Genom Vietnam på cykel

Hanoi i början av oktober: Sex svenska och två norska turister alla i mogen ålder (mellan 56 och 71 år). Vi hämtar ut våra hyrda MTB-cyklar anförda av vår reseledare Nguyen Van Nang, som har lett resor för "Läs & Res" i många år. Men det här är en premiär också för honom: Den första cykelresan för "Läs och res" i Vietnam i samarbete med Vagabond.

Under de närmaste 11 dagarna kommer vi att cykla omkring 70 mi i en stor cirkel runt Hanoi. Terrängen är plan och lättrampad med några få undantag. Det är istället värmen som kommer att bli den största utmaningen. Eftermiddagstemperaturen är ofta över 30 grader.(Cykeltröja och cykelbyxor är att föredra framför bomullskläder).

Vi cyklar utmed risfält där årets andra skörd pågår som bäst och genom byar och småstäder rakt in i vardagslivet med små butiker, verkstäder och gatuförsäljare. Vi förstår snart att utländska turister, kanske särskilt turister på cykel, är något mycket ovanligt på den Vietnamesiska landsbygden. Vi uppmärksammas m.a.o. När vi stannar för att svalka oss med någon kall dryck eller för att äta lunch, är det nästan alltid så att vi är de första utländska gästerna på kaféet eller restaurangen berättar Nang. Den uppmärksamhet vi får är alltid positiv och välkomnande, särskilt från barnen som ler och ropar "hello" när vi möter dem i klungor på väg hem från skolan.

Att resa med en infödd reseledare öppnar många dörrar. Det är min erfarenhet också från tidigare resor med "Läs & Res" och Nang visar sig ha en alldeles speciell förmåga att få kontakt med, och väcka förtroende hos människor han aldrig tidigare har träffat. Detta öppnar för möten med människor. Jag skall berätta om två sådana möten: Vi hade stannat på marknaden i Namh Din för att äta lunch. När vi är på väg att ge oss av igen, kommer en äldre man (89 år fick jag veta senare).Han går fram till mig-gruppens äldste manlige deltagare och trycker min hand mellan sina båda. Den gesten uttrycker sympati och gemenskap över språk- och kulturgränser.

På cyklingens sista dag cyklar vi utmed Svarta floden och kan redan ana Hanois skylight i soldiset. Då stannar Nang. Han visar oss en odling av mullbärsträd nedanför flodbanken och berättar att mullbärsträdets blad är silkesmaskens enda föda. Alltså måste det finnas en silkesmaskuppfödare i grannskapet. Han fråga en förbipasserande bybo som pekar inemot byn och förklarar. Så cyklar vi i en lång rad in i gränderna. Vi kommer in på en gård, där en något förvånad man i 60-årsåldern tar emot oss. Efter ett kort samtal, hälsar han oss välkomna och åker iväg på sin scooter för att hämta sin fru. Efter några minuter är de tillbaka och visar oss sin silkesmaskodling. I fyra stora flätade grunda korgar finns tiotusentals gråvita silkesmaskar. Hustrun hackar mullbärsblad och lägger i korgarna och maskarna hugger in. Var tredje timma dygnet runt måste maskarna matas under den månad det tar at utveckla en kokong. Kokongen är 2-3 centimeter stor och äggformad. När processen är klar, dödas maskarna genom kokande vatten och kokongerna skickas vidare till nästa steg i processen: ett spinneri. Ur en enda kokong får man ut upp till 1600 meter silkestråd.

Makarna berättar också med stolthet om sina fem utflugna barn vilkas studier silkesmaskarna har bekostat. Så avslutas besöket med att vi bjuds på "siklesmasksnaps": I en blå plastbehållare finns risbrännvin. På behållarens botten finns ett lager av silkesmaskar som ger smak. En ganska säregen smak och vi nöjer oss med en snaps.
Så cyklar vi vidare de sista milen mot Hanoi med ytterligare ett minne för livet.

Alf Anneborg