Deltagare i Läs & Res-resan till Iran
24 mars - 14 april 2005
Vi blev ständigt väl mottagna! Aldrig någonsin har jag på så kort tid druckit så mycket te ur så många olika slags blommiga koppar eller guldkantade glas, serverat av så många vänliga människor: antingen på Isfahans och Shiraz tehus, hos matthandlare eller hemma hos privatpersoner, sittande på deras mattklädda golv i mindre städer och byar, som Nain, Natanz eller Tomeh. I Iran, det gamla Persien, är gästfrihet mot främlingar näst intill en lag, i varje fall påbjuden i edikt redan av medeltida härskare. Under den totalt tre veckor långa resan hade vi, en Läs & Res-grupp om nio personer, färdats från Teheran genom landets centrala delar till den lilla byn Firuz Abad i söder och åter norrut mot huvudstaden över Persepolis antika ruiner, ökenstaden Yazd och Qom.
Vår resa hade börjat mitt under Nyårsfirandet, då "alla" iranier hade ledigt. Teherans gator låg oväntat öde, medan Isfahan och Shiraz sjöd av inhemska turister, nyårslediga familjer med många barn och med svärföräldrar, syskon och kusiner. Vi slogs av denna täta familjesammanhållning och hur man firade med grillande och camping i städernas parker och till och med på trottoarerna. Överallt där vi passerat längs vägarna hade vi också sett familjegrupper intill bäckar och blommande mandelträd i dalgångar och raviner. Många minnen hann vi samla, men skarpaste minnet efterlämnade det ulldoftande dygnet hos nomaderna, qashgaifolket. Tiden tycktes där ha stått stilla. Tackor mjölkades i en inhägnad och två killingar slaktades med snabba, vana snitt med vassa knivar, allt som på heliga profeters tid. Med kraftfulla stötar kärnade vår tältvärdinna mjölken till sur yoghurt i ett getskinn, upphängt i ett trästativ ovanför en glödhög. Runt de utspridda bruna nomadtälten vaktade de höga, ännu bara blekt grågröna Zagrosbergen.
Våren hade nätt och jämt kommit. Dock glödde knallröda små vildtulpaner under taggiga snår och en och annan anemon fann vi också. På natten bröt dalgångarnas samlade fårhjordar upp för att dra till sommarvistet, längre in i landet, högre upp i bergen. Under gnistrande stjärnor genljöd mörkret av ett mäktigt och dovt rasslande i sten och grus, av bräkande och pinglande får och skällande hundar, nära och i fjärran. Genom tältdukens öppning skymtade billyktor uppe på bergsvägen ovanför oss. Ljuspunkterna rörde sig sakta i täten för djurflocken. Långsamt försvann de bort, runt vägkröken mot nästa dalgång. Hela 25 procent av Irans befolkning lär alltjämt leva detta nomadliv, troligtvis med mer moderna inslag än vi hann att uppfatta under vår korta visit. Landet tycktes fyllt av kontraster mellan gammalt och nytt, fattigt och rikt. Bruket av dyrbara mobiltelefoner var utbrett, samtidigt som trådspinnaren och kamelhårsvävaren i Nain knappt tjänade ihop till sitt dagliga bröd, saffransris och yoghurt, oavsett hur snabbt den ene än sprang mellan trådkrokarna eller den andre än förde skytteln fram och åter genom varpen. Resan i Iran sträckte sig ganska långt i geografien, men kändes också som en resa i tiden, genom århundraden. Man undrar hur det skall gå i framtiden med detta vackra och mycket stolta land, fyllt av poesi och dyrkan av martyrskap, kvinnofientlighet, högteknologi och mängder med olja.