Resebrev från Myanmar. Andra kapitlet

maj 2014


av Bengt Hildebrand. Tyvärr kom inte hans härliga bilder med i den här versionen. Hoppas kunna visa dem här senare.

2014-03-13

Mingalaba!
Från Mandalay for vi till närbelägna Sagaing där vi tog in på Shwe Pyae Sone Hotel varifrån vi gjorde utflykter i omgivningarna. Bl a besökte vi Sagaing Hill med en utsådd av kloster och pagoder samt fina vyer över floden Irrawaddy (Ayeyarwady) och nejderna. Vi besökte också Amarapura där det intressantaste var den långa träbron U-Bein, världens längsta dito i träslaget teak och en riktig burmaikon. Vidare avlade vi en visit i vård färdledare Myint Tuns hemby Natsein där vi träffade några av hans släktingar och fick en idé om hur det dagliga livet kunde se ut för en bybo. Myint Tun överraskade för övrigt genom att under resan vara tämligen frispråkig, även i politiska frågor.

I Burma har man inte efternamn så t ex Myint Tun kallas inte Myint eller Mr Tun utan kort och gott Myint Tun. Detta gör naturligtvis att man inte kan se av folks namn vilka som är släkt med varandra. Mer än hälften av karlarna bär longyi, ett kjolliknande höftskynke. Köpte mig en egen sådan i Mandalay men kände mig aldrig riktigt bekväm i den då jag saknade ordentliga byxfickor. Man ser också många kvinnor och en hel del barn med gul färg utsmetad på kinderna. Detta kallas thanaka och är en blandning av vatten och nedmalt trä/bark från vissa träd och det skall tydligen medföra lycka samt anses tjusigt.

Vi äntrade sedan en båt på vilken vi sedan tillbragte två dagar på Irrawaddy med måltider ombord och nattvila på madrasser på däck. Det påminde lite om min tidigare båttur i sydindiska Kerala Backwaters. Vi gjorde ett ordentligt strandhugg, vid pagoden i Mingun, som om den någonsin hade färdigställts hade blivit världens största. Här träffade vi för första gången påflugna försäljare, vilket vi tidigare varit förskonade från. Burmeser är annars generellt mycket lågmälda och vänliga med idel leenden och man får sällan ett nej om man vill fotografera någon.

Vår flodtur slutade i Bagan-området där vi kamperade på Bagan Umbra Hotel nära staden Nyaung-U. Bagan är ännu en burmaikon och världsberömt för sina tusentals gamla tempel och pagoder spridda över en stor slätt. Området är inte helt olikt Angkor Wat i Kambodja, minus djungeln förstås. Hyrde cykel och utforskade trakten, både med och utan guide. Tillbringade också en del tid vid hotellpoolen och läste bokklassikern "Burmese Days" av George Orwell. På väg från Bagan mot nästa destination stannade vi till vid Mount Popa, centrum för den prebuddhistiska andetron (det finns 37 huvudsakliga andar, s k nats), där vi besteg berget och besökte templet på dess topp.

Blev lite förvånad att det i det fram till nyligen så slutna Burma fanns gott om fungerande bankomater, skapligt WiFi på de flesta hotell och mobiltelefoner i var mans hand . På den fronten har utvecklingen dock gått snabbt eftersom det enligt min Lonely Planet från 2011 då knappt fanns någotdera. Såg många utländska besökare som antingen reste i grupp eller på egen hand. Massturismens portar står om inte på vid gavel så i alla fall på glänt.
Efter en relativt lång bussresa nådde vi fram till den lilla staden Kalaw och Seint Hotel. Vi var åter i Shan State och på lite högre höjd med svalare klimat vilket var skönt efter hettan i Bagan. Vi körde en dags trekking light med lokalguide och besök i minoritetsbyar. Egentligen skulle vi sedan vidare med tåg men det sket sig så vi fick rekvirera en buss till Nyaungshwe via Shwenyaung (!)

Baserade på Nan Da Wunn Hotel i Nyaungshwe utforskade vi sedan med båt den berömda Inlesjön känd för sina flytande byar (lite som i Bruneis huvudstad) och dito odlingar. Naturligtvis fick vi också se några av de fiskare som framför sina båtar på ett mycket udda vis - med ett ben slingrat runt den enda åran (se bild nedan) och som sjön är berömd för. Från den näraliggande staden Heho flög vi sedan med Asian Wings Airways (ett av Burmas många flygbolag) till Rangoon.

Vid växling eller betalning med USD, som i praktiken fungerar som parallell valuta, avkrävdes man dollarsedlar i perfekt skick. De underkändes för minsta fläck, reva, hål eller veck. De lokala sedlarna (kyat) däremot var alla betydligt mer illa åtgångna än min sämsta dollarsedel.

Gruppresan avslutades i Rangoon (Yangon) där vi cirka tre veckor tidigare hade börjat vår rundtur. Hade här en heldag på egen hand vilken jag utnyttjade till långa promenader utanför absoluta centrum. Bl a besökte jag den stora och fina parken runt Kandawgyisjön samt Aung San Suu Kyis hus. Tyvärr fick jag ingen skymt av "The Lady" själv. Unnade mig även lite burmesisk massage som avslutades med att den lilla massösen, med mig i bukläge, gick fram och åter på min rygg, rumpa och på mina lår. Att så kallad "Happy Ending" förekommer hade jag förvisso hört talas om - men knappast detta!

I Burma råder en underlig trafiksituation med högertrafik och i princip bara högerstyrda bilar vilket ju egentligen är inkompatibelt. I Rangoon märkte man för övrigt snabbt att de annars i asiatiska städer så vanliga vesporna och motorcyklarna helt lyste med sin frånvaro. Enligt obekräftade rykten förbjöds de plötsligt helt efter att en av juntageneralerna fått en plåtskada på sin limousin när den blev påkörd av en scooter.

Nu skall jag strax ut till flygplatsen och på egen hand vidare till ett nytt land.

The road goes on forever and the party never ends …

Bgt - i Rangoon, Burma (Myanmar)

Resor och platser: Med tåg och båt genom Burma