi sett på utsikten och tagit våra foton så åkte vi
ner i en dal vars namn jag inte känner till.

I dalen stannade vi först vid Xiqian Hot Springs. Enligt skylten vid vägen heter stället Shi Chen Hot
Spring Holiday Resort vilket är en aning ambitiöst. Det är en enkel men funktionell badanläggning där
man kan bada i vatten från varma källor. Vattnet anses ha helande krafter. Vid en av bassängerna finns
en stor samling kvarlämnade käppar och kryckor. Gunnar och Torbjörn badade. Jag och Björn drack te.
Sedan åkte vi till byn Lhatse och åt lunch.
Från Shigatse till Lhatse åker man nästan rakt västerut. Vägen vidare till Baber går åt sydväst. När man
åkt tre mil från Lhatse kommer man till passet Gyatso La. Det når 5250 meter över havet. Utsikten är
fantastisk! En dag med bra väder så kan man se fyra av världens sex högsta berg från Gyatso La (fyra
av de fjorton berg som är över 8000 m höga), nämligen:
• Mount Everest (8848 meter) - högst [http://sv.wikipedia.org/wiki/Mount_Everest, 27.989007
86.924679]
• Lhotse (8516 meter) - fjärde högst [http://sv.wikipedia.org/wiki/Lhotse, 27.961867 86.933333]
• Makalu (8485 meter) - femte högst [http://sv.wikipedia.org/wiki/Makalu, 27.890002
87.089517]
• Cho Oyu (8201 meter) - sjätte högst [http://sv.wikipedia.org/wiki/Cho_Oyu, 28.093914
86.660879]
Från passet är det knappt 120 kilometer till Mount Everest. Förutom de magnifika 8000-meterstopparna
finns närmare två dussin 7000-meterstoppar i området. För den nyfikne kan jag berätta att världens näst
högsta berg är K2 (8611 meter) [http://sv.wikipedia.org/wiki/K2, 35.8825 76.513333333] som ligger på
gränsen mellan Östturkestan och Pakistan och det tredje högsta är Kangchenjunga (8586 m)
[http://sv.wikipedia.org/wiki/Kangchenjunga, 27.7025 88.148333333] som ligger på gränsen mellan
Indien och Nepal nära Tibet.

När vi kom till Gyatso La skymde moln alla de höga topparna som vi så gärna ville se. Slutet av juni är
början av monsunperioden så moln var att räkna med. Utsikten var fin ändå. När vi åkt några mil till så
fick vi dock en första skymt av Mount Everest. Det vi såg var Nordpasset och/eller Nordostkammen,
det vill säga en del av den klassiska Mallory-leden (efter George Mallory som omkom högt upp på
Mount Everest 1924). Vi fick även se en skymt av Makalu.
Väl framme i Baber checkade vi in på Tibetan Tingri Snowlands Kangjong Hotel. Det är ett enkelt
hotell, enligt Lonely Planet byns bästa. Det innebär bland annat "hål i golvet" utedass och
kallvattendusch. När vi ätit i hotellets restaurang så lärde Norbu Björn att spela Sha. Det är ett
tärningsspel som kräver en hel del strategiskt tänkande för att vinna. Torbjörn vann. Kommer jag till
Tibet igen ska jag köpa Sha-spel.

Under eftermiddagen promenerade jag runt i byn Baber. Det är en liten by så det gick ganska snabbt.
Jag återvände till hotellets restaurang, köpte en Coca Cola och läste Lonely Planet. Den Coca Cola jag
fick var OS-utgåvan och hade passerat bäst före datum med några månader. Jag klagade inte och fick
inga besvär av att dricka den. När jag läste upplyste en guide mig om att Lonely Planet Tibet är en
känslig bok att inneha i Tibet. Det visste jag redan. Den beskriver Tibets historia och nuvarande status
på ett sätt som inte uppskattas av den kinesiska regimen (den håller sig till sanningar). Dessutom har
den ett förord av Dalai Lama. Jag fick veta att vakterna vid passagen till Mount Everest-området
konfiskerar boken om de hittar den i ens bagage. Det säkraste sättet att transportera den är att ha den på
sig. Turister blir sällan kroppsvisiterade.

Det blev kvällsmat på hotellet. Jag avslutade dagen med att gå på skyltsafari i byn. Baber lockar till sig
många turister som ska till Mount Everest så det finns många enkla hotell och affärer av olikaslag. De
försöker locka till sig gäster och kunder med skyltar på engelska. Dessa skyltar vittnar om att
kunskapen i engelska ofta är bristfällig. Budskapen går fram men inte utan att oavsiktligt underhålla.
Såg solen gå ner innan jag gick tillbaka till hotellet.
8785 steg

2009-06-30 - Dag 31 - Mount Everest
För att upprätthålla visdom måste man ha inre styrka. Utan inre utveckling kan vi inte behålla
vårt självförtroende och vårt mod. Förlorar vi dessa egenskaper blir livet svårt. Det omöjliga
kan bli möjligt med hjälp av viljestyrka.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Hundjävlar! I Baber är hundarna många och de skäller hela natten. Jag gick upp - inte vaknade -
klockan 7:00. Vi åt frukost på hotellet. Vid 8:30 började vi dagens färd till Qomolangma Tent Camp.
Några kilometer utanför Baber kommer man till en polis och/eller militär postering. Alla papper ska
kontrolleras. Norbu hade dem i god ordning så vi fick passera utan någon längre väntan. Knappt en mil
senare är det dags för biljettkontroll. Därefter börjar stigningen upp till passet Pang La.

Pang La är 5200 meter högt och ligger 60 kilometer från Mount Everest. Precis som Gyatso La så kan
Pang La bjuda på fina vyer över Himalayamassivet. För vår del såg det dystert ut. Förmiddagarna var
allt mer mulna. När vi kom upp till Pang La så var Himalayamassivet till största delen dolt av moln. Vi
pausade ändå. Molnen var i ständig rörelse och plötsligt syntes Cho Oyu fint. Vi tittade på Cho Oyu,
tog våra bilder och hoppades på en skymt av Mount Everest.

Våra förhoppningar infriades. Molnen skingrades runt toppen av Mount Everest. Det var en mäktig syn
att se världens högsta berg sticka upp ur molntäcket. Även Lhotse syntes över molnen. Av de något
lägre topparna vet jag att vi såg Gyachung Kang (7952 meter)
[http://en.wikipedia.org/wiki/Gyachung_Kang, 28.098192 86.744521] och Siguang Ri (7309 meter)
[28.147660 86.684911].

Vägen upp till Pang La är en snirklande serpentinväg. När den fortsätter ner i dalen på andra sidan
snirklar den sig ännu mer. Landskapet i dalen är öken. Det är nästan bara grus och sten, inte mycket
växtligthet. Längst ner i dalen där en flod rinner grönskar det lite. Vi stannade i en liten by i dalen för
att köpa vatten. Sen bar det av uppför igen.
Nästa stopp blev vid klostret Rongbuk. Strax innan klostret passerade vi biljettkontroll nummer två.
Rongbuk är världens högst belägna kloster där det ligger 4980 meter över havet. Vi åt lunch i klostrets
restaurang och stannade för att se pujan. Förutom att vara det högst belägna klostret så är Rongbuk
speciellt såtillvida att det har både munkar och nunnor. Pujan leddes av en munk men både munkar och
nunnor deltog.

Vid 14:00 rullade vi in på Qomolangma Tent Camp. Det är en tältby belägen på 5000 meter cirka 4
kilometer från Qomolangma Base Camp. Tälten är uppsatta i en rektangel runt en yta något större än en
fotbollsplan. Förutom tält där turister kan hyra sängplats så finns en mängd souvenirförsäljare och
China Post. Vi bodde hos en familj som kallade sitt tält Pilgrimage Hotel. Norbu kände familjen sen
tidigare och sa att de var pålitliga. Vi kunde känna oss trygga med att lämna vår packning i tältet.
Tälten har fantasifulla namn. Granne med vårt tält låg till exempel Qomolangma Tacky Hotel.
Jag ägnade en stor del av eftermiddagen åt att titta på moln. Om man följer vägen från Tent Camp till
Base Camp ungefär en halv kilometer så finns där en kulle. På den kullen hittade jag en plats i lä där
jag kunde sitta och spana i riktning mot Mount Everest. Molnen ville inte samarbeta. Jag fick inte se
Mount Everest men berget Changtse (7543 meter) [http://en.wikipedia.org/wiki/Changtse, 28.025278
86.914167] visade sig.

Världens högsta berg
1802 började britterna den Stora trigonometriska lantmätningen av Indien för att noggrant kartlägga
den indiska subkontinenten. Det var ett tidsödande och mödosamt arbete. 1856 kunde dock Andrew
Waugh i egenskap av expeditionens ledare kunge att Peak XV i Himalaya är världens högsta berg.
Namnet
Waugh förslog att Peak XV skulle döpas till Mount Everest för att hedra hans mentor och företrädare
Sir George Everest. Förslaget mötte mycket inledande motstånd, inte minst från Sir Everest själv som
tyckte att ett lokalt namn skulle användas. Waugh hävdade att inget lokalt namn var känt. Det är troligt
att det tibetanska namnet Qomolangma var känt av britterna men möjligt att Waugh inte hört talas om
det. Qomolangma betyder Gudinnan universums moder eller mer ordagrant men mindre poetiskt
Prinsessan ko. På en fransk karta från 1733 anges namnet till Tschoumou Lancma. Samma dag som
Waughs skrivelse presenterades för Royal Geographic Society presenterades en annan där bergets
nepalesiska namn angavs vara Deodhunga. Med tiden vann Waughs förslag större acceptans och 1865
beslutade Royal Geographic Society att berget skulle heta Mount Everest.
I västvärlden har namnet Mount Everest etablerats och är sedan länge helt accepterat. I Tibet används
det gamla namnet Qomolangma. Det kinesiska namnet är Shengmu Feng. Namnet Deodungha
kommer från trakten runt staden Darjeeling i den indiska delstaten Västbengalen. I början av 1960-
talet beslöt Nepals regering att det officiella namnet skulle vara Sagarmatha. Det var ett nytt namn.
Bergets gamla namn i Nepal var Chomolungma vilket är en variation av det tibetanska namnet.

Höjden
1856 meddelade Andrew Waugh, efter flera års beräkningar baserade på observationer gjorda inom
den Stora trigonometriska lantmätningen av Indien, att Peak XV var 8840 meter (29002 fot) hög och
därmed högst i världen. 1955 fastställde en indisk mätning höjden till 8848 meter (29029 fot). Denna
höjd bekräftades av en kinesisk mätning 1975 och är den allmänt mest accepterad höjden. Båda dessa
mätningar mätte berget inklusive snölagret på toppen.
I maj 1999 placerade en amerikansk expedition en GPS-mottagare på toppen och spelade in GPSsignaler
under 50 minuter. Med hjälp av inspelningen så fastställdes höjden till 8850 meter (29035
fot). Detta amerikanska tilltag förargade både Kina och Nepal. Den 9 oktober 2005 meddelade Kinas
lantmäterimyndighet att man genomfört den hittills noggrannaste mätningen av Mount Everest höjd.
Efter många månader av mätningar och beräkningar hade man kommit fram till att berget Mount
Everest är 8844,43 ±0,21 meter högt och att snötäcket på toppen i genomsnitt är 3,5 meter tjockt. Det
ger en total höjd på 8848 meter.
Studier av plattektoniken i området tyder på att toppen flyttas åt nordöst och blir högre. Varje år antas
Mount Everest bli 4 millimeter högre och flyttas 3-6 millimeter åt nordöst.
Till toppen
Redan 1885 föreslog Clinton Thomas Dent, ordförande i Alpine Club, att Mount Everest är möjligt att
bestiga i sin bok Above the Snow Line.
Den norra vägen till berget dokumenterades av George Mallory 1921 under den första brittiska
expeditionen. Det var en förberedande expedition som inte var utrustad för ett allvarligt försök att
bestiga berget. Under Mallorys ledning bestegs Nordpasset till 7007 meter. Därifrån studerade
Mallory en väg till toppen.
Britterna återvände till Tibet med en ny expedition 1922. George Finch och Geoffrey Bruce kättrade
för första gången med syrgas och nådde en höjd av 8320 m. Det var första gången en människa
klättrade högre än 8000 m. Denna bedrift ignorerades helt av det brittiska etablissemanget eftersom
användning av syrgas ansågs "osportslig". Mallory och överste Felix Norton gjorde ett andra
misslyckat försök. Mallory kritiserades för att han ledde en grupp som fastnade i en lavin på väg ner
från Nordpasset. Sju infödda bärare omkom. Mallory drogs med av lavinen men klarade sig.
I mars 1923, vid en intervju med The New York Times, fick Mallory frågan varför han ville bestiga
Mount Everest och svarade "Because it's there". Detta klassiska citat anses vara de mest berömda
orden inom bergsklättring.

Nästa expedition genomförde britterna 1924. Det första försöket med Mallory och Bruce avbröts på
grund av dåligt väder. Därefter försökte Norton och Somervell. De klättrade utan syrgas och i perfekt
väder. Norton lyckats nå 8558 meter. Mallory skaffade fram syrgasutrustning för ett sista desperat
försök. Han valde den unge Andrew Irvine som sin partner. Den 8 juni 1924 gjorde George Mallory
och Andrew Irvine ett försök att nå toppen från vilket de aldrig återvände. Den 1 maj 1999 hittades
Mallorys kropp på Nordväggen, 8160 meter över havet, nära den traditionella platsen för Camp VI.
Huruvida Mallory och/eller Irvine nådde toppen av Mount Everest är fortfarande en kontroversiell
fråga. Man hoppas kunna ge ett definitivt svar om Irvines kropp hittas och hans kamera är intakt.
De följande tre årtiondena genomfördes ett tiotal mer eller mindre misslyckade expeditioner som
krävde ett bekräftat dödsoffer och sex obekräftade. Britterna genomförde fem expeditioner mellan
1933 och 1938. Av dessa är Maurice Wilsons försök värt att nämna. Den excentriske Wilson planerade
att krascha sitt Gipsy Moth flygplan halvvägs upp på berget och sedan klättra därifrån till toppen. Han
lät inte sin nästan totala brist på erfarenhet av både bergsbestigning och flygning stoppa honom. Han
flög utan tillstånd från England i maj 1933 och anlände till Indien efter två veckor. I Lalbalu
konfiskerades hans flygplan. Våren 1934 tog han sig illegalt in i Tibet tillsammans med tre sherpas.
Efter flera misslyckade försök att från Camp III klättra uppför Nordpasset gav han sig iväg ensam den
29 maj. Hans kropp hittades vid foten av Nordpasset året därpå.
1947 tog sig en expedition ledd av kanadensaren Earl Denman in i Tibet illegalt. Denman nådde 6705
meter innan han gav upp på grund av dåligt väder.

När Kina efter invasionen av Tibet stängde gränserna så öppnades istället Nepal för utlänningar. 1951
genomförde britterna en förberedande expedition för att studera möjliga klättringsleder på sydsidan.
Samma år nådde dansken Klaus Becker-Larsen 6800 meter trots att han saknade både erfarenhet och
utrustning. 1952 fick en schweizisk expedition vända med 200 meter kvar till toppen. Det påstås att
Sovjetunionen gjorde ett försök att bestiga Mount Everest från Tibet i oktober 1952. Man ville hinna
före britterna som planerade en ny expedition från Nepal året därpå. Både Sovjetunionen/Ryssland
och Kina förnekar att någon expedition genomfördes.

Klockan 11:30 lokal tid den 29 maj 1953 nådde nyzeeländaren Sir Edmund Hillary och sherpan
Tenzing Norgay toppen av Mount Everest. De ingick i den nionde officiella brittiska expeditionen och
klättrade från Nepal via Sydpasset. Tenzing var rutinerad. Han deltog som bärare på hög höjd i tre av
de brittiska expeditionerna på 1930-talet. Han var även med i Denmans försök 1947 och i den
schweiziska expeditionen 1952 (nådde 8599 meter den gången). Hillary var inte lika erfaren av
klättring på hög höjd. Han deltog i den brittiska expedition 1951. Året därpå var han med då britterna
försökte bestiga Cho Oyu.

Lederna
Det finns ett tjugotal leder till toppen av Mount Everest. De två huvudlederna är de som användes av
Mallory och Hillary. Den södra leden, som går över sydpasset och sydostkammen, anses vara den
lättaste.
• Base Camp i Nepal ligger otillgängligt på 5380 meter. Normalt vandrar man dit från Lukla
som ligger på 2860 meter. Det tar 8 dagar.
• Camp I ligger ovanför det förrädiska Khumbu-isfallet på 6065 meter. Klättringen över
Khumbu-isfallet är farlig och har krävt många dödsoffer.
• Camp II (ABC, Advanced Base Camp) ligger vid foten av Lhotse-väggen på 6500 meter. Man
når Camp II genom att vandra över glaciären i Stillhetens dal (Western Cwm). Rutten går via
"Nuptse-hörnet" för att undvika de största farorna.
• Camp III ligger på en liten avsats på 7470 meter. För att komma dit klättrar man uppför
Lhotse-väggen.
• Camp IV ligger på sydpasset på 7920 meter. De två största utmaningarna på vägen dit kallas
The Yellow Band och The Geneva Spur. Camp IV ligger på gränsen till dödszonen, det vill
säga den höjd där luftens syremängd inte räcker till för att upprätthålla mänskligt liv. Man kan
inte stanna mer än två till tre dagar i Camp IV.
• Från Camp IV görs toppförsöket. Man börjar vid midnatt med förhoppningen att nå toppen
inom 10 till 12 timmar. Första målet är "The Balcony" på 8400 meter. Därifrån fortsätter man
längs en kam och vidare över en serie klippor för att nå södra toppen på 8750 meter. Från
södra toppen följer man "The Cornice Traverse", en kam som liknas vid en knivsegg. Det är en
farlig passage. Till höger stupar sydvästväggen 2500 meter ner och till vänster stupar
Kangshung-väggen 3000 meter ner. Den sista svårigheten är "The Hillary Step", en 12 meter
hög lodrät klippa 8809 meter över havet.
Den norra leden går över nordpasset och nordostkammen.
• Base Camp i Tibet ligger på 5150 meter. Hit, men inte längre, kan man åka med jeep och
lastbil.
• Camp I ligger vid den östra Rongbuk-glaciären på 5500 meter. Lägret användes av de tidiga
brittiska expeditionerna.
• Camp II ligger vid foten av Changtse på 6050 meter. Vägen dit går längs östra Rongbukglaciären.
• Camp III (ABC, Advanced Base Camp) ligger nedanför nordpasset på 6450 meter. Vägen dit
går längs östra Rongbuk-glaciären.
• Camp IV ligger på nordpasset på 7020 meter. För att nå Camp IV följer man östra Rongbukglaciären
till foten av nordpasset vilken man sedan bestiger.
• Camp V ligger på nordkammen på 7512 meter. Från nordpasset följer man nordkammen till
lägerplatsen.
• Camp VI ligger på nordostkammen i dödszonen på 8271 meter. För att nå dit följer man
nordkammen och tar sig vidare upp för nordväggen.
• Från Camp VI görs toppförsöket. Precis som för den södra leden börjar vid midnatt med
förhoppningen att nå toppen inom 10 till 12 timmar. Klättringen uppför de tre "stegen" är svår.
The First Step går brant uppför från 8500 till 8535 meter. The Second Step börjar på 8577
meter. Det går uppför med 50° lutning och avslutas med en 5 meter hög lodrät klippa på 8626
meter. The Third Step är förhållandevis enkelt. Det börjar på 8690 meter och når till 8720
meter. Ovanför "stegen" tar man sig fram till toppyramiden och klättrar de sista 50
höjdmeterna i snö i 50° lutning.
En led som ingen ännu har lyckats följa till toppen heter Fantasikammen (Fantasy Ridge). Det var
Mallory som gav leden dess namn. Namnet speglar de stora utmaningar som leden ger vilket gör den
nästan omöjlig att klara.

Efter Hillary och Tenzing
Den första lyckade bestigningen från Tibet tillskrivs en kinesisk expedition. Den 25 maj 1960 ska
Wang Fuzhou, Qu Yinhua och tibetanen Gingbu ha nått toppen. Det finns dock inga konkreta bevis.
Gruppen påstod sig ha nått toppen på natten. Strax ovanför The Second Step togs fotografier. Därifrån
är klättringen inte tekniskt utmanande men det är fortfarande en bra bit kvar.
Den 16 maj 1975 blev japanskan Junko Tabei den första kvinnan att nå toppen. 1978 blev italienaren
Reinhold Messner och österrikaren Peter Habeler de första klättrarna som besteg Mount Everest utan
att använda syrgas. Den 11 maj 1990 blev Mikael Reuterswärd den förste svensk att nå toppen. Oskar
Kihlborg nådde toppen 7 timmar senare samma dag. Den 5 maj 1999 blev Renata Chlumska den
första svenska kvinnan att nå toppen. Vid utgången av klättringssäsongen 2008 hade över 4100
bestigningar genomförts av cirka 2700 personer. 216 klättrare har omkommit på berget.
När jag tröttnat på att studera moln återvände jag till Tent Camp. Hörde från andra turister i lägret att
molnen skymt Mount Everest i princip kontstant de senaste dagarna. Skulle molnen lura mig på resans
höjdpunkt? Jag åt kvällsmat tillsammans med de andra i vårt tält. Frun i tältet lagade riktigt god mat
och tog inte mycket betalt. Efter maten upptäckte vår värd våra Lonely Planet Tibet. Han och övriga
tibetaner i tältet blev mycket intresserade. De tittade mest på bilderna och försökte läsa bildtexterna.
Gunnar visade sig ha dolda talanger som språklärare.

Strax efter 20:00 kom beskedet vi väntat på hela dagen. Molnen började skingras och man kunde se
delar av Mount Everest. Under en dryg timme fick vi se en vacker solnedgång där molnen runt Mount
Everest skingrades allt mer. Tillslut såg man hela berget. Det är en fantastisk syn. Jag förstår den
lockelse Mount Everest har för bergsklättrare. Att folk vågar ge sig av mot toppen är inte lika lätt att
begripa. Berget ser så brant och otillgängligt ut.

När solen gått ner återvände jag till tältet. Kameran hade gått varm men jag frös. Temperaturen föll
snabbt när solen gick ner. Det var skönt att krypa ner i sovsäcken. Jag var mycket nöjd med dagen.
11084 steg

2009-07-01 - Dag 32 - Qomolangma Base Camp
Om all ens energi och alla ens tankar är inriktade på rikedom, på materiella ägodelar (all
sådan rikedom är begränsad till detta liv), kan man vara framgångsrik i maximalt hundra år.
Därefter finns ingenting.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Väckarklockan ringde 6:00. Jag lämnade tältet en halvtimme senare med förhoppningen att få se en
vacker soluppgång. Det var vindstilla, 3°C varmt och molnigt. Mount Everest doldes effektivt igen.
Morgonen bjöd emellertid på vackra vyer av bergen runt dalen och dimmans kamp mot solens värme.
Klockan 8:00 serverades frukosten. I samband med frukosten överlämnade vi en present till Norbu.
Han fick en kikare som vi köpt i Lhasa. Föraren fick ett värdebälte från Läs & Res.
[2009-07-01_09_Vagen_till_Base_Camp_400x268.jpg]
Strax innan 9:00 gav vi oss av mot Qomolangma Base Camp, även känd som Everest Base Camp.
Platsen användes första gången av den brittiska expeditionen 1924. Numera finns det några permanenta
byggnader och en liten armépostering där. Everest expeditioner använder fortfarande platsen som Base
Camp men spenderar normalt mest tid vid Camp III (ABC, Advanced Base Camp) som ligger nedanför
nordpasset på 6450 meter.
Promenaden från Tent Camp till Base Camp tog drygt en timme. Det är en tämligen lätt vandring. Man
följer en grusväg med några få undantag där det är brant och vägen slingrar sig onödigt långt bort.
Sträckan är 4 kilometer och höjdskillnaden 150 meter. Medan vi vandrade syntes Mount Everest då och
då bland molnen. Väl framme vid Base Camp skulle militären kontrollera alla papper igen innan man
fick gå de sista 100 meterna fram till utsiktsplatsen.

Vid Base Camp är restriktionerna många. Som turist får man gå via ett litet monument som deklarerar
att detta är Qomolangma Base Camp till utsiktsplatsen. Utsiktsplatsen är en kulle full med böneflaggor.
Från den får man beundra utikten över Rongbuk-glaciären, Mount Everest och de andra bergen. Man
får ta bilder i riktning mot Mount Everest men inte mot Tent Camp. Militärposteringen är
uppenbarligen en känslig installation. Civilklädda militärer övervakar turisterna.
Medan vi väntade på en lucka i molntäcket så tog sig tre turister högt upp på sluttningen öster om Base
Camp. Den civilklädde militären på utsiktsplatsen blev mycket upprörd när han upptäckte detta. Han
började skrika och gestikulera men de tre turisterna ignorerade honom. Det slutade med att militären
tagit sig hela vägen uppför sluttningen till turisterna. En klättring som säkerligen var jobbig. Hela
episoden var god underhållning.

Det kom lite duggregn medan vi tittade på molnen. Gunnar instruerade Norbu hur han använder
kikaren på bästa sätt (hur reglagen för skärpa fungerar). Molnen rörde sig snabbt och vi kunde se delar
av Mount Everest nästan hela tiden men inte hela berget. Vid 11:30 vandrade vi tillbaka till Tent Camp.
Det blev lunch i tältet. När frun i tältet ville ha betalt för de tre måltider som jag ätit så begärde hon 45
Yuan (52 kronor). Jag betalade 100 Yuan. Även de andra var generösa. Vi fick varsin amulett som tack.
China Post har ett kontor i ena hörnet av Tent Camp. Via det kan man skicka brev och vykort med
speciella stämplar. Vykort finns till försäljning. Priserna är flera gånger högre än normalt i Tibet. Även
portot är högre och för varje specialstämpel man vill ha kostar det extra. De vykort jag skickade
kostade totalt 25 Yuan styck. Det är en avlägsen plats som är besvärlig att ta sig till så jag klagar inte på
de förhållandevis höga priset. Jag är emellertid mycket missnöjd med att inget av de 10 vykort som jag
och de andra skickade kommit fram.

Vi lämnade Qomolangma Tent Camp på tidiga eftermiddagen. De första 15 kilometerna åkte vi samma
väg som dagen innan. Nere i Zombuk-dalen tog vi av på en "väg" som Lonely Planet klassar som
vandringsled. Stundtals är "vägen" nästan omöjlig att se. Sten som sten. Vi åkte via byn Zommung
(4740 meter) och vidare till passet Lamna La (5120 meter). Naturen är mycket varierad längs rutten.
Efter Lamna La kommer man ner i dalen Ra-chu. Där följer vägen en flod. En del av sträckan går
ganska högt över floden, det stupar brant ner och "vägen" är bara marginellt bredare än bilen. Nära vår
destination för dagen, byn Tingri, såg vi en svarthalsad trana.

Byn Tingri är en riktig håla. Förutom en fantastisk utsikt mot Himalaya i solnedgången så har Tingri
inte mycket att bjuda på. Vi bodde på Amdo Hotel och det var enkelt. Rummet jag och Björn delade på
var det minsta under resan. Bekvämligheterna var i nivå med de på hotellet i Baber. En fördel jämfört
med Baber var att rummet låg inåt gården så hundarna var inte lika störande under natten.
På hotellet träffade vi ett svenskt par och en finsk tjej. Svenskarna hade kommit från Nepal och var på
väg till Mount Everest. Vi visade bilder och berättade om våra upplevelser. Den svenska tjejen hade rätt
stora problem med höjden. Illamående och kraftig huvudvärk. I Nepal hade de vandrat på höjder upp
till 3000 meter. Tingri ligger på 4250 meter. Det gäller att resa långsamt uppför så att kroppen hinner
anpassa sig.
21671 steg (känns mycket)

2009-07-02 - Dag 33 - Dram - Kale Shoo, Tibet
Mitt budskap är utövandet av medkänsla, kärlek och godhet.
Dessa saker är mycket användbara både för vårt dagliga liv och för mänskligheten i stort.
Deras tillämpning är mycket viktig.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp klockan 7:00. Efter en lugn morgon lämnade vi Tingri klockan 9:00. Vi önskade det
svenska paret en trevlig resa till Qomolangma Base Camp och tipsade dem om Pilgrimage Hotel där vi
bott. Tjejen hade fortfarande tydliga symtom på höjdsjuka. Trots att hon fått syrgas så mådde hon illa
och hade huvudvärk. De borde förmodligen åkt ner på lägre höjd. Jag undrar hur det gick för dem.

I byn Nelung stannade vi för sista chansen att se Mount Everest under den här resan. Vi fick se det
högsta berget ur ett nytt perspektiv. Nelung ligger i en dal 4385 meter över havet cirka 100 kilometer
från Mount Everest.
Färden gick vidare längs Friendship Highway. Den viker av åt nordväst och går i en halvcirkel runt ett
bergsmassiv för att tillslut gå tämligen rakt söderut mot Nepal. Man passerar två pass på vägen. Först
kommer det 5030 meter höga Lalung La och en mil därefter det 5153 meter höga Thong La. Vi
stannade vid båda passen och beundrade utsikten. Från Thong La har man en fin vy över världens
fjortonde högsta berg, Shishapangma som är 8027 meter högt. Tyvärr så ville inte molnen samarbeta
med oss den här dagen. De dolde effektivt Shishapangma.
Från passet Thong La är det nedförsbacke med besked. Det börjar försiktigt. Det är 57 kilometer till
staden Nyalam som ligger på 3750 meter. Från Nyalam är det 30 kilometer till den tibetanska
gränsstaden Dram. Dram ligger 2250 meter över havet. På knappt 9 mil tappar man 2900 höjdmeter,
varav 1500 de sista 3 milen. Det är en häftig resa.

Mellan Thong La och Nyalam bjöd naturen inte på några nämnvärda överraskningar. Det såg ut ungefär
så som vi vant vid oss de senaste tre veckorna. Vi stannade första gången efter passet när vi kom in i en
dal högt över dalbotten. Det var branta sluttningar ner och en vacker utsikt. En mil före Nyalam
stannade vi igen i byn Gangka. Där finns Milarepas grotta.
Milarepa [http://sv.wikipedia.org/wiki/Milarepa] var en berömd buddhistisk mystiker och kompositör
av sånger (Tibets motsvarighet till helige Franciskus av Assisi
[http://sv.wikipedia.org/wiki/Franciskus_av_Assisi]) som levde i slutet av 10- och början av 11-
hundratalet. Han avstod från all lyx under långa perioder då han mediterade i sin grotta och överlevde
på en diet av lokala ogräs (vilket ska ha gjort honom grön som följd).
Vi åt lunch i Nyalam och hann gå en promenad på huvudgatan innan det var dags att åka vidare till
Dram. På tibetanska betyder Nyalam "porten till helvetet". Det är lätt att förstå när man är högst upp i
den djupa ravinen som leder ner till Dram och vidare in i Nepal. Ravinen är ett helt klart ett av naturens
stora underverk i Tibet.

När vi började färden ner i ravinen så duggregnade det. Utsikten skymdes till stor del av moln och
dimma. Å ena sidan var det synd, å andra sidan så gjorde väderförhållandena bilresan mer spännande.
Det vi såg av ravinen var vackert. Växtligheten tilltar ju längre ner man kommer. Stundtals så stupar
det lodrätt hundratals meter vid sidan av vägen. Regnet fick det att forsa stora mängder vatten över
vägen, emellanåt gjorde överhäng att bilen körde genom rena vattenfall.

Efter många kurvor, tunnlar och broar så tog det plötsligt stopp. Ett stort vägarbete gjorde att endast en
fil var öppen för trafik. För att göra situationen ännu sämre så var denna enda fil avstängd för trafik i
båda riktningarna. En militär höjdare skulle passera någon gång under dagen, okänt när. För att inte den
här viktiga personen skulle behöva vänta så fick alla andra göra det tills han passerat. Så går det till i en
diktatur.
Vi väntade en stund i bilen. Regnet avtog. Då föreslog Norbu att vi skulle vandra den sista biten. Det
var inte långt kvar till Dram. Punso stannade vid bilen och körde ner den med all vår packning när
vägen öppnades igen.

Vandringen genom byggarbetsplatsen bjöd på resans obehagligaste upplevelse. Norbu gick först. Vi
hann inte lång förrän en man blåste i en visselpipa och började skälla på Norbu. Av någon anledning
fick man inte gå på vägen en sträcka kortare än 100 meter. En skylt på kinesiska upplyste om det.
Norbu talar men läser inte kinesiska. Den viktiga informationen fanns inte på tibetanska.
Istället för att gå på vägen fick vi gå ner för en kort slänt och passera rakt genom en stor arbetsplats.
Man höll på att bygga lodräta bottenlösa schakt som var otäckt djupa. Vi fick gå på en smal remsa
mellan stupet och schakten. Öppningarna var kvadratiska, 2-3 meter i sida. Kanten av betong var cirka
50 centimeter bred. Undantagsvis fanns räcke uppsatt. Marken mellan schakten var grus och lera.
Förutom det hala underlaget låg där byggmaterial och verktyg som man lätt kunde snubbla på. Vi
passerade 5-6 schakt innan vi fick gå upp på vägen igen.
Resten av sträckan med vägarbete fick vi gå på vägen. Förutom utsikten över ravinen så stal
arbetsplatsen vår uppmärksamhet. Vi passerade material, maskiner, enkla bostäder, arbetarnas bordell
och så klart pågående arbete.

När vi passerat vägarbetet så kunde vi se Dram. Det är en märklig stad. Den hänger på kanten av
ravinen och är byggd längs vägen som gör några serpentinsvängar på platsen. Det är en typisk
gränsstad med några lokala specialiteter. Om jag förstod det hela rätt så måste alla varor som kommer
från Nepal lastas över på kinesiska lastbilar och vise versa. Kinesiska lastbilar får inte passera gränsen
och nepalesiska får bara köra in i Dram. Det stod mängder med lastbilar utmed den trånga huvudgatan.
Vägen från Nyalam till Dram är förmodligen den farligaste väg jag åkt. De höga lodräta stupen i
kombination med stor risk för jordskred och fallande stenblock är inte bra för olycksstatistiken. Norbu
ansåg att den gamla grusvägen var sämre men säkrare. Den nya vägen har mer problem med jordskred
och fallande stenblock. Asfalten gör att folk kör fortare. Norbu berättade när vi var i Dram att han 2006
tvingats stanna då vägen blockerats av ett jordskred. Innan de hann vända tillbaka föll ett jordskred till
bakom dem. De fick stanna hela natten innan räddningsmanskapet tagit sig fram till dem.

För första gången sedan vi var i Golmud den 9 juni var vi under 3000 meter över havet. Klimatet i
ravinen vid Dram är subtropiskt. Värme och stora mängder vatten gör att växtligheten frodas. I skuggan
av stora träd växer ormbunkar. Fåglar får det att låta som i en djungel. Kontrasten mot högplatån är
total.
Enligt Läs & Res program skulle vi spendera sista natten i Tibet i Nyalam. Det var inte Norbu glad åt
med tanke på vägen ner till Dram. Förseningar i stil med den vi drabbades av är tydligen ganska
vanliga. Medan Norbu ordnade med hotell åt oss (vi hade ju inget bokat) så pausade vi på ett café.
Strax före 18:00 gick vi till hotellet och vilade på rummen en stund. Vid 19:30 träffade vi Norbu på en
restaurang i närheten för att äta kvällsmat.

Medan vi åt undrade Norbu om vi behövde växla pengar. Nepalesiska Rupier får inte lämna Nepal men
det gör de ändå. Kursen i Tibet är bättre än den på andra sidan gränsen så vi nappade på Norbus
erbjudande. Efter en stund kom en valutaväxlare. Jag fick 14300 Rupier för 1300 Yuan, vilket innebär
att det går ungefär 10 Rupier på 1 krona.
När vi ätit klart så gick vi tvärs över gatan till en kombinerad affär och servering. Jag tog sista chansen
att dricka tibetansk chang. Efter en stund anlände Punso med bilen och vår packning. Han hade fått
vänta länge vid vägarbetet. Upp med packningen på hotellrummet och tillbaka till serveringen.

Det kändes vemodigt att sista kvällen med Norbu och Punso var kommen. Vi gav dem den dricks som
Läs & Res skickat med inklusive vårt tillägg. Jag gav dessutom Norbu överbliven medicin, plåster av
olika slag och min Lonely Planet Tibet (hade en till hemma eftersom jag hann köpa en innan Läs & Res
litteraturpaket kom med en till). Han blev glad för gåvorna. Punso gav mig CD:n med den musik vi
lyssnat mest på i bilen. Det blev en trevlig avslutning i Tibet.
14798 steg

De sju Shivatemplen

Vart jag än reser, ger jag alltid rådet att man skall vara oegennyttig och visa godhet mot andra.
Vad mig själv beträffar, koncentrerar jag min energi, meditation med mera på att förstärka den
oegennyttiga omtanken. Detta är viktigt, det är den sanna buddhistiska läran.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Efter tre och en halv vecka i Tibets tunna luft kom vi ner på låg höjd igen. Bhaktapur och Kathmandu
ligger på cirka 1300 meter. Det är varmare och högre luftfuktighet, ett frodigt subtropiskt klimat. Några
lugna dagar väntade som avslutning på resan.
Dagarna i Nepal
• Dag 34 - Bhaktapur
• Dag 35 - Kathmandu och Patan
• Dag 36 - Changu Narayan
• Dag 37 - Resan hem börjar
• Dag 38 - Hemma igen
2009-07-03 - Dag 34 - Bhaktapur
Vrede, hat och avundsjuka - dessa gör det omöjligt för oss att uppnå frid. Genom medkänsla
och kärlek kan vi lösa många problem och erfara sann glädje och frid.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama
Sista morgonen i Tibet. Jag gick i vanlig ordning upp klockan 7:00. Björn och jag blev klara med
morgonbestyren för snabbt. Frukostrestaurangen var inte öppen då vi anlände. I väntan på att
restaurangen skulle öppna gick vi längs Drams huvudgata. Det är intressant att se städer vakna.
Efter frukosten, när klockan närmade sig 9:00, åkte vi de sista 8 kilometerna till gränsen. Punso kunde
inte köra hela vägen fram så vi fick gå sista biten. Vi tog vår packning, sa adjö till Punso och följde
Norbu mot gränskontrollen. För att komma till Nepal passerar man en bro över ravinen.
Gränskontrollen skulle öppna klockan 9:00 men så skedde inte. Medan vi väntade pratade jag en hel
del med en kanadensare som heter Mike. Han jobbar på ett universitet i Kina och var på semester.

Klockan 10:00 öppnade gränskontrollen. Det hade samlats mycket folk så situationen blev lätt kaotisk.
Norbu visade vägen in i byggnaden och vi följde efter släpande på all vår packning. Det är en
byråkratisk process att lämna Kina. Jag minns inte hur många stationer vi passerade där våra papper
granskades och stämplades. Fyra eller fem var det nog. Bagaget röntgades. Tillslut var vi igenom och
kom ut på andra sidan vid brofästet. I egenskap av vår guide fick Norbu följa med dit men inte längre.
Vår nepalesiske guide Suresh och hans son mötte oss där. Vi sa adjö till Norbu och följde Suresh över
bron till den nepalesiska gränsstaden Kodari. För Norbu och Punso väntade två dagars bilresa tillbaka
till Lhasa.

Bron bevakas av kinesisk militär på ena sidan och nepalesisk på den andra. Mitt på bron är gränsen
markerad med en tydlig röd linje. När Gunnar försökte fotografera ravinen från bron så blev han nästan
av med sin kamera. De kinesiska vakterna var inte tillmötesgående. Organisationen på den nepalesiska
sidan är inte lika välorganiserad som den Kina har i Tibet. När man gått över bron så måste man
passera en vakt som sprayar packningen lite sporadiskt med något desinficeringsmedel. Därefter
passerar man en grind och är inne i Nepal.

Passkontroll och visum? När man kommer till Kodari från Tibet är det fullt möjligt att strunta i detta.
Gör man det lär man dock få problem när man ska lämna Nepal. Vi gick först med packningen till
Suresh lilla fordon, en mikrobuss av märket Tata. Där hjälpte chauffören till med att lasta ryggsäckarna
på taket. Utan packning gick vi till Immigration Office för att skaffa visum.
På Immigration Office råde kaos. Man fick ha vassa armbågar för att få den hjälp man behövde. Suresh
och hans son såg till att vi snabbt fick de blanketter som skulle fyllas i. Så långt gick det ganska lätt.
Den stora utmaningen var att ta sig fram till handläggarna. Väl framme gällde det att ha alla papper i
ordning och pengar redo för att betala visumet. Jämna pengar. Lämna växel ville handläggarna helst
inte göra trots att de hade goda möjligheter. Ett 15-dagars turistvisum kostar 25 US-dollar eller 25
Euro. Jag hade dollar med mig och var nöjd att jag stått på mig hos Forex och begärt blandade små
valörer. Torbjörn var tvungen att gå till en fotograf eftersom han tappat bort sitt foto till visumansökan.
Suresh visade prov på sitt affärssinne då han hjälpte Mike med pengar. Mike och hans vänner hade bara
Yuan och Rupier. Visumet blev avsevärt mycket dyrare om man inte betalade med Euro eller US-dollar.

Med pass och visum granskat och godkänt så trängde vi ihop oss i mikrobussen och påbörjade färden
till Bhaktapur. Det är en resa på knappt 10 mil. Inledningsvis fortsätter den ner längs ravinen på en
grusväg. Efter 25 kilometer blir vägen bättre. Vi stannade några gånger för att se på utsikten och ta
bilder.

Vid en plats som heter Last Resort gjorde vi ett längre stopp. Det ligger högt upp ovanför en flod som
heter Bhote Kosi. Vattnet i Bhote Kosi hamnar i Ganges innan det når havet. Bergssidorna vid Last
Resort stupar nästan lodrätt ner mot floden. Från en hängbro över floden bjuds man på en fantastisk
utsikt. Några dagar varje vecka kan man hoppa Bungee Jump från bron (dock inte den dagen vi var
där).

När vi kom till staden Barabise stannade vi för lunch. Suresh tog oss till en enkel servering och frågade
om vi ville ha lamm, kyckling eller fisk. Jag valde lamm. Den nepalesiska maten påminner mycket om
den indiska. Det passar mig bra.

Redan i Kodari var det tydligt att vi kommit till en nytt kulturområde. Nepals nära band till Indien syns
tydligt. Hinduismen sätter tydligt sin prägel på samhället. Det finns många likheter mellan buddhismen
och hinduismen, men skillnaderna är också påtagliga. Under färden till Bhaktapur såg vi nästan bara
fordon från Tata. Till synes överlastade bussar med massor av passagerare på taket var en vanlig syn.
[2009-07-03_20_Vagen_till_Bhaktapur_400x268.jpg]
Bhaktapur ligger i Khatmandu-dalen. Det är en fin stad. Bhaktapurs gamla kvarter runt Durbar-torget
ingår tillsammans med sina motsvarigheter i Kathmandu och Patan, buddhiststuporna Boudhanath och
Swayambhunath samt hindutemplen Changu Narayan och Pashupatinath i UNESCO's världsarv
Kathmandu Valley (världsarv nummer 121).
Vår företagssamme guide är även hotellägare. Han driver bland annat hotellet Shiva Guest House som
ligger fantastiskt fint vid Durbar-torget i Bhaktapur. Där checkade vi in. Det är nog första gången jag
bott i ett världsarv. Under resans gång bodde vi på många väl valda hotell men inget bättre än Shiva
Guest House. Läget är som sagt fenomenalt. Hotellet i sig är litet och mysigt. Sängen är lagom mjuk.
Duschar och toaletter fungerar. Personalen är trevlig och omtänksam.

Jag gick ut på egen hand för att se staden. Strosade runt på måfå i de gamla kvarteren. Ganska snart
stötte jag på en pojke, 8-10 år gammal. Han visade sig vara en trevlig skojare. Efter några inledande
frågor om var jag kom ifrån och vad jag skulle göra i Nepal så förklarade han att han behövde en
skolbok. Jag kände till att skolboksbedrägeriet var vanligt förkommande och förklarade att jag inte
skulle köpa någon bok till honom. Bedrägeriet går ut på att få en intet ont anades turist att köpa en bok
till ett skolbarn. När barnet väl fått boken så lämnas den tillbaka till bokhandlaren i utbyte mot halva
köpeskillingen. Den lille skojaren var ihärdig. Han följde mig under en timmes tid och berättade om
sevärdheter vi passerade. Någon bok fick han inte.
Framåt kvällen träffade jag de andra och åt middag på hotellet. Den lokala ölen Gorkha är riktigt god.
Efter maten kollade jag e-post och nyheter. För första gången sedan Shigatse hade vi tillgång till
internet.
11628 steg

2009-07-04 - Dag 35 - Kathmandu och Patan
En av de allra viktigaste egenskaperna är medkänsla. Vi kan inte köpa den i ett snabbköp. Vi
kan inte tillverka den med hjälp av maskiner. Men genom inre utveckling går det. Utan inre frid
är det omöjligt att uppnå fred i världen.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Jag gick upp klockan 7:00. Efter en utmärkt frukost på hotellet åkte vi på en heldagstur med Suresh
som guide. Det skulle visa sig bli en intensiv dag med massor av intryck.
[2009-07-04_12_Pashupatinath_400x268.jpg]
Första stoppet var templet Pashupatinath. Det ligger i Kathmandus östra utkant vid den heliga floden
Bagmati. Pashupatinath är Nepals viktigaste hindutempel och ett av de viktigaste Shiva-templen på den
indiska subkontinenten. Shiva-dyrkare och sadhus (hinduiska asketer) från Nepal och hela Indien
vallfärdar dit. Som icke-hindu får man nöja sig med att beundra tempelbyggnaderna från utsidan. Vid
floden utanför templet finns flera så kallade ghats. Det är stenplattformar där man bränner sina döda.
Medan vi var där pågick ett par begravningar.

Nästa stopp blev buddhiststupan Boudhanath som ligger i nordöstra Kathmandu. Boudhanath är en stor
stupa och påminner om Gyantse Kumbum. Man tror att den första stupan på platsen för Boudhanath
byggdes på 600-talet men att den nuvarande är från 1300-talet. Boudhanath är omgiven av 5-6 våningar
höga hus. Området är välskött och kontrasten är stor när man kommer ut på gatorna runtomkring. Där
syns det att Khatmandu är en snabbt växande stad i ett förhållandevis fattigt utvecklingsland.

Från Boudhanath åkte vi till Patan. Första stoppet där bjöd på två sevärdheter. Vi började med att
besöka templet Mahabouddha, de tusen Buddhornas tempel. Det ligger gömt på en innergård helt
omgivet av höga byggnader. Namnet syftar på terrakottaplattorna som täcker templet. Varje platta har
en bild av Buddha.

Vi lämnade templet och promenerade till det närbelägna buddhistklostret Uku Bahal. Det här klostret
påminner inte något nämnvärt om klostren i Tibet. Klostergården är översållad med allehanda
utsmyckningar. Det finns massor av klockor och statyer av människor, djur och mytologiska väsen.
När vi lämnade klostret åkte vi bil den korta sträckan till Patans Durbar-torg. Vi betalade entré till
torget och gick sedan tvärs över det och in på smågatorna. Vår guide Suresh tog oss till det gyllene
templet Kwa Bahal. Det här unika buddhistklostret är även känt som Hiranya Varna och Suwarna
Mahavihara. Enligt sägner grundades klostret på 1100-talet men det är först omnämnt i dokument från
1409. Utsmyckningarna påminner om de på Uku Bahal. Klostrets högste präst är värd att nämna. Det är
en pojke som inte fyllt 12 år. Han innehar ämbetet i 30 dagar varefter en ny pojke tar över.

Vi åt lunch på en trevlig restaurang nära Kwa Bahal. Sen gick vi tillbaka till Durbar-torget. På och runt
torget finns ett stort antal tempel och statyer. Dessutom ligger det gamla kungapalatset vid torget.
Patans Durbar-torg växte fram och fick sin prakt under Malla-perioden (1300- till 1700-talet). Några av
sevärdhetern på torget är:
• Bhimsen - ett tempel tillägnat guden för handel och affärer. Det är inte känt när templet förs
uppfördes men det återuppbyggdes 1682 efter en brand.
• Manga Hiti - en av de brunnar som Patan, och än mer Bhaktapur, har så många av. I den
nedsänkta Magna Hiti finns en korsformad pool och tre fina makarahuvud i sten från vars
munnar vatten rinner. Makara är mytologiska krokodiler.
• Vishwanath - ett Shiva-tempel från 1627.
• Krishna Mandir - ett tempel tillägnat Krishna som är en inkarnation av Vishnu. Templet är i två
våningar. Det invigdes 1637.
• Jagannarayan - ett tempel tillägnat Narayan som är en inkarnation av Vishnu. Templet är i två
våningar. Det är från 1565 och antas vara det äldsta templet på torget.
• Kung Yoganarendra Malla's staty
• Hari Shankar - ett tempel tillägnat Hari Shankar som är gudom, till hälften Vishnu, till hälften
Shiva.Templet byggdes 1704-05.
• Taleju - en stor klocka från 1736.
• Chyasim Deval - ett åttakantigt tempel i sten byggt 1723.
• Bhai Dega - ett tempel tillägnat Shiva.
• Kungapalatset - upptar hela östra sidan av Durbar-torget. Palatset är delvis från 1300-talet men
merparten byggdes på 1600- och 1700-talet.
Efter knappt en timme var vi redo att åka vidare. Durbar-torget i Patan är överväldigande. Det finns så
mycket att se att jag mest bara gick runt och förundrades. Är man specialintresserad av den gamla
nepalesiska kulturen kan man säkert ägna dagar åt att studera torget.
Färden gick nu vidare till det buddhistiska templet Swayambhunath. Det ligger på toppen av en kulle
väster om Kathmandu och är Nepals kanske populäraste och lättast igenkännbara symbol (i stark
konkurrens med Mount Everest). Swayambhunath kallas också Aptemplet på grund av den stora skaran
av gulliga apor som vaktar kullen och roar besökare med sina upptåg.

Legender berättar att Kathmandudalen en gång var en sjö (geologer bekräftar detta) och att den kulle
som Swayambhunath finns på "själv-uppstod" (swayambhu), ungefär som ett lotusblad stigit från sjöns
smutsiga vatten. Det sägs också att Indiens förste kejsare, Ashoka den Store (304 - 232 f.Kr.), besökte
platsen. Det finns en inskription som indikerar att kung Manadeva I (464 - 505 e.Kr.) beordrat arbete
på platsen. På 1200-talet hade ett viktigt buddhistiskt centrum skapats. Trappan till toppen är från 1600-
talet.
Från toppen av kullen bjuds man på fina vyer över Kathmandu och dalen. Tempelområdet domineras
av en stor stupa som påminner mycket om Boudhanath. Längs stupans bas finns en sammanhängande
serie av bönehjul. De är alla dekorerade med den tibetanska buddismens mest centrala mantra om mani
padme hum (ärad vare juvelen i lotusen).

Från Swayambhunath åkte vi vidare till Thamel som är ett populärt turistmål i Kathmandu. Thamel har
varit centrum för turismen i staden i över två decennier. Stadsdelen kallas "gettot" av vissa men de
flesta lågbudgetresenärer anser att det är en härlig oas. De smala gatorna kantas av restauranger,
resebyråer, budgethotell och små butiker som säljer allt från mat och förnödenheter till kläder,
vandringsutrustning, kakor, bakverk, böcker, musik, film och hantverk. Vi spenderade drygt en timme
med att strosa runt på gatorna och titta i butiker.
På väg tillbaka till Bhaktapur åkte vi förbi det kungliga palatset Narayanhiti. Palatset, som byggdes
1970, är platsen för en av Nepals största tragedier. Den 1 juni 2001 sköt kronprins Dipendra 10 nära
släktingar. Han dödade bland annat sina föräldrar kung Birendra och drottning Aishwarya innan han
sköt sig själv. Kronprinsen dog inte direkt och hann ironiskt nog bli upphöjd till kung trots att han var i
koma. Dipendra var kung av Nepal i tre dagar innan han dog av sina skador.

Vi avslutade utflykten på Club Bagmati utanför Bhaktapur. Club Bagmati är en badanläggning som
drivs av vår guide Suresh. Vi pausade en stund och avnjöt varsin Gorkha-öl på takterrassen. Utsikten
var fin och solnedgången vacker.
Dagen avslutades med middag på en restaurang nära hotellet.
19978 steg

2009-07-05 - Dag 36 - Changu Narayan
Ingen vet vad som kommer att hända om några årtionden, till exempel vilka skadeverkningar
skogsskövlingen kommer att få på klimatet, jorden eller nederbörden.
Våra problem beror på att människor inriktar sig på sina själviska intressen, på att tjäna
pengar, och inte tänker på samhället som en helhet. De tänker inte på de långsiktiga
verkningarna på jorden och hela mänskligheten. Om vi i den nuvarande generationen inte
tänker på dessa problem nu, så kanske nästa generation inte kommer att kunna klara av dem.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Väckarklockan ringde 6:30, en halvtimme tidigare än vanligt. Till frukost åt jag bland annat en riktigt
god yoghurt eller curd som det heter i det indiska kulturområdet. Vi ville se landsbygden så Suresh
föreslog att vi skulle ta bilen till byn Chakranarayan och promenera tillbaka till Bhaktapur. Det är
knappt en mil att vandra. En lagom utflykt.
Ungefär halvvägs till Chakranarayan blev det stopp. En lastbil hade fått axelbrott och blockerade
vägen. Suresh undersökte alternativ och kom snabbt fram till att det bästa för vår del var att ta bussen
den sista biten. Vi tog oss förbi lastbilen. Den stod verkligen som en propp i hålet precis där vägen var
som smalast. Föga överraskande var bussen välfylld (läs överfull).

Byn Chakranarayan ligger vackert på en höjd cirka 200 meter över Kathmandudalen. Den stora
sevärdheten i byn är templet Changu Narayan som ingår i UNESCO's världsarv Kathmandu Valley
(världsarv nummer 121). Det nuvarande templet är från 1702 då det återuppbyggdes efter en eldsvåda.
Det ursprungliga templet byggdes på 300-talet e.Kr. I byn började vi med att besöka det lilla museet
som visar hur folk levt i Kathmandudalen. Vi blev guidade av föreståndaren. Vi fortsatte till templet.
Efter en halvtimme så fick vi lämna tempelområdet eftersom det var dags för bön.

Vandringen tillbaka till Bhaktapur gick lätt. Från Chakranarayan gick det först nerför genom en skog.
Nere i dalen följde vi små vägar längs risodlingarna. Vi passerade genom några små byar. Suresh fick
ändra sina planer på grund av den havererade lastbilen. Han ursprungliga plan var att följa med till
Chakranarayan och guida oss i byn och templet. Därefter hade han tänkt att ta bilen tillbaka. Nu fick
han promenera med oss istället. Bilen mötte oss i en av byarna. Suresh och Björn åkte med den därifrån
medan jag, Gunnar och Torbjörn fortsatte promenaden. Tillbaka i Bhaktapur åt vi lunch på hotellet.
Under eftermiddagen strosade vi runt i Bhaktapur. Köpte några souvenirer. Två bröder i 15-års åldern
guidade oss till några av stadens sevärdheter. De ville träna sig på engelska. Riktigt trevligt. Ganska
sent på eftermiddagen fikade vi vid Durbar-torget. Medan vi satt på serveringen kom ett kraftigt regn.
Det slutade lika plötsligt som det började. Efter fikat gick vi tillbaka till hotellet för att ordna med
packningen.

Före kvällsmaten fick jag och Gunnar se Suresh nya hotell Shiva Guesthouse 2. Det är nybyggt och lite
lyxigare än Shiva Guesthouse men läget är inte lika bra. Det är svårt att toppa en plats vid Durbartorget.
Vi åt vår avslutningsmiddag på restaurangen bakom hotellet. Det blev trevligt och precis som i
Dram några dagar tidigare en aning vemodigt.
21867 steg

2009-07-06 - Dag 37 - Resan hem börjar
Om man disciplinerar sitt sinne uppnår man lycka. Om man inte disciplinerar sinnet, är det
omöjligt att bli lycklig. Det är nödvändigt att förbättra sitt sinne. Det är genom uppkomsten av
negativa attityder i sinnet som man dras in i diverse dåliga handlingar och liknande. Men om
dessa negativa attityder, som uppkommer ur den tomhet som är sinnets natur, kunde utplånas
och återigen upplösas i sinnets tomhet, så skulle dessa dåliga handlingar och de känslor som de
orsakar upphöra. Som Milarepa sade: "Liksom molnen uppstår i skyn - och strax försvinner
igen."
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Sista dagen i Bhaktapur började tidigt. Jag gick upp 5:40 för att ta farväl av Björn. Han åkte till
flygplatsen klockan 6:00 för att flyga till Arlanda via Doha. Det var vemodigt att se Björn åka. I och
med att han som första person lämnade gruppen blev resans avslutning mycket påtagligare. Jag
duschade och satte mig sedan utanför hotellet för att se folklivet på Durbartorget. Vid 6:30 gjorde
Gunnar mig sällskap.
Vid Shivatemplet precis intill hotellet var det mycket aktivitet på morgonen. Suresh hade lovat os att vi
skulle få se en ceremoni i templet. I väntan på hans ankomst åt vi frukost. Klockan 8:00 kom Suresh
och hans fru. Jag Gunnar och Torbjörn fick följa med in genom templets yttre östra port. Där stannade
vi medan Suresh och hans fru gick in i den inre kammaren. Där inne finns en Lingam (eller Shiva
Linga). En Lingam är en avgudabild i form av en svart fallosliknande sten.

Ceremonin som vi fick se genom "dörren" till kammaren genomför Suresh och hans fru varje vecka.
Först tvättades Lingamen och diverse mindre föremål med vatten. Därefter smordes den med mjölk och
honung. Tillsist "sminkas" den med gul och röd färg samt dekoreras med blommor. Medan Suresh och
hans fru genomförde ceremonin var de ensamma i den inre kammaren. Andra besökare gick runt i den
yttre kammaren och genomförde sina ritualer. Det handlade till exempel om att stänka vatten på
Lingam i den inre kammaren, lämna blommor och hämta färg till pricken i pannan. Efter ceremonin
fick vi varsin röd och gul prick i pannan av Suresh fru. Som avslutning berättade Suresh om
ceremonins betydelse.
Gunnar och Torbjörn skulle flyga hem först nästa dag. De sa farväl till mig och gav sig iväg på en
vandring i Kathmandudalen. Jag satt kvar utanför hotellet, tittade på folklivet och väntade på att datorn
skulle bli ledig så jag kunde checka in på mina flighter via British Airways hemsida. Killen som hunnit
före mig till datorn tog god tid på sig. Jag tröttnade på att vänta vid hotellet och gick en kort promenad.
Gick bland annat till Pottery Square som jag inte besökt innan.

När jag kom tillbaka till hotellet var datorn ledig. Jag checkade in på flighterna utan problem. Gick upp
på rummet och ordnade med packningen. Jag bytte bland annat till vandringskängorna. De är inte helt
bekväma att flyga i men jag hade inget alternativ. På utresan skulle jag absolut inte skicka dem i
ryggsäcken. Kängorna vill jag inte bli av med. Tanken att ge sig ut på en veckolång vandring i nya
kängor är inte tilltalade. Nu var ryggsäcken full. De få souvenirer jag skaffat gjorde sitt.
När jag var klar för hemfärden var det inte riktigt tid att åka. Jag gick ner till min plats utanför hotellet
och tittade på folklivet igen. En av bröderna som guidat oss under gårdagen kom och gjorde mig
sällskap. Jag bjöd honom på en läsk. Vi pratade lite för han ville ju öva sig på engelska.
Klockan 12:00 körde Suresh chaufför mig till flygplatsen. Flygplatsen ligger bara några få kilometer
bort men det tog ändå en halvtimme att åka dit på grund av den täta trafiken och vägarnas skick.
Tribhuvan International Airport (KTM) är inte någon rolig flygplats. Den är liten så det är
förhållandevis lätt att hitta där. Jag fann snabbt Air Indias inchecknings disk. Jag hade ju redan checkat
in och skulle bara lämna bagaget. Det gick snabbt och enkelt. Nästa moment, att ta sig genom
imigrationen, bjöd på en del förvirring. Jag återkommer till det. Först en beskrivning av
säkerhetskontrollerna:
1. Vid yttre entrén måste man visa upp sin biljett. All packning röntgas och du kroppsvisiteras.
2. Vid incheckningen kontrolleras biljett och pass.
3. Vid trappan upp till imigrationen kontrolleras boardingpasset. För säkerhets skull måste man
visa boardingpasset både vid trappans början och slut.
4. Vid imigrationen kontrolleras boardingpass, pass och visum.
5. Vid entrén till gaterna (efter det lilla området med taxfree försäljning och några serveringar med
tveksam mat) röntgas handbagaget, dessutom rotar man igenom det och du kroppsvisiteras.
6. Vid gaten kontrolleras boardingpasset.
7. Vid planet, ute på plattan, rotar man igenom handbagaget och du kroppsvisiteras.

Vid kroppsvisitationerna fanns det olika köer för kvinnor och män.
När jag kom upp för trappan till imigrationen var där fullt med folk som köade i långa tämligen diffusa
köer. Någon information om det var olika köer för nepaleser och utlänningar kunde jag inte hitta så jag
ställde mig i en kö. Efter en kort stund insåg jag att jag skulle fylla i en blankett. Det var i och för sig
inte så överraskande. Jag lämnade kön för att hämta en blankett. När jag fyllt i den med de vanliga
uppgifterna (namn, nationalitet, passnummer och lite till) så återvände jag till kön. Efter en stund kom
en man fram till mig och förklarade att jag stod i fel kö. Han tog mig genom folkmassan till en annan
kö. Den var så kort att den inte syntes från andra änden av lokalen. Jag hade ställt mig i kön för
nepaleser. Den korta kön var för utlänningar. Väl i rätt kö gick det snabbt att komma igenom
imigrationen.

Jag åkte från Bhaktapur fyra timmar före avgången. De rekommendationer jag fått sa att man skulle
vara på flygplatsen tre till fyra timmar före avgång. Jag åkte i god tid för att hinna äta lunch på
flygplatsen. Det var ett mindre bra beslut. Utbudet av mat var inte något vidare på flygplatsen. Jag åt en
"Chicken Burger" som värmdes i mikro och en torr muffin.
Jag tog mig snabbt till gaten. Där läste jag (boken som följt med på resan var En kortfattad historik
över nästan allting av Bill Bryson) och såg på Bollywood film i väntan på att få gå ombord. Flight IC
814 skulle lyfta 16:15 enligt tidtabellen. Planet, en Airbus A320, var inte speciellt välstädat och luktade
konstigt. Det lyfte i tid. Flighten till Delhi är kort och vi kom fram utan problem. Air India imponerade
inte men jag flög övriga sträckor med British Airways och fick alla flighterna (CPH-LHR-PEK och
KTM-DEL-LHR-CPH) för 7700 kronor så jag är nöjd ändå.
När jag kom till ankomsthallen i Indira Gandhi International Airport (DEL) vid 17:30 såg jag inte några
informationsskyltar. Jag följde övriga passagerare till hälsokontrollen och imigrationen. Vid
imigrationen bläddrade tjänstemannen igenom mitt pass och frågade sedan efter mitt visum. Jag
förklarade att jag inte hade något visum för jag var bara transitpassagerare. Då blev jag skickad tillbaka
till en uppsamlingsplats. Det var inte första gången tjänstemannen gjort detta. Vi var ett tjugotal
transitpassagerare från Kathmandu och de flesta gjorde precis som jag.

Efter en stunds väntan kom några herrar som började ta uppgifter om flighter, bagage och pass. Vi blev
eskorterade till en väntsal för transitpassagerare. Där fanns några automater med godis och läsk samt en
enkel servering. Jag köpte lite att äta och dricka för jag hade många timmars väntan innan flighten till
London. Jag pratade en hel del med en Computer Science student från Nepal som var påväg till sitt
universitet i USA. I Indien fungerade in mobiltelefon igen så jag ringde mina föräldrar i Båstad. Annars
fördrev jag tiden med att läsa min bok. Det blev sex timmars väntan innan jag fick gå vidare mot gaten.
När det var dags att lämna väntsalen kom en dam och hämtade mig. Jag fick peka ut min incheckade
ryggsäck på en vagn. Därefter följde säkerhetskontrollen. Den gick förhållandevis smidigt. Personal är
nog billigt i Indien för jag har inte sett någon mer väl bemannad flygplats. Militärens närvaro var
påtaglig, en tydlig skillnad mot Europa. Damen som eskorterade mig och några andra passagerare sa
till mig att gå igenom säkerhetskontrollen och det gjorde jag. När jag var igenom och höll på att ta på
mig kängorna kallade hon tillbaka mig. Det blev lite förvirring men jag fick gå tillbaka. Jag vet inte
varför. Efter en stunds väntan fick jag gå igenom säkerhetskontrollen igen. Mest irriterande med detta
var att behöva ta av sig kängorna en extra gång.
4211 steg till kl 12:00

2009-07-07 - Dag 38 - Hemma igen
Min religion är godhet. Om man praktiserar godhet i sin vardag, oavsett om man är lärd eller
obildad, vare sig man tror på ett liv efter detta eller inte, om man tror på Gud eller Buddha
eller något annat, måste man i sitt dagliga liv vara en god människa. Har man denna
grundinställning spelar det ingen roll om man är präst, advokat, politiker, administratör,
arbetare eller ingenjör. Vilket ens yrke eller område än är, fungerar man som expert. Dessutom
blir man, innerst inne, en god människa. Detta är värdefullt i det dagliga livet.
- Hans Helighet den Fjortonde Dalai Lama

Medan jag satt i gaten så passerade klockan midnatt. Efter knappt två timmars väntan gick jag ombord
på planet till London. Det var en Boeing 777, riktigt bekväm att åka. Jag hade fönsterplats men fick alla
tre platserna för mig själv. Inte dumt alls. Flight BA 142 lyfte på utsatt tid klockan 2:15. Så snart
kaptenen släckt skylten med säkerhetsbältet höjde jag armstöden och la mig så gott det gick på de tre
sätena jag disponerade. Med hjälp av de tre uppsättningar kuddar och filtar jag hade blev det nästan lika
bekvämt som i Business Class.
Jag slumrade ovanligt gott under flygresan. När de tände i kabinen 1,5 timme före landning kände jag
mig ganska pigg. Med tanke på att jag gick upp klockan 5:40 i Kathmandu och varit igång till en stund
efter 2:15 (Delhi tid, 2:30 Kathmandu tid, en skillnad knappt värd att nämna) på natten och försökt
sova sju timmar på ett flygplan var det en glad överraskning.
På London Heathrow (LHR) kom jag till nya terminal 5 klockan 6:45 lokal tid. Flight BA 814 till
Köpenhamn skulle gå 10:10. Jag fick vänta en stund innan affärer och serveringar öppnade. Så fort det
gick köpte jag en andra frukost. Det blev en stor caffé latte och en macka på Starbucks. Jag hittade en
musiktidning som gett ut ett specialnummer om Michael Jackson. Det var kul med lite nytt att läsa.
Köpte också en single malt whisky från Islay. Flighten till Köpenhamn gick på utsatt tid.
Strax efter klockan 13:00 landade jag på Københavns Lufthavne (CPH). Jag tog mig genom
passkontrollen och fick min ryggsäck ganska snabbt. Drygt en timme efter landningen satt jag på
Øresundståget mot Helsingør. En av Scandlines färjor över sundet och taxi sista biten hem. Klockan
15:55 betalade jag taxin och gick sedan sista biten från korsningen mellan Norra Stenbocksgatan och
Hjälmshultsgatan. Resan hem från Kathmandu tog 28 timmar och jag hade dessutom varit uppe i 10
timmar innan jag lämnade Kathmandu. Inte så konstigt att det var skönt att vara hemma igen.
Jag duschade och höll mig vaken några timmar till innan sängen blev en alltför stor lockelse. Min bästa
resa hittills var avslutad.

Resor och platser: Tibet